Varken poddar eller ljudböcker lyssnar jag på. Svårt att förklara varför. I bilen gäller P1 eller P2, och så många andra tillfällen till koncentrerat lyssnade tycker jag inte jag har. Musik i bakgrunden fungerar bra när händer och ögon är upptagna av annat, men ljudbokslyssnande kräver koncentration.

                   Däremot intresserar mig högläsning. Sedan mars förra året läser jag varje kväll klockan halv sju högt för familjen, spridd över världen. Det blir väl ett av de få riktigt positiva minnena av pandemin. Utan de digitala hjälpmedlen hade livet i Coronas skugga sett annorlunda ut.  

                   Som ”comfort reading” har vi arbetat oss igenom barn- och ungdomsklassikerna: Mumin, Nalle Puh, Det susar i säven, Det blåser på månen, fem av Narnia-böckerna och en hel del annat. Klassikerna har en starkt muntlig karaktär. De är lättlästa och det händer något när de får muntlig gestalt, trots eller tack vare att de kommer ur en  skriftlig litterär 1800-talstradition. 1800-talet var tidningarna och böckernas heroiska århundrade. Ändå är berättarrösten stark, och högläsning var ju också ett normalt sätt att förmedla litteratur i hemmen. Muntlighet och skriftlighet stod på topp och stärkte varandra.

                   Det var med en viss bävan vi började läsa Bilbo i vintras. Boken var den längsta vi givit oss på, och vi beredde oss på många veckors läsning. Så blev det, men det var en lustfylld tid. Berättelsen var som gjord för högläsning, briljant översatt av Britt G. Hallqvist, och jag förundrades mer och mer över de särskilda kvalitéerna som inte bara bara kom från den kultiverade viktorianska barnkammaren utan också var hämtade från andra och mer svårfiskade djup.

                   Efter avslutad läsning stack vi emellan med något annat, men nyfiket började vi prata om att ge oss på Ringarnas herre i Erik Anderssons svenska nyöversättning.  Familjen – även jag själv – kan verket utan och innan, men hört den, det hade vi inte.  I skrivande stund närmar vi oss verkets mitt och följer nu Gandalf, Théoden och de övriga mot Isengård och mötet med den besegrade Saruman.

                   Som tolvåring inledde jag ett passionerat förhållande med Sagan om ringen (som verket hette på den tiden) men lät relationen svalna tio-femton år senare när jag blev litteraturvetare. Tolkien fick inte riktigt plats i den modernistiskt färgade, höglitterära traditionen. Kanske berodde detta på att hans böcker både är mer konservativa och mer revolutionära än vad man kan tro. Han svepte rent med en hel kultur av psykologisk finläsning, återinförde myt, dygd och patetik i litteraturen,  samtidigt som han gav underground-kulturerna en världsbild. ”Frodo lives” sprejades som graffiti på världens väggar.

                   Just det sublima och det patetiska är kanske det som gör vår högläsning mest omtumlande. Ironisk distans duger inte. Det gäller att låta berättelsens urkraft verka, även om gestalter och händelser kan tyckas både kantiga och löjliga. Märkligt nog vinner hela tiden berättandets stora gester.

                   Tolkiens generation – de som dog på första världskrigets slagfält – var uppfödda i imperieanda, men de var tränade humanister. Privatskolorna drillade dem i latin och grekiska och fostrade den brittiska överklassen till moderna romare. Oxfordprofessorn Tolkien var en del av denna kultur, och samtidigt något annat. För honom räckte det inte med Rom och Athen. Han behövde skapa Númenor och Fylke, nya språk, nya mytologier, nytt allt. Och samtidigt är hans värld mer lantligt medeltida än någonsin det urbana antika Rom. Det är så märkligt alltihop.

                   Jag kunde inte låta bli att undra om det fanns några brev från eller till J.R.R. Tolkien på Carolina Rediviva. Här brukar man ju finna det mesta. Jag fick snabbt napp: tre brev från trollkarlen i Oxford. Inget av dem så märkvärdigt kanske. Det äldsta är från 1924 där han tackar den svenska ortnamnsforskningens förgrundsgestalt, Jöran Sahlgren, för hans Nordiska Ortnamn. Man kan ju tänka sig att Tolkien med glädje kastade sig över skriften, han som inte bara skulle skapa en mytisk värld utan även döpa dess platser.

                   Nästa brev är från 1950. Brevhuvud från Merton College. Adressat Helge Kökeritz, framstående Uppsala-anglist, förbigången i professorskonkurrensen i Uppsala 1937. Kökeritz flyttade istället till USA. Tolkien skriver för att bjuda in honom att hålla en föreläsning i Oxford, och för den som själv skrivit liknande brev är det roligt att notera att det huvudsakligen handlar om hur svårt det är att skaka fram arvode, men att Tolkien hoppas att Kökeritz skall komma ändå. Tolkien kan ändå erbjuda en ersättning som ”if not princely is not perhaps inadequate.”

                   Brevet är prydligt handskrivet, och det är en aning märkligt att vara så bekant med handstilen. Det är den präntade stil som man sett på hans kartor och i alla versioner och adaptioner av hans verk. Tolkiens underskrift i blått bläck är precis den som de flesta i världen är bekanta med och som återgivits miljontals gånger i tryck.

                   Inte heller det tredje brevet från Tolkien är särskilt omtumlande till sitt innehåll, men det öppnar nya sammanhang och perspektiv. Därför är det värt ett eget kapitel.

Bloggen om det brev Tolkien sände till Uppsala 1961 läggs ut inom några dagar.