”Solen spelade in genom glastaket i absiden ner på flickorna som stod och hängde vid disken. Floder av ljus vräkte in genom dom höga fönstren.” Scenen är Carolina Rediviva. Året sisådär 1964. Fortfarande fanns läsesalsexpeditionen i den upphöjda absiden mot väster. Det är dit en av huvudpersonerna ställer sina steg en vintermorgon – alldeles innan han hittar en mördad kvinnlig litteraturdocent på herrummet i Carolinas källare.
Om man arbetar i en berömd byggnad hör det till plikterna att orientera sig om hur den har skildrats i litteraturen. När det gäller Carolina är uppgiften omfattande. Den här gången nöjer jag mig med en rätt okänd gammal deckare, som välvilliga juristvänner satte i mina händer inför långhelgen. Mördad litteraturhistoriker på Carolina. Passar som hand i handske, kantänka.
Romanen bär titeln Den farliga kunskapen och gavs ut 1965. Författaren kallar sig Bob Alman, men bakom pseudonymen dolde sig en Uppsaladuo: den unge, rätt nykläckte filosofie kandidaten Lars Lambert – nu känd författarprofil i stan – och den sexton år äldre blivande professorn i processrätt Robert Boman. Om man lägger märke till att en av romanens poliser heter Bygdén får man kanske en signal om att det är ett falskt författarnamn i omlopp. Långt innan jag kände till att Leonard Bygdén var överbibliotekarie i Uppsala utnyttjade jag flitigt hans fortfarande mycket användbara Svenskt anonym- och pseudonymlexikon.
När man grubblar kring pseudonymer ligger nyckelromanfrågan om hörnet. Man kan undra i vilken utsträckning de båda författarna dolt verkliga människor bakom romanens alla jurister och litteraturhistoriker. Men boken är nästan 50 år gammal och personligen går jag bet – alltför många år har gått för att kunna göra meningsfulla gissningar. Deckaren känns också som en hälsning från en helt annan tid. Inga samhällsfrågor, ingen oblyg marknadsanpassning utan istället en rätt trivsam akademisk pusseldeckare, även om här finns ansatser till samtida hårdkokthet. Universitetserotiken spirar och docenterna festar loss på whisky och cocktails. En av berättarna är en djupt osympatisk och lätt våldsbenägen juriststudent – det var han som gjorde likfyndet på Carolina. Han går i svart skjorta och vit slips, och tycker inte om Beatles: ”Dom saknade tyngd, den där tyngden som Elvis hade på femtiotalet när han gjorde Jailhouse Rock.”
Mycket känns gammalt men för en Uppsalabo är dock stans topografi välbekant, nästan skrämmande så. Handlingen utspelar sig i kvarteren kring Carolina, och stadsskildringen blir detaljerad eftersom pusseldeckare bygger på klockslag och var folk är vid vilken tidpunkt. Den är så exakt och aktuell att man som läsare reagerar starkt på de förändringar som ändå skett: ”Men inte får man väl parkera utanför Fyrisbiografen?!”
Carolinamordet sker i källaren under läsesalarna. Då som nu stänger biblioteket klockan nio, men den kvinnliga litteraturdocenten utnyttjar Carolina som plats för hemliga kärleksmöten efter stängningsdags. I romanen tas det för självklart att man lätt tar sig in i huset med alla bokskatter. Det är bara att i förväg vrida om spiken som håller igen källarfönstret på norra gaveln och senare på kvällen krypa in. Riktigt så enkelt var det nog inte ens på 60-talet, men det är sant att en enda nattvakt skötte bevakningen. Det skulle dröja ännu tjugo år innan larm installerades.
Man kan ju undra om idén att låta den ostadiga fru Märta Hofstaedter möta såväl sin bane som sina älskare i bibliotekshelgedomen är en skämtsam provokation från det frigjorda 60-talet. När städerskorna i romanen klagar på spår av nakna fötter på Carolinas golv blir det nästan lite parodiskt, och särskilt provocerad känner sig nog inte den moderna läsaren.
Då känns 1960-talets undermåliga skalskydd och avsaknad av larmsystem betydligt mer upprörande. Men på sätt och vis var det kanske en mer oskuldsfull tid, trots Gimlets i glasen och Elvis på plattan.
Lars Burman