Månad: september 2012

-But as a librarian he was ruthless!

 Citatet kommer från den brittiska filmen History Boys (som bygger på Alan Bennetts pjäs). Den man talar om är Philip Larkin (1922-1985), en av det engelska 1900-talets riktigt stora poeter. Hans dikter har en kyligt intellektuell men samtidigt kusligt känslig ton. Dikternas ton paras sedan med en bittert genomskådande livshållning. Larkin var nog ingen genomtrevlig person. Privatlivet var knepigt och uppenbarligen var han rätt alkoholiserad. Men nu står han staty i Hull.

De senaste veckorna har jag haft hans samlade dikter vid sängen och läst ett antal sidor vid hundtimmen.  De har den märkliga klangen av riktigt stor diktning – fast förankrad i vardagen men med svindlande perspektiv. Läs till exempel  ”An Arundel Tomb” eller ”High Windows”. Han har kallats ”the saddest heart in the post-war supermarket”.

Larkin var inte bara poet. Han var också chef för universitetsbiblioteket i Hull. När han tog över 1955 var biblioteket bara ”a nice little Shetland pony”, men under hans år utvecklades det till ”a frightful Grand National winner.” Man undrar lite på vilket sätt han förenade rollerna som poet och biblioteksman.

I februari 1979 skrev han en skenbart enkel dikt på bara 32 stavelser till 50-årsjubileet för Brynmor Jones Library i Hull. Det är en liten förtätad skildring av bibliotekens vardag och högre verklighet. Den hör till de sista han färdigställde och publicerade.

New eyes each year

Find old books here,

And new books, too,

Old eyes renew;

So youth and age

Like ink and page

In this house join,

Minting new coin.

Man undrar alltså en del över denne rätt förtvivlade  poet. Under många decennier höll han noga reda på sina manuskript och förde systematiskt över sina utkast till ordentligt daterade maskinutskrifter, allt eftersom de färdigställdes. Plågan i dikterna får en särskild färg när man tänker på hans noggranna vård av sina manuskript.

Som bibliotekarie var han tydligen obarmhärtig.

Smulor från veckan som gått:

Jag har besökt Ångströmbiblioteket – nu under spännande ombyggnad.

Ridinstitutionen vid universitetet förbereder sitt 350-årsjubileum. Det är ett knappt år dit, men jag har fått tillfälle att se delar av det fantastiska bildmaterial som UUB:s Kart- och Bild-avdelning har. Fina hästar.

Lyssnade i fredags till inspirationsföreläsning om bemötande. Gav åtskilligt intressant att fundera över.

Det här skrivs innanför balkongen på Carolina Rediviva. Utanför förenas Drottninggatan, Övre Slottsgatan och Dag Hammarskjölds väg. Visserligen är Carolina en upphöjd bokborg, men ständigt tutar arga bilister på varandra i korsningen utanför. Utryckningsfordon drar förbi flera gånger om dagen.

Alla Uppsalabor känner hur Carolinabyggnaden fungerar som ett fysiskt centrum. Huset med sin mäktiga fasad skapades inte bara för att ge universitetet och dess boksamlingar praktiska lokaler. Lika viktigt vara säkert att ge verksamheten en symbolisk betydelse. Man kan tänka sig hur dominerande byggnaden måste ha tett sig i Uppsalamiljön när den slutliga inflyttningen skedde 1841. Då hade ännu inte universitetet återuppnått det studentantal man hade kunnat ståta med under stormaktstiden – ett tusental. Men utvecklingen var på väg.

Carolinabyggnaden väckte nog olika känslor. För många var det säkert ett ”äntligen”. För andra upplevdes själva bygget som en stoppkloss i den svenska samhällsutvecklingen. För några år sedan råkade jag läsa skriften Hemliga anteckningar om Upsala akademi af en gammal student. Den gavs ut anonymt 1844, men upphovsmannen hette Johan Adolf Thurgren. Bland annat ondgjorde han sig över att bygget av Carolina (och universitetets observatorium) hade omöjliggjort en nödvändig flyttning av Uppsala universitet till Stockholm. Många hävdade nämligen att universitetet borde läggas ner och verksamheten förflyttas till Kungliga Huvudstaden. Thurgren och andra menade att man med de stora byggnadsprojekten fysiskt naglade fast verksamheten i den lilla uppländska staden.

