Månad: maj 2013

Källarfönster och litterära mord

”Solen spelade in genom glastaket i absiden ner på flickorna som stod och hängde vid disken. Floder av ljus vräkte in genom dom höga fönstren.” Scenen är Carolina Rediviva. Året sisådär 1964. Fortfarande fanns läsesalsexpeditionen i den upphöjda absiden mot väster. Det är dit en av huvudpersonerna ställer sina steg en vintermorgon – alldeles innan han hittar en mördad kvinnlig litteraturdocent på herrummet i Carolinas källare.

Om man arbetar i en berömd byggnad hör det till plikterna att orientera sig om hur den har skildrats i litteraturen. När det gäller Carolina är uppgiften omfattande. Den här gången nöjer jag mig med en rätt okänd gammal deckare, som välvilliga juristvänner satte i mina händer inför långhelgen. Mördad litteraturhistoriker på Carolina. Passar som hand i handske, kantänka.

Romanen bär titeln Den farliga kunskapen och gavs ut 1965. Författaren kallar sig Bob Alman, men bakom pseudonymen dolde sig en Uppsaladuo: den unge, rätt nykläckte filosofie kandidaten Lars Lambert – nu känd författarprofil i stan – och den sexton år äldre blivande professorn i processrätt Robert Boman. Om man lägger märke till att en av romanens poliser heter Bygdén får man kanske en signal om att det är ett falskt författarnamn i omlopp. Långt innan jag kände till att Leonard Bygdén var överbibliotekarie i Uppsala utnyttjade jag flitigt hans fortfarande mycket användbara Svenskt anonym- och pseudonymlexikon.

När man grubblar kring pseudonymer ligger nyckelromanfrågan om hörnet. Man kan undra i vilken utsträckning de båda författarna dolt verkliga människor bakom romanens alla jurister och litteraturhistoriker. Men boken är nästan 50 år gammal och personligen går jag bet – alltför många år har gått för att kunna göra meningsfulla gissningar. Deckaren känns också som en hälsning från en helt annan tid. Inga samhällsfrågor, ingen oblyg marknadsanpassning utan istället en rätt trivsam akademisk pusseldeckare, även om här finns ansatser till samtida hårdkokthet. Universitetserotiken spirar och docenterna festar loss på whisky och cocktails. En av berättarna är en djupt osympatisk och lätt våldsbenägen juriststudent – det var han som gjorde likfyndet på Carolina. Han går i svart skjorta och vit slips, och tycker inte om Beatles: ”Dom saknade tyngd, den där tyngden som Elvis hade på femtiotalet när han gjorde Jailhouse Rock.”

Mycket känns gammalt men för en Uppsalabo är dock stans topografi välbekant, nästan skrämmande så. Handlingen utspelar sig i kvarteren kring Carolina, och stadsskildringen blir detaljerad eftersom pusseldeckare bygger på klockslag och var folk är vid vilken tidpunkt. Den är så exakt och aktuell att man som läsare reagerar starkt på de förändringar som ändå skett: ”Men inte får man väl parkera utanför Fyrisbiografen?!”

Carolinamordet sker i källaren under läsesalarna. Då som nu stänger biblioteket klockan nio, men den kvinnliga litteraturdocenten utnyttjar Carolina som plats för hemliga kärleksmöten efter stängningsdags. I romanen tas det för självklart att man lätt tar sig in i huset med alla bokskatter. Det är bara att i förväg vrida om spiken som håller igen källarfönstret på norra gaveln och senare på kvällen krypa in. Riktigt så enkelt var det nog inte ens på 60-talet, men det är sant att en enda nattvakt skötte bevakningen. Det skulle dröja ännu tjugo år innan larm installerades.

Man kan ju undra om idén att låta den ostadiga fru Märta Hofstaedter möta såväl sin bane som sina älskare i bibliotekshelgedomen är en skämtsam provokation från det frigjorda 60-talet. När städerskorna i romanen klagar på spår av nakna fötter på Carolinas golv blir det nästan lite parodiskt, och särskilt provocerad känner sig nog inte den moderna läsaren.

Då känns 1960-talets undermåliga skalskydd och avsaknad av larmsystem betydligt mer upprörande. Men på sätt och vis var det kanske en mer oskuldsfull tid, trots Gimlets i glasen och Elvis på plattan.

Arkivens portar öppnas

Maj möter med sol. Igår upplevde Carolina Rediviva den årliga upphetsningen av att stå mitt i händelsernas centrum. Klockan tre vinkar universitetets rektor (med mig nära intill) från balkongen med studentmössan. Tusentals människor myllrar i Carolinabacken, och tusen sinom tusen bilder tas med kameror och mobiltelefoner. Har Valborgsfirandet i Sverige ett centrum är detta balkongen på Carolina. Det är få bibliotek som likt Uppsala universitetsbibliotek rent fysiskt får vara ett nationellt centrum, åtminstone i några minuter varje år.

Folksamling Sista april utanför Carolina Rediviva, troligen på 1940-talet. Bilden från UUB:s samlingar.

Folksamling sista april utanför Carolina Rediviva, troligen på 1940-talet. Bilden från UUB:s samlingar.

