För biblioteket och för mig var det gångna året bra. Utveckling och omorganisation pågår för fullt. Biblioteket är redo att möta de utmaningar som lär komma. Nu i mitten av januari anordnas ett upptaktsmöte för skapandet av något som kan komma att bli ett centrum för digital humaniora. Initiativet tas av professor Johan Svedjedal, avdelningen för litteratursociologi, och mig. För att modern forskning på området skall kunna utvecklas krävs ett nära samarbete mellan forskningsinstitutionerna och den infrastruktur som det moderna biblioteket utgör.
Jag ser också tillbaka på publiceringen av min framtidsinriktade artikel om biblioteksutvecklingen vid högskolor och universitet, och gläds åt att den laddats ner nästan tusen gånger på DiVA-plattformen. Jag vet att den nått Danmark. Kanske borde jag ha skrivit den på engelska.
Under året som gick har jag också på fria stunder ägnat mig åt ett gammalt forskningsintresse, sonettsamlingen Venerid (1680). Den skrevs av en okänd författare som kallade sig Skogekär Bergbo. Det vara Svenska Akademien som 2015 önskade ge ut den i sin klassikerserie, och jag fick i uppdrag att redigera volymen och modernisera stavningen – inget lätt uppdrag. Horace Engdahl skrev ett helt lysande förord, som verkligen visar vilket egenartat och litterärt storslaget verk denna samling av 101 kärlekssonetter är. Volymen kom ut lagom till bokmässan.
Originalutgåvan är oerhört ovanlig. Tills jag fick höra antikvariatbokhandlarskvaller på bokmässan trodde jag att det bara fanns fyra exemplar bevarade – tre på Carolina Rediviva och ett ensamt exemplar på KB. Nu fick jag höra att det skall finnas ett exemplar även i privat ägo. Mer än så vet jag inte.
Det här skrivs under en semestervistelse i Rom. Det är inte för inte jag tänker på Skogekär Bergbo här i den eviga staden, för hela diktsamlingen är oerhört italiensk och helt skriven i den tradition som Petrarca skapade. Men samtidigt är den så svensk. Författaren har försökt skapa italiensk kärleksdikt i svensk klädedräkt – ingen liten uppgift.
Min egen tro är att författaren bakom pseudonymen är den melankoliske aristokraten Gustaf Rosenhane. Om denne vet vi att han faktiskt var i både Frankrike och Italien under ungdomens stora bildningsresa. Jag tänker mig att han under vuxenårens kalla svenska vintrar – när solen knappt steg över grantopparna – längtade tillbaka till osteriorna i Rom.
Samtidigt förstod han att locka fram skönhet ur den svenska kylan. I sonett 63 berättar han om hur den blåaktiga isen lägger sig över sjöarna och därmed skapar ilsnabba slädvägar. Alla floder har fått ett tak av is (Skogekär kan trots sin klassiska stil vara nog så barock i bildspråket). Men viktigast är att isen ger diktjaget möjlighet att snabbast möjligt färdas till Venerid. Ingen möda och inga besvär är för stora när så skall ske, och när släden skär som en segelbåt genom snön, och snöpudret sprutar över dem som färdas däri, är allting bara en glädje.
Se vad för jämnan väg har stilla frostet bäddat
på kylte vattns rygg, där varken knagglat sten
ej heller tröger sand, gör slädans meder men
som resa över is, skull’ eljest hava räddat.
När han så glansk och blå har alla strander bräddat
till ingen liten båt finns öppen sjö och ren
av strömmar utan tak, finnes nu mer icke en
och icke mera en som ej med is är gräddat.
Slätfota släden går rätt som för segel fram
snön stöter som en fors på främsta karmens stam
sittandes stilla gör jag ved en håj långt stycke
ändock jag fåfäng syns så gör jag likväl mycke
när jag mig skyndar dit som Venerid min är
då är all möda lätt och ljuvligt allt besvär.
Så här träffsäkert slutar Horace Engdahl sitt förord till utgåvan: ”Tack vare sin dubbla trohet mot Venerid och mot sonett konstens höga ideal har den okände mästare som kallade sig Skogekär Bergbo efterlämnat en äkta, svensktillverkad italiensk klenod att vårdas i århundrade efter århundrade av starka själar.”
Lars Burman