Månad: juni 2019

Den gångna veckan ägnades åt LIBER:s konferens i Dublin. Sammanträden, nya kunskaper, Book of Kells och möten, möten med människor. Allt utomordentligt ordnat. Till underverken hörde tekniken. Inget gick fel. Mikrofoner fungerade, fjärrkontroller presterade och power-point-presentationer rullade smärtfritt. Men så hade också arrangörerna vänt sig till den bästa leverantören i Dublin.

Rektor vid Stockholms universitet, Astrid Söderbergh Widding, talade klokt om övergången till Öppen tillgång. Det finns ingen väg tillbaka, underströk hon, och tryckte på behovet av ”dialog, dialog, dialog” i vetenskapssamhället. Jag tror hon har rätt. Stenen är i rullning och vi är nu snabbt på väg över i en  ny affärsmodell. Den blir knappast billigare än den nuvarande – men förmodligen bättre. Det är bara att hoppas att övergången befordrar forskningens kvalitet och mångsidighet.

Det som dock lämnade störst intryck var Richard Ovendens key-note-föreläsning. Ovenden är chef för Bodleian, det vill säga Oxfords enorma universitetsbibliotek. Hans tal blev något av ett ”rousing call”. Bibliotekarier är inte  bara det förgångnas väktare. De är också framtidens avant-garde.  I tider av fake news och lättraderade digitala resurser är det viktigare än någonsin att information inte bara sparas utan dessutom bevaras i sin ursprungsform. Fake news och digital manipuleringar har gjort det alltför lätt att skriva om historien. Sociala medier och annan nätpublicering behöver tas till vara. Med något av en militär metaforik manade Ovenden bibliotekarierna till ”omgruppering”. Länge har ”bevarande” (”preservation”) varit lågt prioriterat. I en ny mediasituation gäller det nu att ta tillvara och bevara informationen där ute: i ett öppet, demokratiskt samhälle behövs bibliotek och arkiv. Ovendens föreläsning bar titeln: Bits and votes: The role of libraries and archives in open societies. Applåden efter hans föredrag blev konferensens längsta.

Ombyggnaden av Carolina Rediviva är nästan genomförd – åtminstone för den här gången. Men många undrar vad som byggts alldeles söder om Carolina…

Det ser ut som en väldig bok som myllats ner. Bokryggen sticker upp och man ser till och med bladen. Kan där gömmas inkunabler? Illuminerade handskrifter? Okatalogiserade bioaffischer eller kanske läroböcker? Svaret är något mindre upphetsande. Det är bibliotekets nya sophus.

Dock skall ett ståtligt universitetsbibliotek ha ett magnifikt sophus. Klätterhortensia och murgröna har planterats och kommer snart att växa upp över bokryggen. Man kan ju se det som upphöjda bind, ciseleringar och blomförgyllningar. Ett vackert sophus lär det bli.

Igår öppnade den nya utställningssalen i Carolina Rediviva. En sådan har funnits sedan slutet på 1800-talet; självklart med tanke på intresset för samlingarna, men tänkvärt mot bakgrunden att Uppsala universitetsbibliotek ibland har uppfattats som slutet. I själva verket har det nog alltid varit tvärtom. Säkerheten har ställt sina krav, och fokus har varit vetenskapens behov, men givet detta har biblioteket alltid ställt tillgängliggörandet av samlingarna först. Bilden ovan är från de sista dagarnas febrila färdigställande inför öppnandet.

Invigningen blev en rasande fin tillställning. Säkert 200 personer hade samlats i entréhallen på Carolina och fick höra tre operasångare – Anders Wall-stipendiater – sjunga både Kraus och Mozart från de små  balkongerna. Flera tal hölls, och invigningstalade gjorde Kristina Edström, professor i oorganisk kemi och rektorsråd för forskningsinfrastruktur. Hon höll ett lysande och personligt tal som kraftfullt påminde om forskningsbibliotekens roll som just vetenskaplig infrastruktur.

Media har uppmärksammat utställningssalens öppnade. En medarbetare sa skämtsamt att universitetsbiblioteket nu ”sänder på alla kanaler”. Det ligger en hel del i detta – en helsida i Upsala Nya Tidning, radioinslag, livligt gillande och delande i sociala medier. Själv bidrog jag igår med en understreckare i Svenska Dagbladet, där jag skriver om den magnifika donation som Magnus Gabriel De la Gardie gjorde på dagen 350 år före utställningssalens öppnade. Donationen omfattade Silverbibeln men också 64 andra oskattbara handskrifter.

Till de som kommer att glädjas åt att utställningssalen nu åter är öppen är turisterna. I två år har informationsdisken dagligen mött grupper och enskilda med siktet inställt på Silverbibeln – ett helt nödvändigt mål för Uppsala-besökaren. Säkerhetsfrågan gjorde det omöjligt att visa Silverbibeln under den tid Carolina byggdes om.  Bara några veckor efter att vi stängde den gamla utställningssalen 2017 var vi emellertid tvungna att ordna en monter vid den tillfälliga entrén där vi kunde visa en faksimil.  Så stor var efterfrågan. Men nu utöver åter pergamentshandskriften sin sedvanliga magi i ett särskilt utrymme i utställningssalen.