Överbibliotekariens blogg

Kategori: Tal

Halv tre på Carolina

1 maj 2018 /

En stund före mösspåtagningen klockan 15.00 på Sista April håller Överbibliotekarien ett tal till de gäster som samlats på Carolina Rediviva. Talet hålls i Boksalen. I år var temat något i stil med ”Tiden och tillfället”. Så här lät det. (Läsaren skall föreställa sig den förväntansfulla publiken, en blåsensemble från Kungliga Akademiska kapellet  och ljudet utifrån av studentorkestrar och de uppemot 40.000 personer höll på att samlas i Carolinabacken):

”Rector Magnifica, Fru Statsråd, Konsistoriets Ordförande, Vänner och Kolleger

Vid Egyptens pyramider sa Napoleon till sin armé: ”Soldater, minns att från toppen av dessa monument ser fyrtio seklers historia ner på er!” ÖB i Uppsala är ingen Napoleon.  Jag säger bara blygsamt: ”Från dessa hyllväggar ser fem seklers lärdom ner på er”. Sen tittar förstås ytterligare ett 10-tal sekel upp på er från hemliga valv långt nere i Carolina Redivivas innandömen.

Historien lämnar oss ingen ro. Ständigt möts vi av dess många ansikten: grymma, sköna, fulla av förhoppning och förtvivlan, missbedömningar och klarsyn. En av de platser där mötet sker med det förgångna är just de stora bibliotek som förvaltar och tillgängliggör historien i all dess mångtydighet. Eftersom historien dessutom är det arv, ur vilken framtiden skapas, är ett kunskapstungt bibliotek som detta ständigt i centrum, såväl idag klockan tre som resten av året.

Historien ger mödosamt hoppusslade kunskaper om hur världen är beskaffad. Men den ger också den svårsmälta insikten att varje tid har sitt sätt att tänka.

En hel del av det som står här på den västra långväggen slets under 30-åriga kriget ner från bokhyllor på kontinenten av grova svenska knekthänder. Så gjorde man då.  Några decennier senare sorterade en av mina företrädare igenom bibliotekets medeltidsmanuskript och sparade bara vad han menade var den bästa versionen av varje text . Resten gick till  kryddstrutar och till svensk vapenindustri – närmare bestämt patrontillverkning. I en dålig universitetsekonomi var ju frigjord hyllplats och tre daler kopparmynt per skålpund manuskript inte att förakta. Ett tredje exempel på historiens orimligheter: En viss Uppsalaprofessor skrev ett brev till en förstebibliotekarie här på Carolina – nu var året 1935 – och är upprörd över att kvinnor börjat anställas. Han beklagar sig livligt över att dessa kvinnor ”ingenting annat är än förlovade flickor, som åtrå egna penningar för sina nöjen.” Undertexten är att kvinnor som ändå skulle gifta sig inte hade i arbetslivet att göra.

Här står just vi   – just nu – på tidens ångbåtsbrygga. Vi tycker oss förstå världen och vi bygger förtröstansfullt och självsäkert framtiden. Men vem vet hur samma framtid kommer att bedöma oss och våra handlingar? Det man kan vara säker på är att dagens framgångar och misstag kommer att dokumenteras och bevaras i just de stora bibliotekens fysiska och digitala rum. På så sätt blickar ett  bibliotek minst lika mycket in i framtiden som tillbaka i det förgångna. Kunskap är både färskvara och långsiktig beredskapsreserv, och utan välvårdade kunskapsinstitutioner står snart den intellektuella svälten i farstun och glor lika hungrigt efter näring som svensken trånar efter våren.

För några år sedan såg jag en märklig syn. Det var nere i Observatorieparken – den park som Sista april är en korsning mellan  King’s Cross i rusningstid och Bellmansk rusorgie på Djurgårn. Men det här var en stilla och vacker kväll i april eller maj. På en av asfaltsgångarna ner mot Ekonomikum kom en rakryggad studentska farande i högsta fart. Hon stod på en skejtboard och i varje hand hade hon en välfylld systemkasse med klirrande flaskor. Synen varade bara några sekunder. Sen var hon borta.

