“Jag är en stackars liten bok, ny i stan och har ingenstans att bo.” Ungefär så talar Ovidius diktsamling Tristia 3, skriven år 9 och 10 e.Kr. Varför är det så synd om boken och varför letar den någonstans att bo? Diktsamlingens berömda författare – född 43 f.Kr och död 17 eller 18 e.Kr. – hade drivits i exil av Augustus, dömd för ett ”fel” han begått. Vi lär aldrig få veta vad Ovidius hade gjort. Kanske rörde det sig, som vissa tror, om kärleksäventyr som inte borde ha skett. Men snarare handlar det om politiska ting, möjligen sådant han fått höra men inte rapporterat vidare. Hur som helst hade Ovidius gjort sig känd som en vågad erotisk författare så det gick ju alltid att dölja hans ”fel” under antydningar om att det handlade om moraliska snedsteg. Hans bok Konsten att älska togs bort från Roms tre publika bibliotek. I en tid när Augustus försökte ingjuta moral i sin överklass var det inte så lyckat att ståta med ett författarskap fullt av tips om hur otrohetsaffärer bör hanteras. I exilen avsvär sig Ovidius den mer vågade kärleksdiktningen i hopp om att få återvända till Rom.
Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.
Åter till Tristia – Sorgesångerna. De skrevs i den lilla staden Tomis (nu Constanta) vid Svarta havet. Ovidius begråter sitt öde. Kylan plågar honom och barbarerna angriper då och då Tomis, en avkrok långt från Roms civilisation och skönhet. Något som särskilt tycks ha plågat diktaren var tanken att hans författarskap skulle glömmas bort i den eviga staden. Och om hans böcker skulle försvinna ur romarnas minne, boksamlingar och bibliotek så skulle förstås också allt hopp om ett eftermäle i en fjärran framtid gå förlorat. Ovidus dog i Tomis och fick aldrig veta att han skulle bli en av de stora klassikerna. I min bokhandel Feltrinelli här i Rom finns nästan en meter Ovidius på hyllan, huvudsakligen Metamorfoserna förstås, men också Tristia.
Men för tvåtusen år sedan beklagade sig diktsamlingen. Inget högre önskar boken än att tas in i ett av de tre publika bibliotek som då fanns i Rom. Tillåter man sig en fri översättning berättar boken på följande vis om sina försök att få ett hem i den stad varifrån dikternas upphovsman förvisats. Vi befinner oss på Palatinen, en av Rom sju kullar.
Härifrån leddes jag upp längs branta trappor mot templet:
skinande, alldeles vitt, ägnat en skönlockig gud.
Främmande marmorkolonner växlar här om med statyer
av Danaider i sten. Deras råskinn till far
drar bryskt sitt svärd ibland böcker, både moderna och gamla,
böcker som utlånas fritt, vem som än önskar ett lån.
Syskonen mina – förutom de som aldrig bort avlats –
gick ej att hitta men ack! hastigt slängdes jag ut.
Överbibliotekarien var det, vars stränga befäl strax
tvang mig att lämna hans hus, känt som heligt och högt.
Vägen gick nu till templet alldeles intill teatern,
men också här, och i hast, stängdes dörren för mig.
Ej heller Frihetens sal, det äldsta biblioteket
här i kejsarens Rom, ville ge mig beskydd. (III:59-72)
En vacker lördagsförmiddag i november följer jag i bokens spår. Två årtusenden har gått. Inte mycket finns kvar av de antika biblioteken.
Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.
Allra först går jag tillsammans med boken till biblioteket i Apollontemplet på Palatinen. Det grundades av Augustus och hade som brukligt en avdelning för grekisk litteratur och en avdelning för latinsk. Medaljonger med porträtt av berömda författare hängde på väggarna, och biblioteket var så stort att senaten kunde mötas i byggnaden. Av Ovidius dikt framgår att det var prytt med kolonner och statyer. Inget annat än ruiner syns idag. Turisterna går runt på Palatinen och ser ut över Circus Maximus – en gång hade kanske bibliotekets bokrullar samma utsikt.
Nästa anhalt är nära Marcellusteatern, alldeles intill det gamla judiska gettot i Rom. Här i Octaviaportiken fanns också ett bibliotek. Portiken finns kvar, men bakom denna finns idag en kyrka, och antagligen har väl många omgestaltningar skett av kvarteret sen Ovidius dagar. Böckerna brann redan år 80, men biblioteket lär ha återupprättats igen.
Anhalt III. Pollios bibliotek – det första publika – låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.
Asinius Pollios bibliotek var Roms första publika bibliotek, och det är här som Trista gör sitt tredje försök att hamna på bibliotekshyllan. Pollio byggde upp sitt bibliotek i Atrium Libertatis, tydligen med hjälp av krigsbyten. Här fanns inte bara grekiska och latinska böcker utan också konst. Men inget återstår. Navigerar jag rätt i Rom så tycks biblioteket ha varit beläget där Mussolini lät dra fram genomfarten Via dei Foro Imperiali. Några steg från Viktor Emanuel-monumentet (den så kallade ”skrivmaskinen” från 1925) låg biblioteket – nära Trajanuskolonnen. Nu är detta ett av de mest turistiska stråken i Rom, belägrat av glasstånd, gatumusikanter och försäljare. Få av turisterna anar väl att under deras fötter fanns ett av antikens mest framstående bibliotek, möjligen skapat efter uppslag av Julius Caesar, och säkerligen som ett led i konsolideringen av det romerska imperiet. Men vad Plinius sa om Pollio är ändå värt att påminna sig: ingenia hominium rem publicam fecit – ungefär ”han var den förste att göra människors begåvning till allmän egendom”. Ett nog så gott eftermäle för en biblioteksbyggare.
Biblioteket Pollio skapade är emellertid borta – precis som Roms andra antika bibliotek. Lärorikt och lite paradoxalt är det ändå att diktsamlingen från rumänska Tomis, skriven av en landsförvisad poet, har överlevt så mycket bättre än biblioteken.
Anmärkning: Inspiration till denna betraktelse kommer från läsningen av Edith Halls lysande uppsats ”Adventures in Ancient Greek and Roman Libraries” i The Meaning of the Library. A Cultural History (2015). Min fria, nästan vanvördiga översättning ur Tristia drar nytta av engelska översättningar, främst Peter Greens i hans Penguin-utgåva av Ovidius The Poems of Exile (1994).
Lars Burman