Ett seminariepass vid IFLA-konferensen ägnades ”hot topics” inom universitetsbibliotekssektorn. Det hela cirklade kring ”change management”, för förändringens vindar har länge blåst starka.

Formatet för övningen var också intressant. Fem snabba, välformulerade tiominutersföreläsningar ledde över till rundabordsdiskussioner bland åhörarna. Talarna vandrade från bord till bord.bild

Hur sammanfattar man två timmar? Samantha Adams Becker presenterade en alldeles nyligen publicerad undersökning (NMC Horizon report: http://www.nmc.org/publications/2014-horizon-report-library )  En av hennes bilder delade in utmaningarna i tre kategorier: lösbara, svåra och riktigt svåra. Till de lösbara hör behovet av att integrera biblioteken i undervisningen och att tänka på nya sätt kring bibliotekariernas roll och kompetens. Till de lite svårare utmaningarna hör att i samlingarna integrera det digitala resultatet av forskningen, men också att hantera konkurrensen från andra leverantörer av informationstjänster (här avses främst de kommersiella aktörerna.) Till ”wicked challenges” hör att inom branschen verkligen ta till sig behovet av radikala förändringar och att vidmakthålla integrering, interoperabilitet och kollaborativa projekt.

Andra av talarna lyfte fram metoder för förändringsarbetet och dess inneboende svårigheter (bara 30 % av planerade förändringsprocesser lär lyckas). Hur hantera balansen mellan delaktighet och dirigerande ovanifrån? Och vad är det egentligen som skall ändras? Är det målen för verksamheten eller är det något annat? Och vad skall förändringen omfatta – en verksamhet, en grupp, ett synsätt? Skall förändringen ske i steg eller som ett yxhugg – och vilken tid står till förfogande? Vissa vill kanske avfärda det här sättet att tala om förändringsarbete (förr också känt som ”förnyelsearbete” eller ”omorganisation”) som ett management-lingo; ett sätt att försöka klä klåfingrighet i organisationsteoretisk dräkt. Men problemet kvarstår. En bransch som universitetbiblioteken måste helt enkelt förändra sina sätt att arbeta och tänka för att bevara (och öka!)  relevansen inom universiteten och i samhälle.

Roligast och mest provokativ var Jim Neal, chef för biblioteket och ”Vice President for Information Services” vid Columbia University. Han talade starkt för samarbete, i synnerhet mellan bibliotek. ”Radical collaboration” är Neals recept för framtiden. Det unika i den lokala kompetensen/de lokala samlingarna skall lyftas fram och utvecklas. Han tillät sig en utmanande periodindelning för de akademiska biblioteken.

-1950  exklusivitetens epok

1950-1970 populariseringens epok

1970-1990 splitens och misshälligheternas epok

1990-2010 nedgångens epok (“period of decadence”)

2010-2015 ”period of polygamy/kumbaya” – (nätet förklarar för mig att ordet ”kumbaya” numera refererar till när man sopar djupa misshälligheter under mattan. Wikipedia: ”’It’s all Kumbaya’ means that we pretend to agree, for the sake of appearances or social expediency.”)

2015-2020 parabiosis- eller synergiepoken

2020-  det partikuläras epok (”period of particularism”)

Publiken verkade inte särskilt upprörd över Neals bitska historie- och framtidsbeskrivning, kanske för att den så väl vägdes upp av hans egen och andras tro på bibliotekens möjlighet att spela en central roll. Neal lyfte fram ett antal arenor för ”radikalt samarbete”: excellenscentrum, massproduktion, nya infrastrukturer, nya initiativ – ledorden är kvalitet, produktivitet, innovation och naturligtvis samarbete. Vad man emellertid kan fundera över är vilka bibliotek som är stora nog att vara verkligt kraftfulla noder i ett framtida informationslandskap. Med Jim Neals recept bör rimligen mindre högskolebibliotek främst satsa på nära samverkan med starkare aktörer inom biblioteksvärlden. Samtidigt måste de starka aktörerna bli bättre på att prioritera i sin verksamhet.

Det viner om stugknuten och uppgiften är ta vara på den väldiga förändringspotentialen. Biblioteken skall ta vara sina unika resurser och skapa samarbeten – ungefär som det redan görs genom Libris, DiVA eller så småningom Alvin. Biblioteksvärlden måste också fortsätta att dra nytta av de enskilda bibliotek som har särskilda styrkor inom service- och samlingsfälten. Säga vad man vill: när det viner om stugknuten fylls samtidigt seglen.