Sällan har jag upplevt verkligheten så symboliskt. Scenen var som klippt ur en emblembok från 1600-talet. Skejtboard-åkerskan blev en sinnebild av tro på framtiden och tro på sig själv och tro på försynen och den goda turen, och för mig blev synen en stark bild av Våren i Uppsala: under kontroll och samtidigt så behagligt chansartad.  Och dessutom så mycket av ett snabbt förbirullande ögonblick – strax förlorat för alltid.

I de där gamla emblemböckerna jag talade om – flera står på hyllorna i det här rummet – försökte man ge abstrakta tankar en konkret gestalt i symboliska bilder. Bland annat skildrades hur Chansen, Ögonblicket, Lyckan, Tillfället  plötsligt kunde dyka upp, och hur lätt det kunde gå till spillo. Det personifierade Tillfället avbildades – ungefär som en skejtboardåkare – på ett bevingat hjul som snabbt, snabbt kommer rullande. Det hängande håret döljer ansiktet – för man ser inte Tillfället när det kommer – men i nacken var gestalten rakad. Ty Tillfället går inte gripa i håret när det väl passerat förbi.

Så undflyende är Tillfället även i det moderna livet. För mig är också Våren just så undflyende. Plötsligt finns den bara där och i nästa stund är den historia. Blinkar man till eller sitter böjd lite för länge över sin smartphone är föreställningen över.

Kanske det är därför vi i det ordentliga Uppsala formaliserat det hela. Våren ankommer om en dryg kvart. Det vet alla i stan och därför samlas just nu fyrtio tusen människor kring det bästa av bibliotek. Den förväntansfulla elektriciteten i luften ökar i samma grad som mobiltelefonnätet gradvis ger upp.  Våren är i antågande som ett djärvt  beslut, uppstigen på en skejtboard-liknande blomsterbädd, låt vara att ansiktsdragen delvis är dolda i moln och kyla. Men Våren finns där.

Kungliga Akademiska Kapellet – en fanfar till Våren.”

”Tillfället” i Andrea Alciatos ”Emblematum libellus” 1534

Post festum

2 maj 2017 /

Sista april-firandet är över för denna gång. I år var kanske 40.000 personer samlade framför Carolina Rediviva. Solen sken och allt förlöpte på bästa sätt.  Traditionsenligt höll jag tal i Boksalen, numera före mösspåtagningen eftersom OD sjunger på trappen någon minut efter klockan 15. Ungefär 150 personer brukar delta i bibliotekets mottagning, och mellan 14 och 15.30 minglas det. Förtäringen är enkel, men sällskapet glatt. För den som kan tänkas vara intresserad följer här talet jag höll klockan  halv tre – lite grann en blandning mellan reflexioner över tidens gång, biblioteks nödvändighet och vårens ankomst.

”Rector Magnifica, Your Excellencies,  kolleger, studenter, mina damer och herrar.

Efter regn kommer sol. Eller. Efter sol kommer regn.

I många epoker har man sett på världens gång som en evig cirkelrörelse. Årets och dygnets växlingar. Goda tider följs av dåliga och tvärtom. En evig mekanism driver oss varv efter varv genom tillvaron.

Och så har det funnits tider som ser allt som en evig utförsbacke. Efter guldåldern följde en silverålder, och sen har det bara blivit värre. Mestadels har man tänkt sig att man i skrivande stund befinner sig i en bister järntid och i en åldrad värld, Mundus senescens. Till saken hörde att man oftast tänkt sig att domedagen var nära.

Sen har vi det optimistiska 1800-talet som gav oss idén om ständig utveckling. Allt blir bara bättre och bättre. Världen är predestinerad att bli en allt utmärktare plats, helt i enlighet med Guds, Ödets eller Samhällets krafter.

  • Som människa tror jag på utveckling och den ljusnande framtiden.
  • Som forskare kan jag förstå de historiska människor som ibland upplevde att allt gick käpprakt åt helsike.
  • Och som en kugge i det akademiska urverket lever jag i den ständiga upprepningen. Jag springer i hjulet som hela tiden snurrar. Om 27 minuter är det vår i Uppsala igen, precis som varje år. Om 29 minuter börjar OD sjunga, precis som förra året. Om några månader börjar höstterminen igen, och Uppsala genomför sin drygt 1000:e terminsstart.

