Månad: maj 2015

I lördagens Upsala Nya Tidning var jag förstatipset på sistasidans evenemangstips. ”Ett urval noter från 1700-talsbiblioteket. Lars Burman invigningstalar kl 12.30 i Gamla förvaltarbostaden i Lövstabruk.” Skälet till att jag fick uppdraget var säkert att de oerhört värdefulla Leufstamusikalierna nu finns på Carolina Rediviva. Himlen var blå och klar under lördagsförmiddagen även om det fanns kyla i luften. Bilresan till vackra Lövstabruk blev alltså ett möte med våren.

Och mediaintresset följdes upp i dagens UNT med en artikel från evenemanget. (Där dock journalisten tyvärr blandat ihop Charles de Geer med Louis de Geer. Men sånt händer.)

För den som till äventyrs vill ta del av det lilla invigningstalet följer det här:

Invigningsanförande Leufsta 16 maj 2015

”If music be the food of love, play on” säger den melankoliska och kärlekssjuka hertigen i Shakespeares Trettondagsafton. Och i äldre tid sågs ju musik inte bara som underhållning och estetisk njutning utan rent av som medicin för själen.

Det är idag svårt att föreställa sig en värld utan musik – vi som har Spotify i telefonen, hyllmetrar med CD-ar därhemma och musik i snabbköpet. Men det där är en ganska modern företeelse. Det var ju bara drygt hundra år sedan man kunde börja burka musik. Världen före fonografrullen var en värld där musiken – när den fanns – var levande. Den klingade i ögonblicket, tystnade och blev sedan ett minne. Jag tänker ibland på 1800-talets bildade människor utanför storstäderna som ofta kände till de populära operaariorna – och kunde sjunga dem till pianoackompanjemang – men aldrig i sitt liv fick se en riktig operauppsättning eller höra en symfoniorkester.

Men som sagt. Ofta kunde människor själva musicera. Världen före fonografrullen klingade både av arbetssånger på fälten, vallhorn i skogarna och amatörmusicerande på herrgårdarna. Det hörde till fint folks utbildning att lära sig ett instrument – och dessutom var detta säkert en stor glädje. Musik är – trots allt – själens medicin.
Charles de Geer (1720-78) var bara 18 år gammal när han kom till Sverige 1738, destinerad till ny brukspatron på Leufsta. Han var visserligen född i Finspång, men flyttade till Holland redan vid tre års ålder. Det var där han vid åtta års ålder fick en silkesmask i present. Som ni alla här vet så ledde detta till att han blev en mycket framstående insektskännare och publicerade ett verk i åtta volymer i ämnet. På så sätt är han rätt typisk för 1700-talets vetenskapligt nyfikne adelsman. Han brevväxlade med vetenskapsmännen och var deras like i lärdom.

Men han var ju också en man av sin tid i kraft av sina konstnärliga intressen. Han var tydligen duktig cembalist och cellist – precis som man skulle vara.

Låt oss nu föreställa oss denne rike unge man – 18 år gammal – på väg att ta över järnbruket i Leufsta. Säkerligen var han full av förväntan och planer, men måhända var han också lite orolig över att lämna kontinentens urbana nöjen för de nöjen som kunde finnas i det främmande norra Uppland. Vad gör man? Man tar med sig noter. Leufstas notbibliotek består av 84 musiktryck och 99 handskrifter. De flesta trycken är från Amsterdam och inget av dessa är yngre än från året då Charles lämnade Holland. Man kan alltså misstänka att unge Charles såg till att förse sig med ett rejält musikbibliotek innan han anträdde resan norrut – ungefär som ingen tonåring idag går utanför dörren utan en mobil laddad med musik. Även om det skulle komma att gå mycket bra för Charles så visste ju tonåringen inte vilka utmaningar som väntade och i vilken utsträckning han kunde behöva medicin för själen.

Efter ankomsten till Sverige utökades samlingen med tryck från till exempel Paris, London, Nürnberg och Stockholm – några av trycken är faktiskt unika och samlingen sträcker sig från cirka 1700 till 1760. Här finns musik av kända tonsättare som Vivaldi, Tartini och Händel men också stycken av mer okända kompositörer.

Ett annat sätt att utöka samlingen var genom att producera handskrifter, och av handstilen att döma är det friherren själv som kopierat stora delar av notmanuskripten. Rimligen var det ett nöje av arbeta med själva notskrivande – och kanske också en medicin för själen.

Hur användes samlingen? Här finns gott om utrymme för ny forskning. Vi vet inte tillräckligt. Men troligen användes musiken privat inom familjen. Som sagt – detta var inte bara tiden före fonografrullen utan också tiden före radiodramatik, Let’s Dance på fyran, och Netflix senaste filmer och tv-serier. Det fanns många långa kvällar att tillsammans musicera, och musikalierna har säkert åtskilliga gånger kommit till direkt användning på notställ och bord. Här ligger alla de åtta olika stämmorna till Tartinis violinkonsert. Kanske kan man föreställa sig en högtidsstund på slottet då åtta tillräckligt duktiga familjemedlemmar och vänner framförde konserten tillsammans med stöd av noterna vi ser här.

Men de vackra banden utgjorde nog också en prydnad i sig, när de stod tysta i bokhyllorna och bara visade ryggen. Charles de Geer var en adelsman i tiden – bildad och talangfull – och som sådan ville han naturligtvis också framstå. Då gällde det att ha både bibliotek, slott och konst – och förstås musikinstrument. Och till musikinstrument hör de noter utan vilka amatörmusikern sällan förmår spela.

Numera finns det oerhört värdefulla notmaterialet på Uppsala universitetsbibliotek, och forskarna studerar det i specialläsesalen på Carolina Rediviva. Där råder tystnad.

Men som ni också vet har självaste Drottningholms Barockensemble spelat in två CD-ar musik härifrån: The musical treasures of Leufsta Bruk. Och på så sätt får vi chansen att kliva in i det musikaliska landskap som de Geer och hans familj levde i.

Framför er finner ni också pärmomslaget och första sidan ur soloviolinstämman till Antonio Vivaldis La Primavera, tryckt i Amsterdam 1725 och förmodligen med i 18-åringens kappsäck när han reste norrut från Holland mot Sverige och Leufsta 1738. Vivaldis Våren känner vi nog alla till och ibland är det skönt att känna frändskap över århundradena. Även Charles måste ha berörts av musiken, och kanske, kanske kunde han under kyliga majdagar i Norra Uppland behöva lite italiensk vårstämning. När våren dröjer så värmer i alla fall musiken.

Därmed förklarar jag utställningen för öppnad.