Månad: oktober 2012

Människor som böcker

Philip Larkin – den obarmhärtige bibliotekarien – har jag redan skrivit om. Men det finns fler författare som har arbetat på bibliotek. Strindbergs KB-tid känner vi ju till, men en kanske mer oväntad kandidat är Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen brukar han ju betraktas som den svenska litteraturens mest mångsidige trollkarl. Men bibliotekarie?

När Almqvist var några och tjugo arbetade han som informator hos familjen Hisinger på Fagervik i Finland. Han fick uppleva det vanliga informatorsslitet. Visserligen satt man som informator vid det fina middagsbordet tillsammans med sin mer eller mindre begåvade elev men ändå hörde man till det föraktade tjänstefolket. Informatorns amfibieliv skildrade Almqvist många år senare i den gladlynta men egentligen revolutionära romanen Tre fruar i Småland. Här möter läsaren den unge Medenberg, som studerat i Uppsala. Han försörjer sig nu som lärare i en adelsfamilj på landet, men genom sina överlägsna själsliga gåvor kliver han snart fram som traktens ledare, och till sist skapar han ett småländskt idealsamhälle – ett kollektiv av goda kvinnor och omvända rövare. Ett nytt och bättre samhälle står för dörren när väl patriarkatet brutits ner.  Romanen en kompensatorisk gest av den Almqvist som ofta tvingades knyta näven i byxfickan, men den är också spännande, och tänka sig, när jag nu bläddrar i Litteraturbankens digitala utgåva, så upptäcker jag att Uppsala universitetsbibliotek faktiskt nämns. En mystisk chifferlapp med nio rader kråkfötter dyker upp, och de unga hjältarna kan inte förstå innehållet. Medenbergs studentvän, prästsonen Göran, undrar vad det kan vara för egendomlig skrift: ”I min ögon liknar det koptiska, hvars alfabet jag en gång skådat på Upsala bibliothek.” UUB kan alltid stå till tjänst när det gäller det främmande, mystiska och lärda.

Men nu har jag förirrat mig. Bland Almqvists informatorplikter på Fagervik ingick att sköta om herrgårdsbiblioteket, och därför tog han sig för att göra en ny uppställning och en katalog. Förordet till katalogen hör till törnrosdiktarens ungdomsverk, men till och med i denna rena brukstext möter man Almqvists romantiskt förtätade tänkande. Förordet försöker reda ut i vilken ordning böckerna bör stå på hyllorna och hur de skall ordnas i katalogen. Sagt och gjort – Almqvist förklarar intressant vilka principer han följer.

Det man fastnar för är hans metaforik. När det gäller bokuppställningen konstaterar författaren att det är bandens storlek och utseende som måste bestämma uppställningen – snyggt skall det vara. Men han fördjupar resonemanget: ”I följe härav måste böcker, om de också innehålla de skönaste och förträffeligaste saker, likväl bekväma sig att stå bakom i någon mörk vrå, om de genom sin ägares eller händelsens kapris, icke erhållit en inbindning, vars prydlighet kan rekommendera dem en plats på främsta raden. Denna plats skall däremot intagas av varje bok, som äger ett skönt band, den må för övrigt innehålla de största uselheter. Ingen må säga att detta är orätt; – ingen må beklaga att det som understundom händer i den stora världen även skall sträcka sig ända till böckernas värld. – Tvärtom vore det ganska lyckligt, om detta blott sträckte sig inom den senare.”

Gång efter gång skulle Almqvist återkomma till att se människor som böcker och vice versa. Det här blev utgångspunkten när jag i ett kapitel i boken Tre fruar och en mamsell skrev om Almqvist utifrån ett bokhistoriskt perspektiv. För honom var människan ett ”själspoem”.

Mycket kan sägas om Almqvist, och han är ingalunda uttröskad i den här bloggen. Han kommer att återkomma minst två gånger. Den ena gången kommer det att handla om Almqvists visionära dröm om Internet . Den andra gången blir förmodligen titeln ”Spökar det på Carolina?”

