Månad: juli 2014

I.

I Riga gick jag säkert tio gånger över Daugava. Flera väldiga broar leder idag över den flod, som flyter från Valdajbergen hundra mil inne i Ryssland. En av de första broarna var för övrigt en provisorisk flottbro, byggd av Karl XII under hans fälttåg. Historien är alltid närvarande i ett land som Lettland och i en stad som Riga, där många herrar härskat och hårda öden lett till stora förändringar. En märklig dubbelexponering uppstår för den som möter en levande och vibrerande stad och samtidigt i texter och arkiv har ett förhållande till dess äldre öden.

Varje gång jag gick över den där bron fick jag en halv versrad i tankarna: ”Ich lief durch Liffland hin.”

I jämt hundra år – från Gustav II Adolfs erövring av Riga 1621 till freden i Nystad 1721 – var Livland en central svensk besittning. En hovrätt inrättades, och 1632 skapades universitetet i Dorpat, alltså nuvarande Tartu. Grovt sett bestod Livland av Lettland och delar av Estland. De hundra åren var stormiga. Fredligt uppbyggnadsarbete omväxlade med våldsamma krigiska uppgörelser. Som alltid gick krigshärar fram och tillbaka över de baltiska områdena.

Under de mest febrigt lysande åren var dragningskraften stark till den mäktiga stat som växte upp i Norden. ”Nordtsche Luther-Reich” kallas landet i den dikt som fyllde mina tankar på bron över Daugava. I Stormaktssverige fanns framtidsmöjligheter. Om lyckan stod bi kunde den djärve få sina drömmar om makt, pengar och inflytande uppfyllda. Eller i varje fall ett ämbete och en inkomst. I en av dikterna i sonettsamlingen Wenerid (1680), skildras Stockholm som en kraftfull nordisk magnet. Alla dras dit för dess rikedoms skull: ”Hijt kommer alt hwadh Haf och Mälare kan bära”.

”Ich lief durch Liffland hin” – ”Jag löpte hän genom Livland”. Så stod det i den där dikten. Jag stötte på den i Carolinas Redivivas  väldiga samlingar av tillfällestryck under ett forskningsarbete på 1980-talet. Det är en sonett i ett begravningstryck över studenten Georg Rosman, om vilken varken jag eller någon annan vet särskilt mycket. Men redan för tjugofem år sedan blev jag tagen av diktens överlastade barockstil och det människoöde som framträdde.

De mest levande spåren av Rosman är två tillfällesskrifter från hans begravning Solna i november 1690. Sonetten ingår i en av dessa. Författare till båda – en på tyska och en på latin – är hans vän Johan Friedrich Kirchner, också han tysk student i Sverige. De bådas vänskap tycks verkligen varm och innerlig, och med en klump i halsen skriver Kirchner om hur de gråtit och skrattat tillsammans. De tycks också ha förenats i en upplevelse av exil. På titelsidan beskrivs Rosman som en bror och främling i det främmande –  ”Eines Frembdtlingen in der Frembde”. Den överlastade stavningen och tryckets många konkurrerande typsnitt förstärker känslan av barockens expressiva men också tillslutna värld. Läsaren står inför en gåta, ungefär som inför ett gammalt adligt begravningskor i en svensk landsortskyrka. Keruber med hektiskt röda kinder, guldtrumpeter och begravningsvapen kan inte dölja att kryptans dörr är låst och att det vilar en hemlighet under kyrkans golv.

I sonetten talar den döde Georg Rosman själv till främligen som går förbi hans enkla grav. Sedan antiken har det varit vanligt att den döde själv ber vandraren dröja ett ögonblick och begrunda lyckans växlingar. I Kirchners dikt framstår Rosman som ung, varm och på färd norrut, allt närmare prakten och makten i Stormaktssveriges kärna. Den döde berättar att han fötts i Schlesien (numera i Polen/Tjeckien) och att han färdats norrut i olika steg. Till sist tog han med havsgudens hjälp språnget över Östersjön från de baltiska provinserna till Sveriges centrum.

Dikten är full av starka barocka grepp, inte minst allitterationer, skruvat bildspråk, känslosamma utrop, språklig lek med namn och ordklanger, lärd gåtfullhet, och den ständiga påminnelsen om livets korthet och dödens närhet. Floder och vatten är ett genomgående tema, liksom valet av verb som uttrycker rörelse – ”fliessen, kehren, laufen, bringen, weichen”. Men det är en livfull rörelse som snart brutalt förvandlas till dödens stillhet. Vandraren som passerar graven i Solna kyrka kan ännu en kort tid vandra fritt på jorden, men den döde påminner: ”Idag röd, imorgon död.” En fri översättning av Kirchners dikt över vännen Georg Rosman kan låta så här:

 

O, stå, vän, stå! Tänk: graven reds för dig!

Ty alla människor skall Ormen sticka.

Mig nu! Sen du! Men tänk om Gud täckts skicka

en ungdom skön och ROSenröd till mig!

I Schlesien jag diade. Min stig

till Creuzburg bar. Ur tunnan slogs min svicka.

