En stund före mösspåtagningen klockan 15.00 på Sista April håller Överbibliotekarien ett tal till de gäster som samlats på Carolina Rediviva. Talet hålls i Boksalen. I år var temat något i stil med ”Tiden och tillfället”. Så här lät det. (Läsaren skall föreställa sig den förväntansfulla publiken, en blåsensemble från Kungliga Akademiska kapellet och ljudet utifrån av studentorkestrar och de uppemot 40.000 personer höll på att samlas i Carolinabacken):
”Rector Magnifica, Fru Statsråd, Konsistoriets Ordförande, Vänner och Kolleger
Vid Egyptens pyramider sa Napoleon till sin armé: ”Soldater, minns att från toppen av dessa monument ser fyrtio seklers historia ner på er!” ÖB i Uppsala är ingen Napoleon. Jag säger bara blygsamt: ”Från dessa hyllväggar ser fem seklers lärdom ner på er”. Sen tittar förstås ytterligare ett 10-tal sekel upp på er från hemliga valv långt nere i Carolina Redivivas innandömen.
Historien lämnar oss ingen ro. Ständigt möts vi av dess många ansikten: grymma, sköna, fulla av förhoppning och förtvivlan, missbedömningar och klarsyn. En av de platser där mötet sker med det förgångna är just de stora bibliotek som förvaltar och tillgängliggör historien i all dess mångtydighet. Eftersom historien dessutom är det arv, ur vilken framtiden skapas, är ett kunskapstungt bibliotek som detta ständigt i centrum, såväl idag klockan tre som resten av året.
Historien ger mödosamt hoppusslade kunskaper om hur världen är beskaffad. Men den ger också den svårsmälta insikten att varje tid har sitt sätt att tänka.
En hel del av det som står här på den västra långväggen slets under 30-åriga kriget ner från bokhyllor på kontinenten av grova svenska knekthänder. Så gjorde man då. Några decennier senare sorterade en av mina företrädare igenom bibliotekets medeltidsmanuskript och sparade bara vad han menade var den bästa versionen av varje text . Resten gick till kryddstrutar och till svensk vapenindustri – närmare bestämt patrontillverkning. I en dålig universitetsekonomi var ju frigjord hyllplats och tre daler kopparmynt per skålpund manuskript inte att förakta. Ett tredje exempel på historiens orimligheter: En viss Uppsalaprofessor skrev ett brev till en förstebibliotekarie här på Carolina – nu var året 1935 – och är upprörd över att kvinnor börjat anställas. Han beklagar sig livligt över att dessa kvinnor ”ingenting annat är än förlovade flickor, som åtrå egna penningar för sina nöjen.” Undertexten är att kvinnor som ändå skulle gifta sig inte hade i arbetslivet att göra.
Här står just vi – just nu – på tidens ångbåtsbrygga. Vi tycker oss förstå världen och vi bygger förtröstansfullt och självsäkert framtiden. Men vem vet hur samma framtid kommer att bedöma oss och våra handlingar? Det man kan vara säker på är att dagens framgångar och misstag kommer att dokumenteras och bevaras i just de stora bibliotekens fysiska och digitala rum. På så sätt blickar ett bibliotek minst lika mycket in i framtiden som tillbaka i det förgångna. Kunskap är både färskvara och långsiktig beredskapsreserv, och utan välvårdade kunskapsinstitutioner står snart den intellektuella svälten i farstun och glor lika hungrigt efter näring som svensken trånar efter våren.
För några år sedan såg jag en märklig syn. Det var nere i Observatorieparken – den park som Sista april är en korsning mellan King’s Cross i rusningstid och Bellmansk rusorgie på Djurgårn. Men det här var en stilla och vacker kväll i april eller maj. På en av asfaltsgångarna ner mot Ekonomikum kom en rakryggad studentska farande i högsta fart. Hon stod på en skejtboard och i varje hand hade hon en välfylld systemkasse med klirrande flaskor. Synen varade bara några sekunder. Sen var hon borta.
Sällan har jag upplevt verkligheten så symboliskt. Scenen var som klippt ur en emblembok från 1600-talet. Skejtboard-åkerskan blev en sinnebild av tro på framtiden och tro på sig själv och tro på försynen och den goda turen, och för mig blev synen en stark bild av Våren i Uppsala: under kontroll och samtidigt så behagligt chansartad. Och dessutom så mycket av ett snabbt förbirullande ögonblick – strax förlorat för alltid.
I de där gamla emblemböckerna jag talade om – flera står på hyllorna i det här rummet – försökte man ge abstrakta tankar en konkret gestalt i symboliska bilder. Bland annat skildrades hur Chansen, Ögonblicket, Lyckan, Tillfället plötsligt kunde dyka upp, och hur lätt det kunde gå till spillo. Det personifierade Tillfället avbildades – ungefär som en skejtboardåkare – på ett bevingat hjul som snabbt, snabbt kommer rullande. Det hängande håret döljer ansiktet – för man ser inte Tillfället när det kommer – men i nacken var gestalten rakad. Ty Tillfället går inte gripa i håret när det väl passerat förbi.
Så undflyende är Tillfället även i det moderna livet. För mig är också Våren just så undflyende. Plötsligt finns den bara där och i nästa stund är den historia. Blinkar man till eller sitter böjd lite för länge över sin smartphone är föreställningen över.
Kanske det är därför vi i det ordentliga Uppsala formaliserat det hela. Våren ankommer om en dryg kvart. Det vet alla i stan och därför samlas just nu fyrtio tusen människor kring det bästa av bibliotek. Den förväntansfulla elektriciteten i luften ökar i samma grad som mobiltelefonnätet gradvis ger upp. Våren är i antågande som ett djärvt beslut, uppstigen på en skejtboard-liknande blomsterbädd, låt vara att ansiktsdragen delvis är dolda i moln och kyla. Men Våren finns där.
Kungliga Akademiska Kapellet – en fanfar till Våren.”
”Tillfället” i Andrea Alciatos ”Emblematum libellus” 1534
Lars Burman