Den förödande stadsbranden 1702 lämnade inte mycket efter sig. En utbränd domkyrka och några stenhus. Genom ett under räddades universitetsbiblioteket men mycket av Uppsalas medeltida arv gick förlorat. Knappt tio år senare drog pesten genom staden och universitetets verksamhet fick tidvis ställas in.

I början av 1700-talet hade Uppsala universitet ungefär 1000 studenter. Under hela det följande seklet sjönk studentantalet. Forskningen gick framåt, men som studieort blev Uppsala allt påvrare. I början av 1800-talet ville många att universitetet skulle flyttas till Stockholm. Det var där människorna och den högre pulsen fanns.

Just nu rasar en ny brand i Uppsala. Hotar pandemin stad och universitet med ny ödeläggelse? Kanske inte vad gäller byggnader men åtskilligt i Uppsalalivet står under tryck. När beslutet kom i mitten av mars att landets högre undervisning skulle bli digital lämnade många studenter staden. Seminarierummen tömdes och kaféer slog igen. Lärarna flyttade ut på nätet. De levande samtalen försvann.  Studieytor och biblioteksmiljöer glesades ut. Nationerna stängde sin verksamhet och Sista april torkade in. Balkongen på Carolina Rediviva stod tom klockan tre. Inga disputationer med publik, inga avslutningsfester, ingen promotion i aulan. Inga seminarier med tillresta stjärnforskare, inga öppna föreläsningar och evenemang och utställningar och inget häng på studentpubar. Privata middagsbjudningar blev minnen från förr och de fester som kanske ändå förekom i korridorer och studentkök var få, små och nervösa.

Om man gick på stan i somras kunde man förstås njuta av den stilla ödsligheten. Själv kände jag dock oro över av den kommande tiden då de båda universiteten inte på sitt vanliga sätt kan fungera som sociala motorer i Uppsala. Min övertygelse är att när krisen är överstånden måste Uppsala verkligen ta vara på sin särskilda roll som universitetsstad.

Terminen har precis kommit igång, och försiktiga insparkar av nya studenter sker. Men allt händer just nu i en slags ultra-rapid: avvaktande och nervöst.

Man kan tycka vad man vill om universitet som världar i världen, bubblor där unga människor är mer upptagna av varandra än samhället utanför och där forskarna inte sällan är inneslutna i en egen tillvaro av fascinerat nytänkande. Ändå är jag övertygad om nyttan av fysiska platser dit människor åker för sin utvecklings skull. Rankinglistan över världens topplärosäten visar betydelsen av ”på-plats-universitet”. Likt krukväxter mår människor väl av att planteras om i näringsrik jord.

De senaste decenniernas digitala revolution väckte på sina håll tanken att fysiska universitet hade spelat ut sin roll. Allt kan göras på nätet, och det är lockande att arbeta och studera hemifrån. Men risk finns att bubblorna då blir ännu mindre. Allt kan inte ske virtuellt, utan  den sociala verkligheten kräver både smörjning och friktion. För inte så länge sedan drömde man om ett fritt Internet som skulle leda till att vi alla blev ansvarsfulla medborgarjournalister och insiktsfulla debattörer. Så blev det inte. Inte heller har kunskapsmängderna som finns på nätet lett till att mobiltelefonen är ett universitet. Internet ger tillgång till kunskap, men nätet tar inte på sig den uppgift som Uppsala universitet ålagt sig, nämligen ”att vinna och förmedla kunskap till mänsklighetens gagn och för en bättre värld”.

Vad behöver göras i lärdomsstaden Uppsala när pandemin rasat ut och vi går runt i askan efter branden?

För forskning och undervisning finns det skäl att ta sig en funderare på relationen mellan digitalt och fysiskt. Kanske påminner skillnaden lite om den mellan läsande och samtal. Redan Platon låter Sokrates påpeka att en bok inte svarar när man frågar den om något. Idag behöver vi förstå vad ”det digitala” egentligen är. En kunskapsbank? Definitivt. Ett formidabelt utvecklingsredskap? Naturligtvis. En utvecklande mötesplats? Möjligen, men i så fall med brister. 

Min övertygelse är att människor fortsätter att behöva träffa människor i fysisk form, och att universiteten är en av de bästa uppfinningar mänskligheten gjort för att dessa möten skall gynna både individ och samhälle. 

Därför behöver Uppsala ta en rejäl funderare på varför vi gjorde vad vi gjorde före våren 2020. Sjöng i kör, gick på kurs, deltog i yogapass, grälade i ordnade former i föreningar och partier, arrangerade fester. Det handlade om att försöka bygga gemenskap och insikt och därmed en hyggligare värld.

Universitet som det i Uppsala måste som alla andra undervisningsinrättningar utnyttja det digitala till det som det digitala är bra för. Men dessutom måste Uppsala universitet befästa sin karaktär som verklig fysisk plats. Inget annat svenskt lärosäte har så unika och koncentrerade miljöer. Platser som lockar, utmanar och är fulla av mening. Miljöer där man möts och utvecklas. Det handlar mindre om byggnaderna än vad de ger möjlighet till. Seminarier med dynamiska lärare, aulor med debatter och kulturevenemang, bibliotek med intensiv studentnärvaro, läsplatser som är delar av en social vardag. Skall Uppsalas särprägel komma till nytta måste Uppsala levas – med verklighetens hela blandning av sött och salt.

Studentorganisationerna behöver samverka för ett livaktigt studentliv. Deras kulturverksamhet är central: körer, debatter, teater, dans- och spelföreningar och allt vad det är. Men också dans och middagar, sexor och pubkvällar. Uppsala är en plats där man möts och formar livsvariga relationer – såväl positiva som negativa, men alltid byggda på verkliga möten.  

För studentlivet är nationerna livsviktiga. Vid inget annat universitet, någonstans i världen, äger studenterna själva så mycket av sin fysiska infrastruktur. Men nationshus och bostadsstiftelser befinner sig i den fysiska verkligheten och kräver ansvarsfull vård. Just nu blöder verksamheterna. En positiv följd av farsoten 2020 vore om Uppsala slöt upp kring de stora samlade resurser som finns, och genom samverkan (inte konkurrens) utvecklade det bästa i student- och universitetsliv.

Till resurserna hör inte bara magnifika fysiska byggnader. Ännu viktigare är en lång historia av ansvarstagande och organisationskompetens. Man glömmer ofta att mycket av det  viktiga man lär sig under studentåren lär man sig utanför undervisningstid. Tradition handlar ofta om att tradera kunskap.

Man talar ibland om ”the power of place”. Genom historiens nyck har Uppsala fått åtskilligt av ”platsens kraft och betydelse”. I den pågående digitala omvälvningen har det varit lätt att glömma den besvärliga fysiska verklighetens glädjeämnen och problem. Just nu upplever vi in på bara benen vad det innebär att inte kunna leva ett normalt mänskligt liv. Det finns åtskilliga lärdomar att dra av detta – både för en stad och för ett lärosäte.

Bilden av Uppsala brand från Alvin (Kungl. Konsthögskolan) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-319742