Brieg, Breslau, Thorens gav mig lärdomsdricka,

men jag for hän dit Pregel slingrar sig.

Jag kom till Kurland, ROSig, glad och pigger.

Jag lopp till Livland, tills mig Neptun satt

på Sveriges strand. Där sade jag: God Natt!

O, ta min själ, min Gud! Min kropp den ligger

tills ROSMANS ROS slår ut så himmelsblå.

Här vilar jag i Solna. Gå, vän, gå!

 

 

II.

Ortnamnen i dikten över Rosman påminner om den europiska kartans föränderlighet. Solna har i originalet ett namn man kan känna igen. Stockholms tyskar tycks ha talat om ”Zollnau”. Kyrkan är förresten urgammal och ligger alldeles nära Karolinska institutet. Schlesien är en historisk region i nuvarande Polen och Tjeckien. Creuzburg vid floden Werra är idag en småstad med 2000 innevånare. Brieg heter Brzeg och ligger i Polen, liksom Breslau som heter Wrocław. Båda städerna ligger vid Oder. Thorens, ännu lite längre norrut, ligger vid Weichsel, och heter på tyska Thorn. Det är dock en polsk stad och bär då namnet Toruń. När Rosman var i Toruń hängde kyrkklockan ännu i stadens Jakobskyrka. Då Karl XII erövrade  Toruń 1703 togs den fyra ton tunga klockan som krigsbyte till Sverige, och hänger nu i Uppsala domkyrka. Dess namn är Thornan.

Rosmans nästa nedslag gjordes enligt dikten vid floden Pregel, som på ryska heter Pregolja. Floden flyter genom Kaliningrad, alltså den berömda gamla universitetsstad i Östpreussen som hetat Königsberg. Kurland är ett historiskt lettiskt landskap som bland annat varit eget hertigdöme under polsk överhöghet. De svenska trupperna anföll 1655 det rika Kurland och hertigen råkade i svensk fångenskap. Kurlands viktigaste flod är Venta (Windau ) som flyter ut i Ventspils (Windau), som på mitten av 1600-talet var huvudort för skeppsbyggeri och varifrån Gambia och Tobago koloniserades. Ventspils förstördes under det stora nordiska kriget.

Istället för att välja vägen norrut mot ”det nordiska Luther-riket” hade studenten Georg Rosman alltså kunnat vika västerut i Kurland till Windau och där stigit på ett skepp mot Karibien. Då hade han blivit del av en helt annan historia. Men han följde sitt öde och korsade Daugava.  Rosman tycks ha fortsatt ännu längre norrut, förmodligen till fots, och tagit vägen mot Sverige över Estland. Detta går inte att läsa ut ur dikten, men det kommer snart att framgå varför vi vet detta. Det kommer också att framgå att Rosman inte genast föll offer för sjukdom eller olycka. Det kan ju tyckas så i dikten eftersom han i Sverige direkt önskar ”god natt” till sina vänner. Han tycks nämligen ha nått Sverige redan 1684 och fått sex års respit innan gravdörren slogs igen. En rimlig gissning är att han då var i 30-årsåldern. Enligt Kirchner var han ingen yngling längre utan en man, vuxen i dygden. ”Nicht Jüngling; TugendMann!”

Den där dikten har dykt upp i mina tankar av och till i ett kvartssekel. På ett rörande sätt fångar den ett människoöde under det lika brutala som kosmopolitiska 1600-talet. När jag nu plockade fram den igen efter att själv färdats genom Livland och Estland började jag undra över om det skulle kunna gå att komma ännu närmare den unge Georg, även om forskaren vet  att vagabonderande studenter i äldre tid är svåra att fånga historiskt, i synnerhet om de dör unga.

Internet fanns inte när jag skrev min avhandling. Förhoppningen om snabba fynd var därför stor. Men ”Georg Rosman” gav inga meningsfulla träffar. Inte heller varianterna ”Georgius Rosmannus” eller ”Georg Rossman” ledde någonstans. Inte heller kombinationer med författarnamnet Kirchner, eller Solna, eller Schlesien. Något digitalt liv före den text som jag nu lagt ut tycks Rosman inte ha haft.

På Carolina Rediviva finns Sveriges kanske främsta fysiska referensbibliotek. Under en varm julieftermiddag slog jag en stund i lättillgängliga källor. Uppsala universitets matrikel gav plötsligt napp. 10 oktober 1684 skrevs Rosman in i Uppsala: ”Georgius Rossmannus Ericiburga Silesius Regiomonti depositus.” Här bekräftas såväl bakgrunden i Schlesien och att Rosman läst vid floden Pregel, för Regius Mons Borussia är just Königsberg, och ”depositus” betyder att han tidigare studerat där. Matrikelposten fäste Rosman i tiden.

Men en torr matrikelpost ger inte mycket, i alla fall inte universitetsmatrikeln. Nationsmatriklarna ger normalt mycket mer, men i detta fall är det osäkert i vilken nation han var inskriven, och faktiskt också  om han verkligen immatrikulerats vid en studentnation. Nästa chansning var därför konsistorieprotokollen från 1600-talet.

