Aldrig tidigare har så många studenter arbetat på Carolina Rediviva. När portarna öppnas vid halv nio står står 40-50 personer i kö. Längre fram på dagarna blir läsesalarna ofta fulla. När jag en dag i förra veckan gick runt i entréplanet var samtliga läsplatser utom åtta besatta och vartenda bord i C-sal och kafé utnyttjat. Huset är fullt.

En förklaring är att pandemin håller på att släppa sitt grepp och att alla söker sig bort från instängdheten där hemma. En annan är att ombyggnaden 2017-2019 nu fått full effekt. Under 2020 och 2021 tvingades biblioteket glesa ut, men från höstterminens  början är restriktionerna hävda. Förhallen är öppen, pampig och inbjudande. Passagen med informationsdisken välfungerande och kaféet lockande. Det finns inga hinder att nå läsesalarna på plan 4, inte heller de som finns på plan 6 och 9. Huset lever.

Kanske det också är så att studenter förändrat sitt sätt att arbeta. Allt oftare uttrycks behov av effektiva och goda studiemiljöer, och de tio campusbiblioteken och Carolina hör till universitets populäraste arbetsplatser. En gång i tiden pluggade studenter hemma i sina rum. Idag tycks det som om man föredrar att studera tillsammans. Kanske detta i sin tur har att göra med att man numera ofta vill bo i egen lägenhet. I studenthemssammanhang är det väl känt att mikrolägenheter är oerhört mycket mer populära än korridorsrum. Kanske är det så att man förr studerade hemma och umgicks i korridorskök och andra gemensamma utrymmen. Idag delar man allt mer sällan boende med andra, och då är det naturligt att det mänskliga behovet av gemenskap behöver tillfredsställas på bibliotek och i andra studiemiljöer.

Men man kan studera tillsammans på olika sätt. I grupprum och i Café Carolina löser man sina uppgifter tillsammans, ofta under livliga meningsutbyten. I de tysta läsesalarna sker det gemensamma studerandet på annat vis. Här känner man inte dem som sitter vid borden intill. Den som lyfter blicken från bok eller dator vet oftast inte vems ryggen framför tillhör. Ändå finns det en stark gemenskap i en tyst läsesal. Här skapas en samhörighet även om arbetet genomförs individuellt. En tyst läsesal kan liknas vid ett gammaldags kontorslandskap – det som ibland kallades för ett ”trälhav” – men det skiljer sig kraftigt från dessa. I läsesalen är man inte kuggar i ett maskineri, utan istället driver man sina egna projekt. Var och en lever och verkar i sin egen bubbla. Ändå finns här en märklig och kraftfull gemenskap.

Klickandet på tangentbord. Överstrykningspennor prydligt ordnade kring kursboken. Ljudet av en tappad penna. Stolsskrapet när någon reser sig. Blickarna som någon kastar mot dörren för att se vem som är på väg in. Ett huvud som nickar till.

Allt ingår i en slags gemensamhetsceremoni. På få ställen är man så tillsammans, utan att ett ord blir sagt, som i en gammaldags tyst läsesal.