På försommaren för sextio år sedan damp det ned ett brev innanför dörren till en studentlya på Övre Slottsgatan 5. I huset, som ligger snett emot Carolina Rediviva, bodde då en ung författare vid namn Lars Gustafsson. Han hade så smått börjat bli känd som litterärt underbarn, och så småningom skulle han bli en av vår stora 1900-talsförfattare. Hans välfyllda arkiv finns numera på Uppsala universitetsbibliotek.

                   Brevet, som var ett svarsbrev, kom från J.R.R. Tolkien. Det är daterat till 18 maj, dagen efter Gustafssons tjugofemårsdag. Utkastet till den unge författarens första brev till Tolkien, som också det finns i arkivet på Carolina, gjordes 16 maj. Postgången mellan Uppsala och Oxford fungerade bra på den tiden. Gustafssons ärende var att han vill intervjua Tolkien för Dagens Nyheter. Han försäkrar den nyligen pensionerade professorn om att han inte är ute efter att leta allegorier i Ringarnas herre. Sannolikt var han medveten om Tolkiens ovilja att få sitt verk läst som en kalla-kriget-allegori, och istället smickrar Gustafsson Tolkien med att han vill tala kompositionsfrågor och verkets relation till Tolkiens sagoforskning. Dessutom satsar den unge Uppsalaförfattaren på brödraskapet i yrket: ”Being an author myself I am also very interested in the very genesis of such a great and elaborate epical texts [!] as yours.”

                   Tolkiens svarsbrev är kort och vänligt. Inte minst understryker Tolkien att det är just sådant som Gustafsson föreslår som han har lust att diskutera. Före mitten av juni står Oxfordprofessorn till tjänst för ett möte.

                   Intervjun blir av, men det dröjer till 21 augusti innan resultatet publiceras i Dagens Nyheter. Tydligen lämnade intervjun bestående spår hos Gustafsson. I en Expressen-artikel 27 februari 2004 mindes han mötet i Oxford. Här berättar han att chefredaktören Olof Lagercrantz hade varit mycket ovillig att låta Gustafsson göra intervjun. Sådan litteratur hade vare sig den svenska litteraturens store grindvakt eller det kulturella etablissemanget i övrigt förståelse för. Men Gustafsson tror att Lagercrantz gav med sig för att slippa ha den ihärdige tjugofemårige ”fanatikern” propsande i telefonen.

                   Intervjun sommaren 1961 skildrar mötet med en gammal skarpskuren, piprökande forskare, omgiven om böcker och manuskript i sitt arbetsrum. Den har rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien”, en rubrik som Gustafsson svär sig fri från i Expressenartikeln nästan 45 år senare. Men nog är skildringen full av förundran över den egenartade lärdomsgigant som fantiserat fram en hel värld. Hans förundran och fascination kan man inte ta fel på, och när han senare i Expressen 8 december 1961 recenserar översättningen av Konungens återkomst skriver Gustafsson: ”Man kan anse att Tolkien är en smula galen, att det finns något barockt och innestängt i hans gigantiska berättelser, hans landskap och monster, men det är omöjligt att att förneka att de utgör ett utomordentligt instrument för den moraliska allegori som är hans syfte.” Just storheten i Tolkiens episka men pessimistiska skildring av kampen mellan gott och ont kan Gustafsson inte värja sig mot. Dock är är det intressant att han inte på något sätt tar upp den religiösa tematiken: Gandalf som frälsargestalt och allt det där. Tolkien var ju troende katolik.

                   Den ambivalens som Gustafsson upplever har jag känt själv. Som tonåring älskade jag Tolkien och slukade Ringarnas herre gång på gång. Som ung litteraturvetare gled jag rätt mycket över på den skeptiska Lagercrantz-sidan. Ändå har jag gång efter gång återkommit till kraften i Tolkiens berättande och förgäves försökt få rätsida på mitt förhållande till Midgård. På sommaren för tre år sedan läste jag om hela verket och tyckte mig bättre förstå hela cocktailen av litterär förmåga, till synes naiv berättarkonst, het konservativ längtan till en enklare värld och förmågan att låta melodramatiska och sublima känslor blomma. (Det senare påminner mig om hur barockens diktare tillät sig fritt spelrum för känslor när det gäller religiösa ting – annars såg de känslor som potentiellt manipulativa.) Min fascination av Tolkiens Ringarnas herre har blivit ännu större när jag nu högläser den för familjen. Här finns djupa band till en äldre muntlig kultur. Jag kan känna mig som en skäggig sagoförtäljare, hukande vid lägerelden, som gång på gång framför sagor och myter som lyssnarna redan älskar och kan utan och innan.

