De internationella besöken var många den gångna veckan. Hur många utländska turister som i oktober tar en tur genom utställningssalarna vet jag inte, men året runt strömmar besökare från hela världen genom förhallen på Carolina Rediviva och in till Carta Marina, Mozarts egenhändiga noter till Trollflöjten och montern med silverbibeln. Till dessa privatbesökare kommer mer formella gäster. Delegationer som har viktiga möten i Uppsala har ofta universitetsbiblioteket på programmet, för byggnaden är magnifik och samlingarna från alla världens ändar. Det är inte bara så att biblioteket har samlat under snart 400 år. Det har också undgått krig, brand, översvämningar och andra anledningar till kulturarvskatastrofer. I Carolinas salar och källarmagasin står allt som det skall på sina hyllor.
I måndags kom en grupp från Serbien ledd av patriarken. Medan vi besåg äldre ortodoxa tryck och handskrifter berättade patriarken genom sin tolk om serbiska bibliotek som gått upp i lågor genom tyskarnas bombningar under andra världskriget.
På onsdag förmiddag anlände en slovakisk universitetsdelegation. Liksom alltid framhävde universitetsbiblioteket att vi är lika moderna som vi är starka inom kulturarvsfrågor. Det blev tillfälle till att jämföra organisation och köp av digitala medier (det vill säga elektroniska vetenskapliga tidskrifter), men också att förevisa de äldre samlingarna. En handkolorerad plansch över Bratislava från början av 1700-talet väckte intresse, och det konstaterades att i alla fall slottet fortfarande finns kvar på samma plats.
Onsdag eftermiddag. Polskt besök. Här hade jag och kollegerna förmånen att samtidigt visa brev både från Copernicus och Czesław Miłosz.
Torsdag. Japansk universitetsdelegation. Thunbergs och Harry Martinsons japanska resor. Bilder, brev, fotografier. Rikedomen är stor.
Rikedomen är verkligen stor, och varje dag känner jag bördan och glädjen av att vårda ett stort arv, som i det stora hela överlevt väl. (Även om en av mina 1600-talsföreträdare rensade ut dubbletter av medeltida handskrifter. Dessa gick uppenbarligen till kruttillverkning. ) På torsdagen ringde SVT. Det gällde Silverbibeln. Alldeles nyligen utgavs nämligen boken Stölden av silverbibeln av Kjell Söderberg. Boken är dubbelt intressant eftersom Söderberg var spaningsledare när bibeln stals 1995 och förblev borta från Carolina en månad. Söderberg och hans kolleger redde tack och lov upp stölden, och ännu tronar purpurmanuskriptet i mystiskt halvdunkel i sin säkerhetsmonter. Samma dag som Söderberg skulle intervjuas framför montern av teve visade jag bibeln för den japanska delegationen. Jag kunde peka ut den lilla skadan i silverpärmarna från 1600-talet som uppkom när tjuvarna för snart tjugo år sedan slog sönder pansarglaset med en kraftig hammare.
Det kunde ha slutat värre.
Lars Burman