Den första och viktigaste av Svenska Akademiens ordboks förklaringar av ordet ”bibliotek” lyder: ”(ordnadt) förråd af litteraturalster, särsk. böcker (tillhörigt viss person l. viss institution), boksamling; i sht om betydligare, för allmänheten tillgänglig, i särskild lokal förvarad boksamling, ofta med inbegripande af lokalen”. Kanhända finns här flera nycklar till biblioteksbegreppets innersta väsen. Det skall alltså framförallt vara ett förråd av språkliga verk, det skall helst vara välordnat, och vara ägt av någon. Definitionen öppnar också för att ett bibliotek kan vara en offentligt tillgänglig boksamling där själva rummet eller byggnaden är en del av begreppet.

På Museo di Civilitá Romana i Rom finns ett rekonstruerat bibliotek från den tidiga romerska kejsartiden. Vilka ”litteraturalster” som kan ha funnits på hyllorna lämnar museet åt sidan. Istället är det rummet som står i fokus, och det är lätt att föreställa sig hur en romersk patricier betraktade sitt bibliotek som ett andligt förråd, som samtidigt uttryckte hans plats i samhället och hans personliga intellektuella prägel. Redan ett romersk bibliotek var ett individualiserat uttryck för sin ägare.

På UUB:s hemsida berättas att Hogenskild Bielkes (1538-1605) bibliotek ingick i Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet och att nästan hela samlingen finns kvar. Böckerna är numera uppställda i boksalen som ett fascinerande vittnesbörd om hur adelsmannen på 1500-talet intellektuellt lät sig representeras av sitt bibliotek. http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Aldre-tryck/Specialsamlingar/Hogenskild-Bielkes-bibliotek/ Men i detta fall är det själva böckerna som kan ses, inte den lokal där de en gång ingått som organiska delar.

Både den romerska patricierns och Hogenskild Bielkes bibliotek svarar åtminstone mot vissa av de grundläggande momenten i definitionen ovan: de är ordnade förråd av språkliga verk och tillhöriga någon. Det finns ett starkt privat drag – bådas bibliotek torde ha uttryckt vilka just de själva ville vara.

Men varken patriciern eller Bielke följde något allmänt erkänt uppställningssystem och ännu mindre var deras bibliotek tillgängliga för allmänheten. En och annan vän släpptes rimligen in, men så mycket mer var det nog inte. I en tidigare text har jag skrivit om hur Almqvist på 1810-talet som informator ordnade biblioteket åt herren på Fagervik i Finland. Brukspatron Hisinger skulle nog ha kunnat känna igen sig i både Bielke och patriciern, men levde i en tid när bokproduktionen hela tiden ökade. I Fagervikkatalogens förord reflekterar Almqvists om hur man ordnar böcker. Både då och nu är det en brännande fråga: hur skall man professionellt klara uppgiften att ordna och hitta i den tilltagande rikedomen? Och hur samsa praktiska behov med viljan att biblioteket skall uttrycka någon slags personlighet?

På trottoarerna i Rom säljer gatuförsäljarna Iphone-skal i tusentals olika

Hogenskild Bielkes bibliotek

modeller. För den mer sofistikerade erbjuder designbutikerna ett läckert urval fodral till din Ipad. Min redan från början elegant designade padda bor nu i en smakfull brun skinnmapp à la dokumentportfölj. Förmodligen försöker jag därigenom uttrycka min egen personlighet. Uttrycksbehovet bakom mitt digitala bibliotek i sin Campo Marzio-mapp, liggande på kafébordet, är snarlik Bielkes, brukpatron Hisingers, och patricierns. Textfilerna är ordnade på mitt sätt, min digitala samling är privat, och den beskriver vem jag är. Man skall vara glad åt att de allra flesta idag har ekonomiskt utrymme att genom google, internet, fria textsamlingar och köpta resurser kan bygga ett alldeles eget och ständigt tillgängligt digitalt bibliotek. Dessutom ett bibliotek vars innehåll redan efter någon halvtimmes nedladdningar utklassar patricierns och Bielkes.

Det pratas mycket om konflikten digitalt-analogt. Jag skulle vilja säga att andra poler är betydligt viktigare att fundera kring. Till exempel det privata/individuella å ena sidan och det kollektiva/offentligt å den andra. Lika viktiga är polerna professionell ordning och hemgjorda system. Jag hittar själv i min analoga bokhylla och i min digitala padda, men ingen annan gör det. En parallell är framstående vetenskapares arbetsmaterial: jag känner till osannolikt rika gamla kort- och pärmkataloger, ibland samlade under ett helt forskarliv. Men när forskaren gått bort är katalogen oanvändbar – ingen kan genomskåda systemen och hänvisningarna.

Vad försöker jag åstadkomma med denna text? Framförallt avdramatisera skillnaden mellan det fysiska och det digitala. Texter som texter. Den romerska patricierns bibliotek var avsett för bokrullar, Bielkes för böcker i kodexform och min padda för digitala filer. Än sen? Utmaningen är istället att vårda idén om det professionellt ordnade och konsekvent sökbara materialet, nåbart på friast möjliga sätt genom offentliga inrättningar.

En helt annan sak är min och mångas kärlek till boken som fysiskt objekt. Men den kärleken är inte konstigare än förälskelsen i biblioteket som fysisk gestaltning – aningen som en kolonnförsedd monumentalbyggnad eller en väldesignad och indviduellt förskönad läsplatta.