Jag får lust att lägga betjäntens  servett över armen och utbrista: “The same procedure as last year, Rector Magnifica.“ Detta är gentagelsen, charmen och det storslagna i den produktiva, ständigt snurrande kunskapskvarn som ett stort universitet är.

Men när man talat färdigt om tidens gång är det dags att tala om ögonblicket, tillfället, occasio på latin.

Här och nu.

På detta tidens smala näs…

Mer fokus på ögonblicket blir det inte i den här stan än klockan 15.00 idag – just när Rektor sätter mössan på huvut. Det är underbart, att detta oerhörda fokus på ett enda jublande och koncentrerat ögonblick varje år infaller just på universitetsbiblioteket, en plats och en verksamhet som normalt kännetecknas av långsam och långsiktig uppbyggnad, utveckling och tillväxt av digitala och fysiska resurser för världens ständiga förbättring.

Nu kommer alltså reklamen. Universitetsbiblioteket är den tysta infrastruktur inom universitetet som förvaltar den information som forskning och utbildning behöver. Biblioteket är numera också den digitala plats där kunskap om universitetets forskning sprids. Förra året laddades 2,9 miljoner fulltexter ner runt om i världen, alla producerade vid Uppsala universitet och förmedlade genom bibliotekets Diva-system. I veckan som gick slog vi dessutom igenom vallen 100.000 poster i  vår kulturarvsdatabas – det växande  slottet Alvin. Eftersom biblioteket alltid vill ligga ett steg före den vanliga tideräkningen  la vi förra veckan ut Olof Rudbecks förunderliga Blombok från 1600-talets slut  – den är nu heldigitaliserad i Alvin. 3500 akvarellplanscher med alla tillvarons vackra blommor. Denna rudbeckska och vårblommiga prakt levererade biblioteket åtskilliga veckor före Moder Natur som brukar vara lite långsammare i starten.

Kretsgångar och omstarter. Samtidigt läggs år till år. Jag vill faktiskt hälsa en person särskilt välkommen. Christer Nordström från polisen som idag gör sin 47:e och sista Valborg i tjänsten. Välkommen. Jag tror att du har sett åtskilligt både av hur världen och valborg utvecklas mot det bättre och hur allt ständigt återkommer.

Biblioteket fick förra veckan  nya Mål och strategier. Ett digert dokument för en bred verksamhet. Där finns också sköna visionstexter, och jag vill berätta att där finns en mening som skulle kunna sägas lida av störande upprepning men där upprepningen är  själva poängen.

I bibliotekets måldokument står att vi här skall vara tydliga i vår identitet och klargöra vår roll, jag citerar: ”vår roll som stark inrättning för kunskapsinhämtning, kunskapsspridning, kunskapsutveckling, kunskapsrespekt och kunskapsbevarande.”

Nyckelordet är kunskap. Denna skall samlas, bevaras, respekteras och spridas. Jag tror vi alla här inne är eniga om detta ords betydelse för världens och vårt samhälles goda utveckling.

Våren närmar sig i blommig kostym. Nu är väl hen sisådär 22 minuter bort, om vi utgår från den tideräkning som gäller här i stan. Karlfeldt skriver  om hur vårsolen

”fäster kring skogens mörka kjol | en hasselfrans”.

Och han konstaterar att

”Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land.”

Eftersom biblioteket är en del av Uppsala universitet är våra musikanter från Kungliga akademiska kapellet. Musikanter – ge oss en fanfar till våren.”

 

Om hälsa

27 januari 2014 /

Helgen har bjudit på akademiska högtider. Doktorspromotion i Uppsala på fredagen och redan dagen efter en festlig årshögtid i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Samhället är en landets gamla vördnadbjudande och tvärvetenskapliga akademier som delar ut forskningsbidrag, stipendier och anordnar seminarier. Jag var inbjuden att säga något om humaniora, och det tal jag höll vid middagens slut såg ut ungefär så här:

Ärade festförsamling,

”[H]vad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Så konstfullt uttryckte sig en 22-årig student i ett tal inför sina kamrater i november 1772. Orationen hölls på en studentnation i Uppsala, och bar titeln ”Om Medicins nytta i allmänhet, samt dess upkomst och tillväxt.” Nu ligger manuskriptet tre våningar under jord på biblioteket där jag arbetar.

