Månad: september 2014

Om Uppsala tycker jag. Jag gillar den tillväxt som nu pågår, och jag gillar förtätningen av centrum. Människor skall bo nära tillsammans. Men jag gillar också grönområden. Inte minst Carolinaparken, även om det behövs en del insatser innan den parken blir riktigt inbjudande. Och jag gillar den nya Pelle Svanslös-lekplatsen som jag besökte en solig och frisk sommarmorgon vid sjutiden. Då var där för en gångs skull alldeles tomt och tyst. Missa förresten inte den lilla affischutställning om Pelle och hans andliga husse Gösta Knutsson som UUB visar  i förhallen.

Jag gillar planerna på ett nytt förvaltningshus söder om Carolina Rediviva. På så sätt kommer Carolinabyggnaden att ligga precis mittemellan universitetshuset och universitetsadministrationen.  Jag gillar inte minst den symboliska betydelsen av denna centrala placering på den nord-sydliga Uppsalaaxeln. Jag gillar också arbetet som pågår med Drottninggatan som paradgata, även om jag inte riktigt vet hur resultatet är tänkt att se ut. Ambitionen är riktig.

Alla dessa gillanden – eller ”likes” som det väl heter idag – syftar bara till att ge mig en förevändning att lägga ut en bild från Carolinas balkong. Huset ligger ju väl placerat även på den öst-västliga axeln. Jag kommer att följa paradgate-arbetet med intresse, förhoppningsvis även med gillande.

Den här bloggen har varit igång i två år nu. I snitt har jag publicerat en text varannan vecka, men takten har gått upp och ner. De två årens bloggövningar har varit lärorika. De har väckt frågor om bloggens karaktär (dagbok? essässamling? kommunikationskanal? PR-instrument? personlig yoga-övning?) Och de har väckt frågor om vad det idag innebär att publicera något. En gång var skiljelinjen mellan tryckt och otryckt  knivskarp. I varje fall i princip. Den som publicerade sig delade med sig av sin text för tid och evighet och till alla som fick tag i texten. Idag är hållbarheten på nätet diskutabel. Huvuddelen av dagens bloggar misstänker jag kommer att vara oåtkomliga om tjugofem år. Det som sägs på nätet liknar det som sägs i ett samtal. Eller kanske snarare: det är som att skriva i sanden. Texten finns en stund, en timme eller någon dag. En och annan människa går förbi och läser, men så kommer nästa stora våg och sköljer bort det skrivna.

Som bibliotekarie borde jag inte vara lättsinnig. Skall inte allt som publiceras på nätet sparas? Jo, det tycker jag, och jag applåderar alla försök att tråla igenom nätet och spara så mycket som det går. Det är fint med den e-plikt som nu är på väg för statliga myndigheter. Men jag baxnar inför den uppgift som världen har framför sig. Mängden av material som kan sparas har ökat oerhört. Det är rimligt att fråga om allt skall sparas bara för att det kan sparas. Det finns skäl att återkomma i dessa frågor.

Att jag varit så tyst i min blogg under våren har en orsak. På de lediga stunder jag använder för skrivande har jag ägnat mig åt att färdigställa en liten bok. På facebook – en digital textplats som mest liknar ett torg – kallade jag boken ”en oläsbar edition av en okänd författares aldrig utgivna magnum opus”. Formuleringen var lite tillspetsad, men det gäller att ropa högt på ett torg. Det handlar om ett versifierat tal som hölls på svenska i Uppsala 1677, och talet är mer litteratursociologiskt än estetisk intressant. Men intressant är det, inte minst för den som ägnar sig för universitets- och utbildningshistoria.

Erland Hofsten hette författaren. Han höll talet som student. Det framfördes muntligt tredjedag påsk, men handskriften sparades i ett arkiv i Karlstad. Ett exemplar lämnades även till den studentnation där talet hölls, för att det skulle sparas i nationskistan. Baktanken var förstås att det skulle läsas av kamraterna men också av nya generationer och därmed överleva sin ursprungliga framförandesituation. Det är säkert också så att Hofsten drömde om en tryckt utgåva. Men någon sådan fick han inte se, och det är bara en lyckträff att handskriften överlevt. Vi vet att tusentals studenttal hållits på 1600- och 1700-talen i Uppsala. Vi vet att manuskript funnits men att de försvunnit för evigt, precis som den här bloggtexten sannolikt kommer att försvinna i någon framtida teknisk migrering. Men kanske lever den längre. Skulle det vara så att Du – Ärade Läsare –  tar del av den här bloggen på 2400-talet, så hälsar jag Dig varmt från 21:a århundradet.

Hofstenutgåvan finns alltså tryckt men är förstås också tillgänglig ”Open Access” på DiVA-plattformen. Men vad överlever längst – trycket eller den digitala versionen? Så mycket vet jag att trycket kommer att överleva mig.
http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:741350