Givetvis forskar man på bibliotek, men i vilken utsträckning är bibliotekspersonalen själva delaktiga i arbetet? Frågan aktualiseras av en artikel av Merisa Martinez i senaste numret av LIBER Quarterly https://www.liberquarterly.eu/articles/10.18352/lq.10299/ Dess titel är ”Critical approaches to ‘clerical’ work: Textual transmission in two Swedish digital resources”. Man bör lägga märke till de ifrågasättande citationstecknen runt ”clerical”. Enligt Martinez är biblioteken betydligt mer involverade i det vetenskapliga arbetet än vad  såväl forskarvärlden som biblioteken själva är riktigt medvetna om.

Martinez intresserar sig för textkritik, det vill säga vetenskaplig textutgivning. Under Gutenberg-eran har det textkritiska arbetet normalt resulterat i stora bokutgåvor, där olika textversioner jämförs, korrigeras, kontextualisera och kritiskt diskuteras. Ett av de vackraste magasinen på Carolina Rediviva kallas Scriptores och innehåller oändliga hyllmeter med kritiska utgåvor av antikens grekiska och romerska författare, utgåvor från 1500-tal till senare delen av 1900-talet. Med andra ord är rummet en påtagligt fysisk vetenskapshistorisk miljö som rymmer nästan hela  tryckkonstens och textkritikens historia.

Textkritik/vetenskaplig textutgivning har alltid varit en central humanistisk verksamhet, även om arbetet idag omfattar betydligt mer än de antika klassikerna. Under de senaste decennierna har t.ex. Strindberg,  Almqvist, Linné och Lagerlöf i storstilade projekt ägnats de svenska textkritikernas vetenskapliga omsorg.

För textkritiken har det senaste kvartsseklets utveckling ändrat alla förutsättningar. Idag är en kritisk utgåva på enbart papper otänkbar. Digitalt kan det vetenskapliga djupet ökas väsentligt, och Martinez visar att institutioner som ägnar sig åt kvalificerad digitalisering är medskapare i processen. Hennes två undersökningsområden är Litteraturbanken i Göteborg och digitaliseringsarbetet vid Uppsala universitetsbibliotek. För Uppsala är den digitala publiceringsplattformen Alvin vital. Martinez visar hur bibliotekarier, tekniker och fotografer blir delaktiga i transmissionen av texter, och hur arbetet med exempelvis metadata ger vetenskaplig tyngd i digitaliseringen. Om digitaliseringsarbetet i Uppsala skriver hon: “Uppsala University Library was chosen because it exemplifies the new and changing roles for research libraries – from being the repository of texts to becoming an actual provider of high-quality full-text versions of physical holdings and of advanced research data.” (s. 35)

Martinez drar tre långtgående slutsatser. För det första utmanar den digitala publiceringen vår förståelse av vilka det är som utför vetenskapligt arbete. Bibliotekspersonal är involverad i högre grad än vad den vetenskapliga världen riktigt inser. För det andra är den terminologi som idag används inte längre tillräcklig. Man talar å ena sidan om ”massdigitalisering” (mekanisk och okomplicerad) och å den andra om ”critical digitization” (dyrbara, smala, vetenskapliga digitala utgåvor). Martinez menar att exemplen från Litteraturbanken och Uppsala universitetsbibliotek visar att gränserna är otydliga. Även storskaliga, biblioteksdrivna projekt inkluderar väsentliga vetenskapliga resultat. För det tredje menar Martinez att det finns viktiga skäl att överväga det hon kallar ”scholarship gatekeeping”. Det vill säga: vilka räknas egentligen som involverade i det eko-system som digital humaniora utgör?

För mig är detta högintressant läsning. Digitaliseringen innebär nya uppgifter för forskningsbiblioteken, och det är uppenbart att med ökat samarbete – ökad integration – mellan forskning och bibliotek ökar också kvaliteten i det vetenskapliga resultatet. Forskningsmiljöer som drar nytta av detta har mycket att vinna.