Den som väntar på något gott…

Smulor från veckan som gått:

I måndags agerade jag moderator på det viktiga seminariet Open access till forskningsdata – vad innebär det? Hela evenemanget filmades och länk hittas på http://www.ub.uu.se/oaw2012 (Jag gläder mig i sammanhanget åt att jag ingick i den redaktion som redan i Internets barndom la ut de textkritiska editionerna av Almqvists skrifter digitalt. Nu är samma texter läsbara på litteraturbanken.se)

Vid ett lunch-till-lunch-möte i slutet av veckan deltog jag i SUHF:s Forum för bibliotekschefer. Stimulerande möten med kolleger från andra lärosäten och värdefulla diskussioner – bland annat en visionsövning kring vad ett högskolebibliotek är år 2030.

Och i torsdags morse fick jag för första gången stå i informationsdisk. Det ingår i min kursplan för nya jobbet att lära känna alla verksamheter inom biblioteket. Ekonomikums bibliotek tog väl emot mig  vid mitt studiebesök, och jag fick utmärkta inblickar i det dagliga arbetet – bland annat bakom disken.

Småsyskon i Uppsala

Den sista veckan har jag levt ett intensivt nationsliv. Inte så att jag hängt i barer eller bevistat klubbar och discon. Långt därifrån. Men jag har dels deltagit i det så kallade bibliotekskonventets 50-årsjubileum och dels publicerat en bok om nationernas långa historia som muntligt inriktade akademiska övningsmiljöer. Boken heter Eloquent Students och har givits ut i universitetets historiskt inriktade acta-serie.

För 150 år sedan konstaterade Carl Yngve Sahlin att fordom bildade nationerna ”hvar för sig […] en liten läroanstalt”. (Överkurs: Sahlin var med och skapade Uppsala studentkår och skulle bli mångårig professor och rektor. På universitetets baler uppvisade han ”sin allbekanta spänstighet, som var som en gummibolls.”)

Och Sahlin hade rätt. Under det gångna året har jag på lediga stunder arbetat i Carolinas härligt tysta specialläsesal och samlat material ur de cirka tusen volymer nationsarkivalier som finns i universitetsbibliotekets kulturarvssamlingar. En märklig bild av mångsidiga och intensiva övningar trädde fram: äldre studenter undervisade yngre i läroämnena, disputationer anordnades oavbrutet (och syftade förstås till att träna studenterna inför universitets offentliga disputationsprov) och tusentals orationer hölls. På 1800-talet ersattes på flera nationer de gamla övningarna av talföreningar där man diskuterade allt från dagspolitik till evolutionslära. Men allt det där kan man läsa mer om i boken. Den angelägne kan också lyssna på ett fördrag i Ihresalen (Engelska Parken) nu på onsdag kl 17.15.

Numera har nationerna inte samma roll som kompletterande utbildningsmiljöer – i varje fall inte vad gäller det rent akademiska. Helt uppenbart spelar de en viktig social och kulturell roll, och de är övningsplatser för demokrati, problemlösning, samarbete, ledarskap och entreprenörskap. De är också alldeles för lite utforskade.

Förra lördagen presenterade bibliotekskonventet sin nya bok Från samkatalog till Argus. Konventet organiserar alla de tretton nationernas bibliotek, och som bekant har dessa inte bara intressanta kulturarvssamlingar utan också kurslitteratur och viktiga läsplatser. Uppsala universitet (och dess bibliotek) har skäl att vara tacksamt mot de många akademiska miljöer som – alla på sitt sätt – bygger upp universitetslivet. Bibliotekariekonventet är 50 år men nationsbiblioteken flera hundra år gamla. Under långa tider var de centrala för litteratur- och informationsförsörjningen, i synnerhet för studenter med begränsade ekonomiska tillgångar. Från nationerna kunde kurslitteratur och mikroskop lånas, och läsesalarna höll med ett stort utbud av tidningar och tidskrifter. Ibland ger de gamla protokollen också fascinerande inblickar i striderna om vilka tidningar som ansågs lämpliga att bekosta.