Talaren var ingen mindre än Pehr Dubb, välkänd hos er som tidig ledamot. Dubb skulle ju bli starke man i Göteborg och delaktig i grundandet av Sahlgrenska. Han blev 84 år gammal, kallades Pappa Dubb och blev känd också för sitt goda kök, vilket kan vara värt att nämna efter en sån här middag.

Det är en bestämd ung man som vi hör försvara läkekonsten, och han slår ett slag för jämställdhet och altruism. Egennyttan kallar han ett ”vildjur, som uppfrätt all vår förmåga”. Dubb hyllar vetenskapen som visat att kroppen är en slags maskin, likadan hos rika och fattiga. Alla är födda lika och läkaren vet att aristokratens blod inte är ädlare än torparungens.

Över en avgrund på nästan 250 år är det en rätt modern röst som når oss. Dubb är den praktiske vetenskapsmannen som tror på folkuppfostran. Universitetets syfte är att bygga ett bättre samhälle.

Jag har blivit ombedd att tala om humaniora. Vi känner alla till C.P. Snows beskrivning av de två kulturerna – den humanistiska och den naturvetenskapliga. Alla vi som arbetar inom forskning och högre utbildning är också bekanta med den ibland brutala kampen om resurser, där stridslinjerna alltför ofta tycks gå mellan vetenskapsområden. Men det är inte striden jag tänker bära bränsle till.

Den unge Pehr hade nog trivts fint i den moderna högskolevärld, där disciplinerna står starka. Men jag skulle gärna vilja tro att han skulle överraskats negativt av avståndet mellan ämnen och bristen på samtal dem emellan.

Dubb höll sitt tal bland studenterna på Västgöta nation – en organisation som han kallar ett ”Vittert samhälle”, det vill säga en sammanslutning för språkliga och intellektuella övningar. Han och hans kamrater levde i en kultur som såg högre studier som bredd och inte främst som specialisering. Man ser detta i hur talet om medicinens nytta inte bara argumenterar för läkekonstens moderna användning utan hämtar många exempel från historien och litteraturen. Och det visar sig i formen. Dubb säger sig sakna förmåga att pryda sin lärda framställning med ”lifliga målningar och Zirliga uttryck”. Ändå är det precis detta han gör. Han använder sin språkliga förmåga för att så effektivt som möjligt gynna sitt syfte. Det är en ung naturvetenskapares kampskrift klädd i en välskräddad humanistisk kostym.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda, men det var verkligen inte bättre. I ett avseende kan jag ändå avundas det äldre universitetssystemet. Kunskapen och vetenskapen upplevdes som hel och odelad. På något sätt förstods vettenskaperna (ofta omtalade så i plural) som ett harmoniskt helt – ungefär som Guds skapelse i övrigt. Dessutom bedrevs på Dubbs tid fortfarande den mesta vetenskapen på ett gemensamt språk – latinet – det språk som den göteborgska idéhistorikern Bo Lindberg kallat ”De lärdes modersmål.”

Jag är litteraturvetare och levde starkt i min disciplinbubbla under ett par decennier. Specialiseringen i läroämnen har drivit utvecklingen framåt, men samtidigt kan man bekymra sig över fragmentariseringen. För mig öppnades en glugg i disciplinmuren när jag först valdes in i en av Uppsalas tvärvetenskapliga akademier. Det jag dessförinnan hade upplevt av social sammanhållning kring vetenskapliga värden skedde framförallt under vistelser vid graduate colleges i Cambridge. Som ännu relativt ny överbibliotekarie på Carolina Rediviva, med vård om 13 hyllmil pappersmedia och ett oräkneligt antal digitala bytes, är det lärorikt att nu tjäna alla universitetets institutioner. I de mål och strategier jag skrivit för universitetsbiblioteket står att detta ”skall vara universitetsgemensamt och svara för hela lärosätets behov av biblioteksstöd”. För mig är helhetssyn nyckeln.

