Månad: januari 2020

Kungliga biblioteket och de fem universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala har kommit överens om att samarbeta för att digitalisera det svenska trycket. Idag lades ett pressmeddelande ut på KB:s hemsida. https://www.kb.se/om-oss/nyheter/nyhetsarkiv/2020-01-28-600-ar-av-svenskt-tryck-ska-digitaliseras.html Vi som verkat för samarbetsprojekt av detta slag är mycket nöjda. Rimligen är det här början på något stort.

Det som händer sker inte en dag för tidigt. Sverige ligger ingalunda i framkant vad gäller digitalisering av sin historia. Med det här samarbetet finns emellertid alla möjligheter att öka takten väsentligt. Arbetsuppgiften är dock gigantisk. Det är åtskilligt som tryckts i Sverige sedan år 1483.

Vad kommer detta att innebära för de inblandade lärosätesbiblioteken? I början inte så mycket mer än att vi aktivt samverkar i styrgrupp och arbetsgrupper för att klargöra strategin framåt. Standarder behöver sättas – en väg framåt stakas ut. Och så måste det tillföras resurser. De digitaliseringspengar som idag finns räcker inte långt. Men min egen bedömning är att när de stora biblioteken nu gör gemensam sak blir det lättare att argumentera för nya och rejäla resurser för digitalisering.

Men varför digitalisera? Böckerna står ju redan i magasinen på de stora biblioteken? Just där ligger knuten. Mycket av den svenska historien är svåråtkomlig och inlåst, i synnerhet när man inte har nära tillgång till ett större forskningsbibliotek. Drömmen är att man med en knapptryckning skall komma åt vad som helst, om möjligt varifrån som helst.

Men vägen är lång. Om tillräckliga resurser tillförs kan åtskilligt av det äldre materialet rätt snabbt göras tillgängligt. För det nyare gäller upphovsrättsliga begränsningar. Rättighetsfrågorna behöver lösas och det kan ta sin tid.  Men någonstans skall man ju börja.

Vad betyder detta konkret för Uppsala universitetsbibliotek? Med våra stora samlingar och väl utvecklade digitaliseringsverksamhet har vi naturligtvis en central roll. Vi kommer att fortsätta att med all kraft digitalisera olika slag av kulturarvsmaterial (handskrifter, kartor, äldre bilder etc), men vi kommer också att lägga mer arbete på det tryckta. Man kan nog tänka sig att verksamheten kommer att växa framöver. Ett modernt forskningsbibliotek samlar inte bara material för forskningens nytta – det ser också till att det blir tillgängligt.

När den västerländska tryckkonsten uppfanns på 1400-talet skyndade man sig att trycka de centrala texter som tidigare mödosamt kopierats i kloster eller bland humanisterna: teologiska verk men också klassiker från antiken. Den nya tekniken var inte bara en epokgörande möjlighet att sprida pinfärska texter. Det var också en möjlighet att för framtiden rädda sådant som var skört, unikt eller viktigt. Den digitalisering vi idag ser liknar revolutionen för 500 år sedan. Vi har idag oerhört kraftfulla redskap att snabbt sprida våra tankar, men vi har också möjlighet att ta med oss tidigare århundradens drömmar, tankar och visioner in i  framtiden. Men för ett framgångsrikt resultat krävs god samverkan. Nu är det upp till bevis.

Givetvis forskar man på bibliotek, men i vilken utsträckning är bibliotekspersonalen själva delaktiga i arbetet? Frågan aktualiseras av en artikel av Merisa Martinez i senaste numret av LIBER Quarterly https://www.liberquarterly.eu/articles/10.18352/lq.10299/ Dess titel är ”Critical approaches to ‘clerical’ work: Textual transmission in two Swedish digital resources”. Man bör lägga märke till de ifrågasättande citationstecknen runt ”clerical”. Enligt Martinez är biblioteken betydligt mer involverade i det vetenskapliga arbetet än vad  såväl forskarvärlden som biblioteken själva är riktigt medvetna om.

Martinez intresserar sig för textkritik, det vill säga vetenskaplig textutgivning. Under Gutenberg-eran har det textkritiska arbetet normalt resulterat i stora bokutgåvor, där olika textversioner jämförs, korrigeras, kontextualisera och kritiskt diskuteras. Ett av de vackraste magasinen på Carolina Rediviva kallas Scriptores och innehåller oändliga hyllmeter med kritiska utgåvor av antikens grekiska och romerska författare, utgåvor från 1500-tal till senare delen av 1900-talet. Med andra ord är rummet en påtagligt fysisk vetenskapshistorisk miljö som rymmer nästan hela  tryckkonstens och textkritikens historia.

Textkritik/vetenskaplig textutgivning har alltid varit en central humanistisk verksamhet, även om arbetet idag omfattar betydligt mer än de antika klassikerna. Under de senaste decennierna har t.ex. Strindberg,  Almqvist, Linné och Lagerlöf i storstilade projekt ägnats de svenska textkritikernas vetenskapliga omsorg.

För textkritiken har det senaste kvartsseklets utveckling ändrat alla förutsättningar. Idag är en kritisk utgåva på enbart papper otänkbar. Digitalt kan det vetenskapliga djupet ökas väsentligt, och Martinez visar att institutioner som ägnar sig åt kvalificerad digitalisering är medskapare i processen. Hennes två undersökningsområden är Litteraturbanken i Göteborg och digitaliseringsarbetet vid Uppsala universitetsbibliotek. För Uppsala är den digitala publiceringsplattformen Alvin vital. Martinez visar hur bibliotekarier, tekniker och fotografer blir delaktiga i transmissionen av texter, och hur arbetet med exempelvis metadata ger vetenskaplig tyngd i digitaliseringen. Om digitaliseringsarbetet i Uppsala skriver hon: “Uppsala University Library was chosen because it exemplifies the new and changing roles for research libraries – from being the repository of texts to becoming an actual provider of high-quality full-text versions of physical holdings and of advanced research data.” (s. 35)

Martinez drar tre långtgående slutsatser. För det första utmanar den digitala publiceringen vår förståelse av vilka det är som utför vetenskapligt arbete. Bibliotekspersonal är involverad i högre grad än vad den vetenskapliga världen riktigt inser. För det andra är den terminologi som idag används inte längre tillräcklig. Man talar å ena sidan om ”massdigitalisering” (mekanisk och okomplicerad) och å den andra om ”critical digitization” (dyrbara, smala, vetenskapliga digitala utgåvor). Martinez menar att exemplen från Litteraturbanken och Uppsala universitetsbibliotek visar att gränserna är otydliga. Även storskaliga, biblioteksdrivna projekt inkluderar väsentliga vetenskapliga resultat. För det tredje menar Martinez att det finns viktiga skäl att överväga det hon kallar ”scholarship gatekeeping”. Det vill säga: vilka räknas egentligen som involverade i det eko-system som digital humaniora utgör?

För mig är detta högintressant läsning. Digitaliseringen innebär nya uppgifter för forskningsbiblioteken, och det är uppenbart att med ökat samarbete – ökad integration – mellan forskning och bibliotek ökar också kvaliteten i det vetenskapliga resultatet. Forskningsmiljöer som drar nytta av detta har mycket att vinna.