I.
Igår var jag på fest. Biblioteksnämnden på Södermanlands-Nerikes studentnation fyllde 50 år, och på något sätt blev jag inbjuden. Hundra personer ur ett halvsekels ideell biblioteksskötsel firade ståtligt i nationshuset. Men boksamlingarna och bibliotekariesysslan går mycket längre tillbaka i tiden. Redan på 1600- och 1700-talen började studentorganisationerna i Uppsala att bygga boksamlingar. Under 1800-talet exploderade verksamheten och boksamlingarna, läsesalarna och tidningsprenumerationerna blev en oundgänglig resurs för fattiga studenter och unga forskare.
Nationsbibliotekens samlade historia är inte skriven, men här finns verkligen en berättelse. Ännu idag erbjuder nationerna läsplatser och utlån av kurslitteratur och är därmed viktiga komplement till universitetsbiblioteket. En imponerande digital samkatalog döpt till Argus har byggts upp: http://www.student.uu.se/nation/kk/bk/argus/ Efter en provsökning konstaterar jag belåtet att min senaste bok är utlånad på Västgöta nation och inte kommer tillbaka förrän lagom till jul.
Betydelsen och behovet av ideellt drivna studentbibliotek har väl minskat något i takt med att universitetet tagit allt större ansvar för studenternas arbetsmiljö, men de äldre samlingar som nationerna förvaltar förblir kulturhistoriska pärlor. Ett minnesvärt inslag i gårdagens kalas var Carl Ehrenkronas föredrag (med läckra power-point-illustrationer) om den resonerande katalog som han nu upprättar över nationens äldre samlingar. Av föredraget att döma kommer katalogen – utlovad till våren – att ge ett antal riktigt intressanta idé- och bokhistoriska insikter. Provenienserna är ibland förbluffande.
Se det var en riktig fest.
II.
I fredags levdes också loppan. Jag såg för första gången spexet I Fara i Mora eller Gustav Hasa. Hatte Furuhagens och Tage Danielssons klassiska spex uppfördes på Östgöta nation, det vill säga i alldeles samma lokal som originaluppsättningen 1951.
Även här var det bara att kapitulera för det ideella engagemangets skapande förmåga. Bra uppsättning, skickligt genomförd.
Det skrivs nya spex i Uppsala men de gamla sätts också ofta upp på nytt, till exempel Mohrens sista suck (1865) och På Madagaskar (1869). Allt som oftast ger tidsavståndet chans till förbluffande anakronismer och parodiska poänger som i sin tur moderniserar originalspexen.
En märklig och intressant upplevelse i fredags var spänningen mellan det aktuella och det förgångna. Tage Danielsson och hans krets är ju i högsta grad levande, trots att den rödhårige östgöten gick bort redan 1985, långt innan dagens studenter föddes. Fortfarande är han en välbekant och en ständigt aktuell del av svensk humorkultur. När jag satt där i Östgötas stora sal insåg jag emellertid också hur stadigt Gustav Hasa är förankrad i en äldre värld. Spexet skrevs fem år innan svensk televisions första officiella sändningar började, och på många sätt skulle jag vilja påstå att den mediarevolution som TV innebar var minst lika stor som den som datorn medfört. Världen före TV var en annorlunda värld.
Gamla Gustav Hasa är djupt fäst i en litterär tradition, och för den som kunde sin kanon sprakade spexet av skruvade allusioner på de svenska litterära klassikerna. En av de förunderliga ting som Tage Danielsson, Hasse Alfredson och deras studentkamrater gjorde var att förflytta och förnya traditionen. Förmodligen överdriver man inte om man påstår att spexvärlden i Uppsala och Lund skapade många av förutsättningarna för svensk underhållnings-TV.
Det är en märklig tanke, och ett projekt om det svenska spexets kultur- och socialhistoria borde ges ett fett anslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond.
III.
Spex på fredag och fest på lördag. Finns något sätt att på söndagen späka sig? Ur en hemlig hylla här hemma plockar jag fram en magasinskapsel jag ärvt efter pappa. Här hittar jag bland annat en ilsket röd bulla från påve Bonifacius som meddelar att ”All skörlevnad inställes skärtorsdagen”. Ingen oxsvans-, svart- eller ärtsopa, inga feta kötträtter som ”som endast till bukens fyllnad och rundnad tjäna.” Och inga biffar (vare sig råa, hackade eller à la Lindström). Sådana befordra nämligen endast ”ett liderligt och lastelsefullt tal och nattliga utsvävningar.”
Styrkt av detta sätter jag mig alltså att plocka i ett litet, ännu ej utnyttjat forskningsmaterial, som ödet satt i mina händer. Bonifacius är – för den som undrar – ett lundaspex skrivet 1909. Att döma av tryckuppgifterna i nedre vänstra hörnet bör det jag har framför mig vara en orginalaffisch från spexets urpremiär.
Farfar Oscar var student i Lund åren kring 1910. Han var kommen ur enkla småländska förhållanden. Förfäderna var indelta soldater och småbönder. I Lund bedrev han teologistudier och blev med tiden präst. Men han tycks ha känt spexlivets lockelse. Om jag rätt förstått min far så räckte farfar inte riktigt till för att vara tokrolig på en studentscen. Istället fick han bli sufflör. I min ägo har jag alltså ett tiotal sekelgamla spexhäften från Lund med sufflörens anteckningar. Några är i handskrift, andra i någon slags hektograferad maskinskrift. Kanske borde de ligga i trygghet på ett lämpligt universitetsbibliotek, men det får i så fall bli i framtiden.
Lundaspex kring 1910
Bland annat finns i kapseln två texter till självaste Uarda (1908). Den hektograferade versionen är från 1911 och den handskrivna utan år. Jag kan inte låta bli att undra över hur väl de äldre spextexterna är bevarade nere i Lund. Och jag undrar också över texthistorien, editionfilolog som jag varit i ett tidigare liv. Vad speglar de ändringar som gjorts i manus och hur passar mina texter in i traditionen? Man kan också undra vad studenternas teater- och spexverksamhet betydde i ett större sammanhang. Ända sedan medeltiden har scenverksamhet varit en del av skol- och universitetslivet. Förmodligen har detta alltid varit en del av träningen för en karriär i offentligheten.
Jag tänker ibland på farfar i sufflörluckan, och hoppas att han ibland fick chans att dirigera de kamrater som tappat tråden. Utan sufflör, ingen pjäs – sant på scenen liksom i livet. I de gamla manusskripten framgår också att helt utanför spelet var inte sufflören. Då och då står det ditskrivet ”Ring!” i kanten, och jag ser framför mig en ung farfar med handklockan i högsta hugg.
Manus till Uarda (utan år). Notera att detta ”egyptiska ökenspel” sägs vara en ”Fri tolkning från en från British Museum stulen papyrus.”
Lars Burman