Den här bloggen har varit igång i två år nu. I snitt har jag publicerat en text varannan vecka, men takten har gått upp och ner. De två årens bloggövningar har varit lärorika. De har väckt frågor om bloggens karaktär (dagbok? essässamling? kommunikationskanal? PR-instrument? personlig yoga-övning?) Och de har väckt frågor om vad det idag innebär att publicera något. En gång var skiljelinjen mellan tryckt och otryckt knivskarp. I varje fall i princip. Den som publicerade sig delade med sig av sin text för tid och evighet och till alla som fick tag i texten. Idag är hållbarheten på nätet diskutabel. Huvuddelen av dagens bloggar misstänker jag kommer att vara oåtkomliga om tjugofem år. Det som sägs på nätet liknar det som sägs i ett samtal. Eller kanske snarare: det är som att skriva i sanden. Texten finns en stund, en timme eller någon dag. En och annan människa går förbi och läser, men så kommer nästa stora våg och sköljer bort det skrivna.
Som bibliotekarie borde jag inte vara lättsinnig. Skall inte allt som publiceras på nätet sparas? Jo, det tycker jag, och jag applåderar alla försök att tråla igenom nätet och spara så mycket som det går. Det är fint med den e-plikt som nu är på väg för statliga myndigheter. Men jag baxnar inför den uppgift som världen har framför sig. Mängden av material som kan sparas har ökat oerhört. Det är rimligt att fråga om allt skall sparas bara för att det kan sparas. Det finns skäl att återkomma i dessa frågor.
Att jag varit så tyst i min blogg under våren har en orsak. På de lediga stunder jag använder för skrivande har jag ägnat mig åt att färdigställa en liten bok. På facebook – en digital textplats som mest liknar ett torg – kallade jag boken ”en oläsbar edition av en okänd författares aldrig utgivna magnum opus”. Formuleringen var lite tillspetsad, men det gäller att ropa högt på ett torg. Det handlar om ett versifierat tal som hölls på svenska i Uppsala 1677, och talet är mer litteratursociologiskt än estetisk intressant. Men intressant är det, inte minst för den som ägnar sig för universitets- och utbildningshistoria.
Erland Hofsten hette författaren. Han höll talet som student. Det framfördes muntligt tredjedag påsk, men handskriften sparades i ett arkiv i Karlstad. Ett exemplar lämnades även till den studentnation där talet hölls, för att det skulle sparas i nationskistan. Baktanken var förstås att det skulle läsas av kamraterna men också av nya generationer och därmed överleva sin ursprungliga framförandesituation. Det är säkert också så att Hofsten drömde om en tryckt utgåva. Men någon sådan fick han inte se, och det är bara en lyckträff att handskriften överlevt. Vi vet att tusentals studenttal hållits på 1600- och 1700-talen i Uppsala. Vi vet att manuskript funnits men att de försvunnit för evigt, precis som den här bloggtexten sannolikt kommer att försvinna i någon framtida teknisk migrering. Men kanske lever den längre. Skulle det vara så att Du – Ärade Läsare – tar del av den här bloggen på 2400-talet, så hälsar jag Dig varmt från 21:a århundradet.
Hofstenutgåvan finns alltså tryckt men är förstås också tillgänglig ”Open Access” på DiVA-plattformen. Men vad överlever längst – trycket eller den digitala versionen? Så mycket vet jag att trycket kommer att överleva mig.
http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:741350
Lars Burman