Grattis till bibliotekariekonventet och nationsbiblioteken från storasyster!

Smulor från veckan som gått

UUB har haft besök från Almedalsbiblioteket på Gotland. Diskussionerna har så smått börjat om biblioteksutmaningar och -möjligheter inför samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland.

Nu har jag deltagit i möten i alla våra fyra samverkansgrupper. I onsdags träffades S-gruppen på Ekonomikum.

I fredags besökte jag Medicinska biblioteket i sällskap med sjukhusdirektör Lennart Persson. Vi fick en utmärkt introduktion i verksamheten. Tack för den.

U4 och 3S

Uppsala universitet ingår i många nätverk. Ett av dem är U4, vilket består av Groningen, Gent, Göttingen och Uppsala. Jag deltog i det senaste mötet (söndag/måndag), ty liksom som sina kolleger från de övriga lärosätena tog rektor i Uppsala med sig sin bibliotekarie. (Dessutom ingick förstås personer ur forsknings- och undervisningsverksamheten samt administrationen. Från universitetsbiblioteket reste även vår chef för kulturarvet – Per Cullhed.)

Den som reser lär sig ett och annat. Det gällde även denna resa. För mig var verkligen mötet med kolleger från universiteten i Nederländerna, Belgien och Tyskland av stort värde. Åtskilligt är likartat från bibliotek till bibliotek, vilket gör kommunikationen enkel, och samtidigt finns det avgörande skillnader i traditioner, organisation och finansieringsformer vilket gör tankeutbytet värdefullt.

Ett starkt fokus för bibliotekens kulturarvsarbete är idag digitaliseringen. Vi har hunnit en bra bit, men inte är detta så enkelt som man kan tro. Det är inte bara att ta en digital bild och ladda ner på en dator. Filer skall märkas upp, göras sökbara och lagras långsiktigt. Runt all digitalisering måste arbetsprocesser och arbetsflöden utvecklas. Återigen: det är inte så enkelt som det kan tyckas.

Men möjligheterna är enorma, och vi fyra U4-bibliotek samarbetar för att lära av varandra. Ju färre gånger hjulet uppfinns desto bättre. Workshops om digitalisering och digital infrastruktur kommer att anordnas och ett sätt att pröva vingarna i den virtuella världen vore att anordna en digital utställning med material från alla våra fyra universitet.

Därmed är rubrikens U4 förklarad. 3S återstår. Besöket i Groningen aktualiserade två av de tre S som jag nu ofta tänker på: Synlighet och Samverkan. Det tredje är Säkerhet. U4-samarbetet bidrar naturligtvis till att göra biblioteket och dess verksamhet synligt, såväl inom universitetet som nationellt och internationellt. Och synlighet och kommunikationsförmåga är nödvändiga förutsättningar för biblioteken, även om vi lever i den paradoxala situationen att vårt jobb i allra bästa fall skall vara ganska osynligt. Forskaren och studenten skall inte behöva grubbla över den långa process som leder från produktionen av tankar någon annanstans – genom juridisk och teknisk snårskog – till låntagarens bok eller digitala resurs.

Hela idén om samarbetande bibliotek bygger på insikten om nyttan av Samverkan. För mig är detta alfa och omega. Samverkan inom biblioteket, samverkan mellan biblioteket och universitetet i övrigt, samverkan med nationella och internationella vänner. Det kostar arbete men resultatet är värt det.

Det tredje S-et är Säkerhet. Här ryms allt från brukaren och personalens arbetstrivsel och trygghet till skyddet av ovärderliga kulturskatter. Rör inte min inkunabel! I alla fall inte med smutsiga händer.