Igår deltog jag i Uppsala universitets doktorspromotion. Ett härligt frackspektakel förstås, med hattar, medaljer och tal. Men för några år sedan sa en bekant något som jag tog till mig. Promotionen – och numera faktiskt också professorsinstallationen – är det enda tillfälle i Uppsala då de nio fakulteterna framträder tillsammans som en helhet. Och dessutom tillsammans med studenterna. Gemenskapen uttrycks symboliskt förstås, men för mig som renässans- och retorikforskare är symboler djupt mättade av betydelse.

Jag har blivit ombedd att slå ett slag för humaniora. Det gör jag gärna. Men jag tänker inte ägna ord åt den humanistiska forskningens förmåga att frilägga människans inre drivkrafter. Och inte åt nyttan av språklig förmåga och värdet av vårdad argumentationskonst. Jag tänker inte heller tala om de tolkande vetenskapernas särskilda förutsättningar eller om historiens betydelse. Och inte heller om att människan är forskningens yttersta angelägenhet och att humaniora därför är ett fundament. Jag tänker framför allt inte försöka försvara eller sammanjämka de olika vetenskapssyner som ofta leder till oförståelse i umgänget mellan disciplinerna.

Jag vill inte fråga: ”Vad är vetenskap?” Istället vill jag fråga ”Vad är ett universitet?” I själva ordets etymologi finns betydelsen ”helhet, sammanfattning” till och med ”riktad mot en punkt”. Det är drömmen om fokuserad helhet som jag stannar inför. Själva poängen med ett universitet är just mötena mellan olika hållningar, åsikter och kunskapssyn. Utan bredd i vetenskaperna blir samtalet inte rikt nog. Och den student som vill ha något mer än ett examensbevis har skäl att söka sig till de stora forsknings- och utbildningsmiljöer där det i alla fall finns förutsättningar för det breda och djupa samtalet. Att studera är inte bara att hämta upp särskilda kompetenser, det är också att se sammanhang och försöka ana någon form av helhet i mänsklig strävan.

Helt avsiktligt har jag försökt hitta en lite patetisk, uppfordrande stil – lite i unge Pehr Dubbs anda. Ett hälsosamt universitet kräver mångsidighet och engagemang. Kanske kan man få låna Dubbs ord om hälsan och applicera formuleringen även på ett lärosäte: ”[t]y hvad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Sökandets och tänkandets glädje förenar vetenskaperna. Frågor om disciplinernas skilda nyttor låter sig aldrig besvaras. Som upplysningsman var Dubb utvecklingsoptimist. Låt mig avsluta i en mörkare ton, med några rader ur diktcykeln Aniaras 39:e sång. En hel del av förarbetena finns på mitt bibliotek. I konstnärlig form fångar Harry Martinson här vetenskapens glädje och människotillvarons tragedi. På rymdskeppet Aniara, evigt på väg bort från en kärnvapenförödd jord, har piloten Isagel i Goptarummet gjort en stor upptäckt om Jenderkurvor. Forskningen om universum är som en lycklig födelse:

Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
den livligt sprattlande ingivelsen
som född av henne lyckligt hade avlats
i kärlek till De stora talens lag.

Jaget i Aniara kan man gärna förstå som humanist, kanske med en anstrykning av konstnär. Han sköter miman på Aniara, miman som är en tåligt sökande datorsläkting, ett förandligat internet, ett ”sanningsfilter”, en berättare om fjärran skeenden. Jaget finner att Isagels upptäckt är frisk och bär ”formelns hälsa” (vilket uttryck!), och han och Isagel delar en stund av existentiell forskarglädje:

Och där vi satt och talte med varann
om varje möjlighet som nu stod öppen
om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat.

Formelns hälsa, sprattlande ingivelser, den rena tankens lust – allt mot en tragisk fond av människans villkor. Skall de riktigt stora uppgifterna lösas krävs allt vad det breda, sociala och hälsosamma universitetet förmår.

Lucia 2013

15 december 2013 /

Varje år firas Lucia på Carolina. Klockan halv tio – när solen till sist har orkat upp över horisonten – samlas flera hundra åhörare i A-salen för att lyssna till skönsång från absid och gallerier. I år förstärktes evenemanget med en stråkoktett från Kungliga Akademiska kapellet.

