Överbibliotekariens blogg

Månad: mars 2018

Häxeri vid Fryken

31 mars 2018 /

Det är påskafton 2018 och små söta påskkärringar passerar ute på Luthagens gator. Jag har utnyttjat ledigheten till att skicka en utgåva av barockförfattaren Torsten Rudeens kärleksdikter till trycket. Boken lär väl finnas i verkliga livet senast efter sommaren. Mer om detta längre fram. Idag passar det dock bra att berätta några förskräckliga historier från Torstens uppväxt vid Fryken på senare delen av 1600-talet. Han växte upp på sin pappa Håkans gård Östra Berga i Lysvik, några mil norr om Sunne och Mårbacka. Senare skulle han bli Uppsalastudent, Åboprofessor och biskop i först Karlstad och sedan Linköping.

Men i ungdomen härjade Djävulen i Lysvik.

Rudeens far Håkan var präst och tvingades medverka i flera häxeriprocesser. År 1682  utpekades till exempel tre kvinnor som häxor av en fjortonårig flicka som hette Ingeborg. Hon tjänade som piga hos Håkan, och hade redan 1679 förts till Blåkulla av en av de tre häxorna.  1680 eller 1681 hade de tre kvinnorna även tagit med sig Torsten Rudeens syster Annika. Medan hon sov tog de henne spritt naken, smorde henne och red iväg med henne. Häxritten fick följder. Dagen efter var Annika illa sjuk och spottade blod.

Samma år förde häxor bort Ingeborg  och två små Ransby-barn.   Häxorna tog en svart- och vitfläckig ko genom fähusfönstret, flög över en sjö som brann av svavel och anlände till Satans boning. Djävulen själv satt där på en stol  med en väldig järnkedja fästad vid väggen och skrev med sina klor i en svart bok. Hår och skägg var ormar. Alla i salen ”hälsade honom sägandes Fröö”. Man åt ormar och ödlor och drack från ett pissande grått sto.

Nästa gång Ingeborg skulle föras till Blåkulla hade hon ropat ”Kors i Guds namn” och blev då så illa nedsläppt norr om Håkan Rudenius hus att hon skadade knät och inte kunde stå på ena foten. Detta kunde vid undersökningarna hennes husbonde Håkan intyga. Ingeborg hade också mött mångahanda underliga varelser i fähuset – rimligen  skedde detta just på Östra Berga. En gång hade dessa övernaturliga varelser skrämts bort när Håkans son Torsten kom ”löpandes genom fähuset efter en tupp”.

Någon dom föll aldrig. Kvinnorna nekade bestämt och man ville eller vågade inte tro på pigan Ingeborg. Man beslöt att inte avgöra ärendet förrän ”kanske Gud några mera och bättre skäl torde uppenbara.”

Torsten och Ingeborg var inte så långt ifrån varandra i ålder. Man kan undra hur de såg på varandra.  Det är märkligt att tänka sig att denna blivande professor och diktare växte upp på en gård vid den makalöst vackra Fryken – Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms Fryken – varifrån häxor ansågs rida till Blåkulla.

Källa: ”Haquinus Rudenius” i Anders Edestam,  Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar, 3 (Karlstad 1968)

Bilden är tagen i fjol sommar från gårdsplanen på Östra Berga i Lysvik.

Tankar om tillgänglighet

18 mars 2018 /

Nu på onsdag anordnar universitetsbiblioteket en informationsträff angående digitalisering av kulturarvsmaterial. Den riktar sig främst till forskare, och anledningen är att vetenskapsrådet utlyst 175 miljoner för att digitalisera och tillgängliggöra unikt äldre material. Om forskningen skall kunna utveckla nya datadrivna forskningsmetoder krävs att materialet läggs under kameran, förses med metadata och görs läsbart för maskiner och människor. Uppsala universitetsbibliotek har en viktig uppgift framför sig.