Smulor från veckan som gått:

Fredagen 5 oktober lärde jag känna kollegerna från Stockholmsbiblioteken vid KI, KTH och Stockholms universitet. Trevligt folk inom biblioteksbranschen!

I torsdags deltog jag i invigningen av Nordiska Afrikainstitutets nya lokaler inne i Botaniska trädgården. Allt fler viktiga verksamheter grupperas i omedelbar närhet till Carolina Rediviva.

Under veckan har jag haft glädjen att besöka två bruksbibliotek: Carolina-biblioteket och Dag Hammarskjöld/Juridiska biblioteket. Tack till personalen som tog väl emot mig och visade sin mångskiftande verksamhet.

Bibliotek och kateder

I Umeå var rönnbärsklasarna stora. Kanske blir vintern hård. I ett rönnbärsträd i närheten av campusområdet måste klasarna ha varit orimligt stora och tunga, för trädet hade fallit omkull och låg som en stupad hjälte, täckt av röda sår.

I Umeå deltog jag förra veckan i en nordisk utbildningshistorisk konferens. Anmälan gjordes i våras, och mycket vatten har runnit sedan dess. Mitt bidrag handlade inte alls om bibliotek, och ändå kändes det högst relevant att vara på plats.

Det var nog nästan hundra delegater på plats, som alla hade intressanta saker att förtälja om utbildningens historia. Men ibland är det nyttigt att vara uppmärksam på det som inte behandlas. Jag slogs av att biblioteken – och för den delen mediaförsörjningen i sin helhet – var ganska frånvarande. Och ändå har boken (och dess föregångare och efterföljare) ständigt varit en central resurs inom utbildningen.

Det är väl osäkert om 1800-talets breda folkundervisning skulle ha kunnat utvecklas på det sätt den gjorde utan tillgång till den allt effektivare tryckkonsten, som förmådde skapa billiga läroböcker, lämpade för massundervisning. Helt muntlig undervisning var i gamla tider ett privilegium för en aristokratisk överklass. Sådan en-till-en undervisning förekommer i princip inte längre, kanske undantagandes vissa konstnärsutbildningar.

I början av 1800-talet ställdes faktiskt frågan om man verkligen behövde de gammaldags universiteten där professorerna föreläste från katedern och studenterna skrev ner det som sades. I och med den exploderande bokutgivningen, en följd av ny billig teknik, kunde ju var och en med bokens hjälp skaffa sig den kunskap man önskade. Tillgång till informationsresurser ger makt över studierna.

Samtidigt som jag där upp i Umeå reflekterade över hur relativt lite man belyste skol- och högskolebibliotekens historiska roll inom undervisningen, presenterades den nya litteraturutredningen. Där ställer man sitt hopp om goda läsvanor till skolbibliotekarierna.

Om jag ännu en gång deltar i en utbildningshistorisk konferens tänker jag föreläsa om att informationsresurserna (läs biblioteken) alltid varit centrala. Kanske kommer jag att ta min utgångspunkt i det bokskåp som fanns i den gamla byskola jag gick i på 60-talets slut. Den lilla Dotteviksskolan låg en bit utanför Arvika, och där fanns bara två klasser – en 1-2:a och en 3-4:a. Men jag minns med glädje den underliga blandning av urmodigt läsmaterial som fanns där i det gamla skåp som alltså gällde för skolbibliotek. Mycket av det var förmodligen inte särskilt lämpligt vare sig med dagens eller dåtidens moraliska och pedagogiska mått. Men spännande var det.

Smulor från veckan som gått:

På konferensen i Umeå blev jag plötsligt inbjuden till en improviserad visning av det uppenbarligen välskötta universitetsbiblioteket. Tack för den!

Möten med Tek-Nat:s och Med-Farm:s bibliotekssamverkansgrupper genomförda i början av veckan. Gott samspel mellan brukare och bibliotek är A och O.

Idag (torsdag) har också biblioteksrådet sammanträtt. Bra möte med många kreativa ideer.