Efter mösspåtagningen får överbibliotekarien chansen att hålla tal till den festförsamling som samlats på Carolina. Gårdagens tal handlade om både det ena och det andra, men min viktigaste poäng var att påminna om att det vid sidan Carolinas kraftfulla stenhus håller på att växa upp en ny, osynlig och ännu större byggnad, uppförd med digital byggnadskonst och inredd med elektroniska hyllor. På dessa ställer flitiga virtuella händer upp böcker byggda med ettor och nollor. Och på denna digitala byggnad kan inte flaggan blåsa av flaggstången – något som faktiskt skedde på Carolina Redivivas tak igår på förmiddagen. Det blåste nämligen rejält. Efter en snabb utryckning var ordningen återställd. Utmaningarna på det digitala biblioteket är vida större. Och möjligheterna enorma.

Under de gångna veckorna har Sverige och världen fått nya spännande digitala mötesplatser. Sveriges Television öppnade 16 april sitt Öppna arkiv. Vid starten låg 500 teve-timmar ute, och jag har en aning oroligt kontrollerat om gamla favoriter från 1960-talet fortfarande håller måttet. Vissa program gjorde det och andra inte. Men det är en stor sak att omläsningens konst nu kan utövas även på teve-området. Litteraturen har ju alltid varit underkastad denna kontrollbesiktningsmöjlighet, medan de teve-serier man en gång älskat oftast fått leva kvar i minnets känslosamma okontrollerbarhet. Det var bra att i förra veckan kunna konstatera att en och annan av sketcherna i Mosebacke Monarki fortfarande håller.

Förändringen har ju varit på gång ett bra tag, och videor och DVD-er har gett tittaren rätt många möjligheter att återknyta gamla bekantskaper. SVT:s Öppna arkiv är ännu ett viktigt steg mot drömmen om allts ständiga tillgänglighet.

Men det behöver också understrykas att Öppet arkiv inte är ett ”riktigt” arkiv. Det som ligger ute är bestämt genom redaktionella val. Man har valt och man har valt bort. Dessutom innebär rättighetsbegränsningar att allt inte kan läggas ut och inte heller stanna i arkivet för evigt. För den som vill studera teve-historia är det öppna arkivet bara ett smakprov.

Två dagar efter invigningen av Öppet arkiv öppnade Digital Public Library of America. Här handlar det om något helt annat. DPLA ger tillgång till oerhörda och hela tiden växande mängder material spritt på olika bibliotek i USA. Det är en portal för sökningar och en plattform för nya sätt att använda det digitaliserade kulturarvet. DPLA ser sig också som en röst för öppen tillgänglighet. På hemsidan understryks att fri tillgång till information på offentliga bibliotek alltid varit centralt i skapandet av kunniga och engagerade samhällsmedborgare. När Anthony Marx, president för New York Public Library, hyllade sjösättningen av DPLA använde han ett citat från Jefferson: “I look to the diffusion of light and education as the resource most to be relied on for ameliorating the condition promoting the virtue and advancing the happiness of man.” Det är högstämt, men lätt att instämma i.

DPLA (som har den tilltalande nätadressen dp.la) fungerar som en slags växlingsstation. Genom att skriva in sökord i sökrutan forsar systemet igenom oerhörda mängder meta-data och användaren länkas vidare till de nätplatser (bibliotek, arkiv och museer) där materialet finns att digitalt beskåda. Söker man på ”Uppsala” får man redan 151 träffar i detta amerikanska nätbibliotek och ”Upsala” ger 77 träffar till. På The Smithsonian hittar jag till exempel ett stereoskopiskt fotografi från 1905, vilket föreställer universitetshuset i Uppsala. Man får samma känsla som inför Sista april: mycket är likt sig men mycket förändras också år från år. Bilden påminner om att Uppsala för bara hundra år sedan tog slut ganska fort på andra sidan universitetshuset och Carolina.

Den nya tiden har bara börjat rulla upp sin digitala bokrulle. Möjligheterna är oändliga, men realiserandet krävande. Vägen är inte oproblematisk.

En from förhoppning är dock att hårdvaruproducenterna snart lanserar billiga skärmar som går att använda utomhus. Före fotogenlampan och det elektriska ljuset var våren befrielsens tid. Äntligen räckte ljuset till för läsning. Den äldre litteraturen är full av skildringar av utomhusläsningens ljuvligheter. Boken och vårljuset hängde samman. Så här långt utspelar sig det digitala livet framförallt inomhus.

Nu tar jag med en bok ut i parken. Glad vår!

Länkar:

Digital Public Library of America: http://dp.la/

I en utmärkt artikel i New York Review of Books sätter Robert Darnton, en av initiativtagarna till DPLA, in det nya digitala biblioteket i ett större sammanhang: http://www.nybooks.com/articles/archives/2013/apr/25/national-digital-public-library-launched/?pagination=false

Öppet arkiv: http://www.oppetarkiv.se/

Smithsonian-bilden:
http://collections.si.edu/search/results.htm?q=record_ID%3Asiris_arc_148744&repo=DPLA