Idag skrevs kontrakt för ett nytt kafé på Carolina Rediviva. Det har tagit sin tid, men nu är det klart. Om några veckor kommer Cajsa’s kök att rulla upp de gula plåtjalousierna i bibliotekets numera mest populära lokal – den vackra och betongbrutalistiska 60-talssal som förr var katalogrum.

Får man äta på bibliotek? Tveksamt. Behöver man äta på bibliotek? Definitivt. Saken löses med ett lämpligt kafé, ett sånt som ofta blir ett forskningsbiblioteks varmt dunkande hjärta.

I 80-talets början satt jag och mina litteraturvetenskapliga meddoktorander i det murriga kaférummet på  Carolina. Kafét låg där den nya utställningssalen nu ligger. Dåförtiden var det verkligen ingen märkvärdig lokal. Bänkar längs väggarna och en automat som levererade det som brukar kallas ”varma drycker”. Men det var en synnerligen intellektuell miljö. Diskussionerna var minnesvärda och man blev sittande bra länge. Till sist sa någon att det var dags att ”slå en forsk” och lommade iväg till sitt forskarbord. Jag tror inte att vi riktigt begrep att själva kafésamtalen var en avgörande del av vår fostran till forskare.

Där i Carolinas kafé satt inte bara doktorander. Jag minns hur jag och min blivande hustru presenterade oss för en vördad gammal professor i vårt ämne. Han berättade om sin forskningsvistelse i Paris vid 1920-talets slut och han pratade om pärlugglan som brukade hoa i hans Kåbo-trädgård. Allt medan han stoppade sin pipa, ty röka fick man.

Och så fanns det ett antal excentriska forskare, saliga i åminnelse. Men de anekdoterna sparar jag till memoarerna.

Mina Carolinaminnen har emellertid konkurrens av ett forskarår på 80-talet i Cambridge. Där satt jag ofta på UL, det vill säga Cambridge University Library. I biblioteket fanns ett litet ”tea room” där forskarna samlade kraft med hjälp av kaffe samt sött och smörigt tilltugg.

Rummet var inte märkvärdigt, men aldrig har jag känt sådan intellektuell densitet som där. Vid borden trängdes nämligen en antal världsberömda forskare med en bulle i ena handen och en bok i den andra (antagligen var det deras privata böcker eftersom man var tvungen att lämna bibliotekets volymer på ett bord utanför.) De där ryktbara professorena hade jag lärt mig beundra genom läsning av deras tjocka skrifter, och där i ”The Tea Room”  satt de nu och smaskade scones med smör och sylt, Lemon Drizzle Cakes och Battenberg Cakes, choklad- och fruktkakor.

Tänkande kräver sitt. Hjärnan vill ha socker. Carolina Rediviva står snart ännu bättre rustat som den plats i Uppsala där idéer väcks och tankar tänks hela vägen.