Det är ingalunda säkert att ett studentnamn dyker upp i universitetsstyrelsens protokoll. Sker detta har studenten ofta gjort något olämpligt för vilket han skall bestraffas, eller åtminstone skall han ha utgjort någon form av problem för universitetet. Just därför kan emellertid en sökning vara på sin plats. Finns något i protokollet finns också en historia att berätta.

Det visade sig att Rosman faktiskt diskuterades flera gånger bland de styrande professorerna. Liksom internationella studenter i alla tider hade han hamnat i administrationens kvarn. 2 oktober 1684 ställs frågan om Rosman verkligen bör antas till Uppsala universitet. Han hade visserligen lämnat in ett privat rekommendationsbrev från en präst på Dagö i Estland som tycks heta Otto Tunderus. Men Rosman kunde inte visa fram ett riktigt ”testimonium” som visade att han varit inskriven vid ett annat universitet tidigare. Skälet han uppgav var att sådana avgångsintyg inte brukade utfärdas vid tyska universitet. Även om en av professorerna var bekant med Tunderus på Dagö, så var man tveksam. Konstitutionen krävde intyg, och man beslöt vända sig till högre myndighet, det vill säga till Uppsala universitets kansler.

Magnus Gabriel de la Gardie svarade snabbt och efter sex dagar fick professorerna veta att Rosman borde antas och helst förses med ett stipendium så småningom. Konsistoriet fortsätter att gruva sig, men den värmländska professorn Petrus Lagerlöf menar att man inte bör ”difficultera” om inskrivningen när nu kanslern var positiv. Vid detta stannade det. Rosman kunde skrivas in i matrikeln.

Efter ytterligare några dagar, 22 oktober, dyker Rosman åter upp i protokollen. Nu har han underkastats sedvanliga inträdesförhör av dekanen Petrus Rudbeck men även ett kunskapsförhör av Erik Benzelius d.ä. Rosman blev godkänd. Även om hans kunskaper inte var de allra bästa, så visade han inga prov på teologisk villfarelse, vilket väl trots allt var det viktigaste. Professor Benzelius menar emellertid att Rosman varit så pass svag i sina kristendomskunskaper att det inte vore lämpligt att låta honom fungera som privatlärare. Detta var annars det vanliga sättet för fattiga studenter att försörja sig.

Ett knappt år senare finns den sista protokollsanteckningen om Rosman i Uppsala. 23 juni 1685 behandlas hans anhållan om ett testimonium från Uppsala. Professorerna får veta att Rosman redan efter fjorton dagar i Uppsala under hösten 1684 hade rest vidare till Stockholm. Orsaken var att han för sin fattigdoms skull behövde undervisa. Rosman kan visa upp ett intyg från en kamrer i huvudstaden. Professorerna slår sina huvuden ihop och kommer fram till att de inte kan förvägra Rosman ett testimonium, men att de inte kan skriva något om hans kunskaper, utan bara att han en kort tid varit inskriven i Uppsala och därefter förfogat sig vidare.

Här slår jag ihop boken. Så mycket mer finns nog inte att hämta i den tryckta litteraturen. Mitt intryck är att universitetsstyrelsen behandlade vandringsfågeln Rosman njuggt, och att de mindre lyckade förhören inför Rudbeck och Benzelius förstörde hans chanser redan första veckan vid den kungliga akademien i Uppsala. Kanske var han en dålig student, men man kan också ha bedömt honom hårt för att slippa honom.

Kanske skulle det gå att hitta mer om Rosman. Jag skulle i så fall börja med matriklarna från Königsberg, med Stockholms stadsarkiv och med det som finns från tyska församlingen i Stockholm. Uppenbarligen fortsatte Rosman att umgås med tyskar i Stockholm, ty i Kirchners begravningsskrifter räknas han in i den tyska studentkretsen i Stockholm. Kanske drog han sig fram i fattigdom de där fem-sex åren i Stockholm, och troligen dukade han under för sjukdom. Jag är sorgset tacksam för den lilla inblicken man får i fattigstudentens liv på stormaktstidens skuggsida.

De nya små bitarna i Rosmans historia gör att jag undrar över två saker. Varför var universitetskanslern så välvillig till den internationella studenten, medan professorerna helst ville slippa honom? Ett svar kunde vara att Rikets Herrar såg det ständiga behovet av begåvad arbetskraft från utlandet. Befolkningsbristen var ett av Stormaktssveriges värsta problem.

Och vilken stad är ”Ericiburg”, som enligt matrikeln bör vara Rosmans födelseort, och startpunkten för hans långa färd genom nordöstra Europa? Google kan inte hjälpa mig, och finurliga sökningar ger inga resultat som känns troliga eller tillförlitliga. Säkert går det att gräva djupare i arkiv och litteratur. Men jag har inte tid att stanna längre vid Rosmans grav i det nordiska Luther-riket: ”geh Leser/ wiltu gehn.”