Vintersemester i Rom. Vädret är överraskande bra. Sol och klar himmel. Från Spanska trappan avtecknar sig den eviga staden knivskarp mot januarihimlen: basilikor, klocktorn och monumentalbyggnader. Och termometern når välsignade 10-14 grader i skuggan. I sol och lä är det sommarvarmt.

Det finns en deckare av Dorothy Sayers som heter Busman’s Honeymoon. Den tamare svenska titeln är Lord Peters smekmånad, och i boken löser den nygifte stordetektiven mordgåtor. Bakgrunden till den lite underliga engelska titeln är uttrycket ”busman’s holiday”. Vad gör en busschaufför när han har semester? Åker buss.

Själv sitter jag på Svenska institutets bibliotek i Rom och knåpar så smått på ett antal projekt. Busman’s holiday. Bibliotekariesemester.

Här och där i världen, utanför universiteten, finns beundransvärda små öar för forskning och studier. I Rom finns ett tjugotal nationella institut, avsedda särskilt för konstvetare, antikare, arkeologer och slikt folk. Doktorand- och masterkurser ges på plats bland antikens ruiner, och ibland finns på instituten också konstnärer och författare. Därmed är de ofta stimulerande kombinationer av kultur- och forskningsmiljöer. De ger den utländske vetenskaparen tillgång till Rom och Rom tillgång till vetenskapare och kultur från utlandet.

Normalt är hjärtat i ett humanistiskt forskningsinstitut dess bibliotek. Många av miljöerna är skapade med hjälp av välvilliga mecenater och i en tid av humanistisk ambition, och byggnader och bibliotek är ofta imponerande. Arkitekten bakom byggandet av Svenska institutet är Ivar Tengbom, och inredningen gjordes av bland andra Carl Malmsten.

Humanisterna kommer även i framtiden att behöva böcker. Digitaliseringen ger tillgång till fantastiska äldre resurser, men det kommer att dröja innan 1900-talets forskningslitteratur är fritt nåbar, bland annat på grund av

Biblioteket på Svenska institutet i Rom

rättighetsförhållanden. Just de forskare som lockas till Rom är ofta starkt beroende av bilder, och bildrättigheter är som bekant notoriskt svåra. Bibliotekssamlingarna vid inrättningar som Svenska Institutet kommer alltså att behövas länge. Genom tolv Rom-instituts gemensamma katalog URBS ( http://www.web.reteurbs.org/index.php?lang=it ) kan forskarna hitta det som inte finns vid det egna institutet. Likt läshungriga myror kryssar därför flitiga humanister fram och tillbaka genom Rom på väg till systerinstitutens bibliotek. Man kan ha det sämre.

Istituto Svedese di Roma har en stor vacker bibliotekssal, lämplig också för föreläsningar och konferenser. En våning upp finns ytterligare biblioteksutrymmen, och ännu en trappa upp ligger seminarielokalerna. Två källarmagasin med kompakthyllor kompletterar. Har man sedan en god uppkoppling till hemmauniversitetets databaser är man i den humanistiska forskarens förlovade land.

Det fysiskt och det digitala – systerligt förenade – är framtidens biblioteksmelodi. Stimulerande fysisk forskningsmiljö måste kombineras med tillgång till smidigt digital (men doftlös) informationsrikedom. Vi är på väg dit, men inte framme. En av de trådar jag i dessa dagar försöker knyta ihop gäller en Bellmanuppsats, och jag gladdes åt att hitta Gunnars Hillboms undersökning av Källorna till Fredmans sånger (1996) i institutets Magazzino nuovo. Jag behöver nödvändigt få klart för mig vilka olika textvarianter som finns i manuskripten. Hos den utmärkte Hillbom borde svaret finnas. Jag slår upp volymen, och mycket riktigt. Alla textvarianter finns redovisade. Men i form av en diger digital bilaga på föråldrade gamla disketter.

Ridå. Bilagan är lika användbar för mig som om den vore skriven på grekiska. Informationen finns där, men jag kommer inte åt den. Inte hittar jag den heller på nätet – ingen har väl ännu räddat över Hillboms forskningsmaterial till nya filformat och säkra servrar. Hemma i Uppsala vet jag visserligen var jag kan hitta ett fungerande gammalt tröskverk med diskettinkast, och snart 20 år gamla word-filer skall väl fortfarande kunna konverteras. Men det är i Uppsala det. Så här sitter jag i Rom med en diskett i handen och filosoferar om den digitala tillvarons sköra rikedom.

Den engelske poeten Keats dog och begravdes i Rom. På hans sten står: ”Here lies one whose name was writ in water.” Mycket av det digitala är faktiskt som skrivet i vatten eller med en pinne i sanden. Snabbt förflyktigat. Men tack och lov pågår arbete med att säkra inte bara digitala forskningsresultat och -material, utan också mycket annat som bara publiceras på nätet. Det får ju inte bli som med medeltidens handskrifter eller den tidiga stumfilmen: att stora delar helt enkelt spårlöst försvinner likt de såpbubblor som barnen blåser vid karusellerna i Villa Borghese en solig januarieftermiddag.