                   Men kanske finns en nyckel till märkvärdigheten med Ringarnas herre just i tidpunkten då Gustafsson åkte till Oxford. Det tidiga 1960-talet var en märklig tid av snabb förändring. Olika sub- och motkulturer skulle växa fram, och på nätet jag hittar en BBC-artikel av Jane Ciabatteri från 20 november 2014 som påminner om hur antikrigs-, medborgar- och feministrörelser kunde relatera till den politiska subtexten om hobbitarna – det kämpande småfolket. Antimaterialism, andliga värden och reaktion mot det militärindustriella komplexet är uppenbara inslag. Den obekymrade frihetslängtan hos de piprökande hobbitarna landade väl hos 1960-talets hippies – rimligen till Tolkiens fasa.

                   Men varför stannar jag vid sommaren 1961? Lars Gustafsson besökte alltså England, och han måste ha upplevt hur världen höll på att ändra kurs. Intellektuellt var mycket i görningen. Imperiet höll på att falla sönder. Snart var det dags för ”swinging sixties”, då England blev skådeplats för en ny livsstil. Den sexuella frigörelsen – uppfattad som en del i den radikala samhällsomvandlingen – hade inletts. Poeten (och bibliotekarien) Philip Larkin fångar den här frigörelsen i dikten ”Annus Mirabilis”.

So life was never better than
In nineteen sixty-three
(Though just too late for me) –
Between the end of the ”Chatterley” ban
And the Beatles’ first LP.

D.H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover, först publicerad 1928 i Italien, hade alltså varit förbjuden i Storbritannien ända till november 1960 då den friades från obscenitetsanklagelser i en mycket uppmärksammad rättegång. Utslaget möttes av applåder i Old Bailey.  I mars 1963 släpptes Beatles Please Please Me, och tre år senare bedömde som bekant John Lennon att bandet var ”more popular than Jesus”.

Jag tror alltså att den oerhört litterärt känslige Lars Gustafsson kände att något verkligen var på gång den där sommaren för sextio år sedan. Ungefär som när vildmannen Ghân-buri-Ghân i Konungens återkomst överraskat spritter till vid sitt avsked av Rohans ryttare, lyfter blicken och utbrister: ”Vinden vänder!” Varken romangestalterna eller läsaren förstår att vildmannens utrop är den första verkliga signalen om att Mordor kommer att besegras.

Ringarnas herre, som jag fortfarande har svårt att kalla något annat än Sagan om ringen, var en av de riktigt betydelsefulla pjäserna när hela spelplanen för litteraturen förändrades, och det paradoxala är ju att det är en reaktionär Oxford-filolog som skapade en av de viktigaste berättelserna för 21:a århundradet: moralisk, högstämd, ansvarstagande, full av ren och pojkaktig kärlek men fri från djupsinnig psykologi. Men också – som Gustafsson påpekar – med rent hallucinatorisk kraft. Inte underligt att Lagercrantz var skeptisk. Det var mycket som stod på spel och kanske anade han att den moderna konstlitteraturen hotades av en ohelig allians av populärt/ungdomligt och reaktionärt/åldrigt.

Rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien” var nog trots allt inte så dum. Gustafsson berättar 2004 att han intensivt minns slutet på intervjun många år tidigare. Då hade Tolkien visar honom ett jätteträd på tomten, vars stam i växten vikt undan för en husvägg och därför blivit ”skev och sned, men ändå triumferande.” Trädet finns med redan som slutkläm i intervjun 1961 och skall väl personifiera den obändige mytskaparen i Headington.

Jag lägger dock märke till ännu en detalj i intervjun. Lars Gustafsson skildrar Tolkiens ansikte som skarpskuret; han kunde vara en rovfågel eller ett troll. ”Som en rovfågels är också ögonen, det enda som inte är åldrat: de har en snabb vaksamhet, kanske också en misstänksamhet, de flackar skyggt åt sidan eller borrar sig plötsligt in i det han betraktar med den allra djupaste skärpa.” Naturligtvis är det en trollkarlsskildring, men de där unga ögonen gör att jag också anar en reminiscens av Pippins och Merrys möte med enten Trädskägge, Fangornskogens trädliknande herde och Midgårds äldsta varelse. Pippin beskriver Trädskägges ögon: ”Det kändes som om det fanns en jättelik brunn bakom dem, fylld med minnen i mängder samt ett långsamt och oavlåtligt tänkande; men på ytan glittrade nuet, som när solen belyser de yttre löven på ett stort träd, eller krusningarna på en mycket djup sjö.”

Det svenska tidningsmaterialet kan från licensierade terminaler läsas i KB:s tjänst Svenska dagstidningar. Recensionen i Expressen av Konungens återkomst har den slagkraftiga rubriken ”Thriller med troll”.