Vi skall nog vara glada för byggena, om nu Thurgren hade rätt. Hur skulle Uppsala ha utvecklats utan universitetet?

Historien påminner om betydelsen av Platsen. Ett slagord idag är ”Power of Place”, och Uppsala har sådan i en ovanligt hög grad. Uppsala väster om Fyrisån är en av de där särpräglade universitetsmiljöerna i världen: en förhållandevis liten stad med ett historiskt arv av intellektuellt och vetenskapligt liv och med samlingar och byggnader som talar. Detta måste man göra vad man kan av. Det lär vara så att stjärnarkitekters stora dröm är att få bygga ett operahus. Får man inte det är ett stort välplacerat bibliotek andrahandsalternativet. Arkitekter har ju sinne för ”the power of place”.

Smulor från veckan som gått:
På nätet hittade jag min krönika i kulturnattens programtidning. http://kulturnattenuppsala.se/programtidning-2012/ Där skriver jag mer om fysisk miljö vs virtuell.

Jag ledde i måndags mina sista möten i musei- och musikråden, två miljöer där mycket viktigt arbete gjorts för att klargöra hur viktigt det är med samlingar och kulturliv i en universitetsstad på hundralistan. Vill man vara bland de stora…
På tal om opera. Förra torsdagens operakonsert var strålande. Lyckligt samspel mellan solister från stora världen och universitetets symfonisorkester Kungliga Akademiska kapellet. Tredje part var aulan – ännu en miljö med tydligt språk.

Jag har beslutat att börja blogga. Jag gör det i samband med att jag nu har börjat som överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, men också för att jag som litteraturvetare är nyfiken på genren.  Bloggen är varken fågel eller fisk. Den är inte muntlig och egentligen inte heller skriftlig – en bloggtext tycks ibland lika kortlivad som något skrivet i vattnet eller med en pinne i sanden. Samtidigt misstänker jag att vår tids bloggtexter kommer att ligga nåbara i olika digitala minnen i århundraden framöver.

Hur bör en blogg se ut? Den skall ha en huvudperson, och nästan alltid är denne författaren själv. Det var därför jag började båda de första meningarna ovan med jag. Den skall ha en miljö, och för mig blir detta biblioteket och Uppsala universitet. Den skall vara lagom lång och erbjuda något nytt varje gång. Nya inlägg skall komma lagom ofta. Jag tänker lite på en teve-serie. I forna tider gick dessa en gång i veckan, och även om man numera har total kontroll över sina DVD-boxar och kan se igenom en hel teve-serie på en natt är det något som gått förlorat: en viss förväntan, en gradvis och kontrollerad utveckling.

Ytterligare något har hänt. Teve-serierna saknar numera slut (Dallas) – eller  har påklistrade slut (Sopranos eller Six Feet Under). Förr liknade ofta en teve-serie en roman. Den berättade en avslutad historia.

Min ambition är att en gång i veckan lägga ut en bloggtext. Den kommer att handla om mina erfarenheter och reflexioner, men mera sällan om pågående processer inom UUB och aldrig om ”bekymmer på jobbet”. Istället blir det förmodligen ”i huvudet på en bibliotekarie”.

Gamla Dallas har sänts i 397 avsnitt och en ny serie-omgång har just börjat. Den historia som jag nu börjar kommer att ha ett slut. Jag träder in i en ny fas av mitt liv – den bloggande överbibliotekariens. Kanske blir det inte bara ett par dussin inlägg utan betydligt fler, kanhända mer än 397. Vem vet hur genrerna och förväntningarna i den digitala världen kommer att utvecklas. Min ambition är undersöka hur bloggar kan användas. Men jag lovar att det en gång framöver blir ett avslutande inlägg.

Smulor från mina första 8 dagar på jobbet:

UUB hade 7 september äran av ett besök av den franske ambassadören Jean-Pierre Lacroix. Tillsammans med medarbetare hade jag glädjen att visa brev ur våra samlingar av Voltaire, Pasteur, Marat,  Marie Curie och Marie Antoinette. Samtidigt.

Jag besökte BMC-biblioteket i fredags och fick höra en utmärkt biblioteksintroduktion för första terminens apotekarstuderande.

På kulturnatten höll vokalensemblen Oriana konsert i Carolina Redivivas förhall. De fyrtio sittplatserna räckte inte långt. Sammanlagt mer än hundra åhörare avnjöt det utmärkta framträdandet.