Men dessförinnan samlas personalen i decembermörkret för luciakaffe. Då håller också överbibliotekarien ett tal. Så här lät detta i år:

”Min gamla pappa tog ibland till ett tyskt uttryck: ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Jag har alltid undrat varifrån han fick det citatat. Men nätet är fantastiskt. Igår fick jag klart för mig att det var den svenske kungen Fredrik I som sa detta när han hört ett hyllningstal som prisade allt vad han gjort och presterat. ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” – ”Å tusan, har vi gjort allt det där?”

Nu skall jag hålla ett hyllningstal till universitetsbiblioteket och räkna upp en del av allt det där vi hunnit under år 2013 utöver den vardagsservice som är själva ryggraden i vår verksamhet.

Vi har påbörjat arbetet att bli effektivare genom tvärfunktioner i en matrisorganisation.

Vi har drivit arbetet framåt vad gäller olika byggprojekt – nu finns en skiss på hur vi skulle kunna få till entréplanet på Carolina.

Almedalsbiblioteket på Gotland – i alla fall 3/8-delar av det – har blivit ett enhetsbibliotek inom UUB, och vi har kunnat hälsa 7 gotländska medarbetare välkomna.

Vi har säkrat finansieringen för 2014 och utarbetat ett nytt budgetflöde.

Och en viktig sak – vi har fastställt Mål och strategier för UUB.

Vi har anställt 18 nya medarbetare och tackat 12 personer som gått i pension efter lång och trogen tjänst. Ett antal nya chefer är också rekryterade.

Vi har infört nya riktlinjer i rekryteringsprocessen och antagit en krishanteringsplan.

En kommunikationsgrupp har formerats under hösten och börjat arbeta på intern och extern kommunikation om bibliotekets verksamhet. Personalmötena lägger vi nu ut på nätet.

Vi har förnyat maskinparken inom IT och Repro; där ute i omvärlden tittar man med avund på vår nya Hasselbladare.

Digitaliseringsflödena är satta och Alvin färdigt för lansering.

Donationer har influtit till kulturarvet, och jag kan redan avslöja att mer är på gång. Återkommer om detta.

Vi har haft besök av kungaparet, ett presidentpar, en utländsk utrikesminister och mer än tjugo ambassadörer. Rektorer från andra lärosäten besöker oss med glädje, och vi har visat samlingarna för nobelpristagare, donatorer, skolklasser, pensionärsgrupper och många andra vänner.
DiVA-konsortiet har fått hela fem nya medlemmar, och antal fulltextnedladdningar har ökat med 33 % på ett år.

”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Ja, det har vi. Det och mycket mer.

Sammantaget kan man konstatera att det går bra för Uppsala universitetsbibliotek. En applåd för oss alla!

Fyra saker till. Virginska priset, Lucia, julklappen och God Jul.

Det Virginska Priset utdelas årligen till en medarbetare inom Uppsala universitetsbibliotek. Priset, 10 000 kronor, skall utgöra en belöning för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende på samlingarna vid biblioteket.

I år utdelas det Virginska priset till Ali Muhaddis. Han får det för sitt mångåriga arbete med att synliggöra bibliotekets internationellt viktiga samlingar av arabiska och persiska handskrifter. 2012 utkom hans Catalogue of The Persian Manuscripts in Uppsala University Library följd i år av en engelsk utgåva – A Concise Catalogue of the Persian Manuscripts in Uppsala University Library.

För det andra. Tack till Lucia och hennes raska följe. I enlighet med traditionen skall Lucia få en minnessak. Ebba, får jag be dig komma fram?

För det tredje. I år blir det inget hårt julpaket utan ett mjukt. Alla trendspanare understryker att upplevelser är viktigare än prylar. Den 13 mars klockan 18.00 är ni alla inbjudna till universitetsaulan där Fredrik Lindström håller föreläsningen ”Svensk mentalitet”. Förhoppningsvis kan han svara på om Sverige är landet Lagom eller landet Extrem. Vi ses där – mail om detta kommer till alla medarbetare idag.

Och slutligen.

Tack för i år. Jag ser verkligen fram mot 2014 då vi kommer att ha ännu större anledning att förundra oss över hur mycket vi förmår inom Uppsala universitetsbibliotek. För mig återstår nu att önska God Jul och ett Gott Nytt År.”