Den allmänna digitaliseringen av samhället håller på att förändra allt. Digitaliseringen av handskrifter, unika bilder och föremål som tidigare bara kunnat studeras  på plats är en mycket liten del av den nya informationsvärlden. Men den är nog så viktig. Långsamt men säkert öppnas dörrarna till skattkamrarna på universitetsbibliotek och museer.

Digitaliseringen påverkar fritiden  lika mycket som arbetet. I helgen har jag och hustrun gallrat hårt bland våra gamla CD- och DVD-skivor. Åtskilligt har ärligt talat transporterats till tippen. Särskilt hårt gick vi fram bland CD-skivorna. Filmerna på DVD var vi lite mer rädda om. Skälet är enkelt men samtidigt intressant. Det handlar om tillgänglighet och distributionsvägar. Idag litar man på att det mesta av den breda musiken finns enkelt och billigt nåbar på digitala tjänster som Spotify.  Det vi sparade bland CD-skivorna var framförallt lite mer udda saker, sådana vi inte kände oss säkra på  skulle finnas nåbara på nätet i framtiden.

DVD-filmerna var knepigare. Här upplever jag att de konkurrerande nätdistributörerna är betydligt fler och att det är svårt att veta om och under vilka perioder allt kommer att vara nåbart (i varje fall på ett ekonomiskt överkomligt sätt.) Det kändes tryggast att spara rätt mycket av filmerna och serie-boxarna.

Det finns en glädje i att rensa i gamla hyllor. Det blir lite ordning och reda och sånt som saknar intresse försvinner. Men här finns också  återseendets glädje. Man hittar skivor och filmer som man kanske glömt, och gamla intressen och idéer väcks igen. Omslag och färggranna bilder bidrar till upplevelsen. Att ta den  ena DVD:n efter den andra i handen och fundera över vad de innehåller och hur de hänger ihop ger en alldeles särskild kunskap. En bibliotekarie vet att ofta är själva helheten av en uppbyggd samling viktigare än de enskilda delarna. Men en samling måste vårdas – av ägaren själv eller någon annan.

Den nya digitala världen erbjuder nya sätt att bygga samlingar, till exempel samlingar av musik i våra telefoner. Hela tiden ökar distributörens makt över vårt samlingsbyggande. Algoritmerna låter oss veta vad vi bör se eller lyssna till. Det  okända blir allt mer svårhittat trots att det finns där ute. När jag bygger min musiksamling på telefonen har jag hela tiden osynlig hjälp av en skicklig distributionsmaskin som vill mitt bästa men samtidigt vill styra mig. Ibland tänker jag att jag skulle vilja leta mer på vinst och förlust. Mer planlöst. Mer fritt. Följa ett spår och se vart det leder.

Kontrollen över tillgängligheten blir avgörande i den digitala framtiden. Kontrollen över distributionen likaså.

För många år sedan läste jag en dödsruna i en brittisk tidning. Det  gällde en gammal legendarisk förläggare. Han hade varit verksam redan under andra världskriget. Under blitzen i London hade förlagets huvudlager träffats av en tysk bomb och brunnit ner. Hundratusentals böcker gick upp i rök, och jag minns att runan berättade att denne förläggare tvingades ta beslutet att inte trycka nya upplagor.  Aldrig tidigare hade tydligen så många böcker blivit tagna ”out of print” samtidigt. Verken som sådana försvann förstås inte ur mänsklighetens minne, men de gick inte längre att få tag på i bokhandeln. Förmodligen innebar detta att en väldig mängd litteratur förlorade i aktualitet och relevans, och att ett antal författarskap snart blev glömda.

I dagens överflöd går det att få tag på nästan allt. Paradoxalt nog misstänker jag att vi är i en tid där samtidigt stora delar av det historiska arvet riskerar att glömmas, osynliggöras, drunkna i överflödet. Själva rikedomen av information blir kanhända sin egen fiende. Detta överflödsproblem har vi nätt och jämt börjat grubbla över. En av bibliotekens uppgifter är emellertid redan nu att försöka skapa bästa möjliga tillgång till så mycket som möjligt – fritt för alla.  Digitaliseringsmaskineriet behöver växlas upp.