Månad: augusti 2014

4000 biblioteksverksamma på en plats ger en fysisk påminnelse om hur stor branschen är. Lyon-kongressen var mitt första riktiga möte med IFLA, och arrangemanget visade sig mycket välorganiserat (annat var väl inte att vänta) och innehållsrikt. Föredrag och seminarierna höll nästan alltid hög klass, och det är fascinerande hur en gemensam professionsbakgrund i biblioteksvärlden sänker murarna mellan representanter från länder med mycket olika förutsättningar. Allra värdefullast för mig (och säkert alla andra) var de många överraskande samtalen med tidigare okända kolleger.

Till gårdagens erfarenheter hörde en skrämmande föreläsning om följderna av att en vattenledning sprang läck i Bibliotheque nationale de France den 12 januari i år. Den inträffade vid värsta tänkbara tillfälle, en söndag, och drabbade 40.000 dokument (tydligen främst böcker) från 1600-talet och framåt. Så här långt har minst 10.000 arbetstimmar ägnats räddningsarbetet. Den som så vill kan räkna om detta till kronor och ören.  Den goda nyheten är att få böcker förlorades, och att biblioteket dels fått rörsystemet genomgånget och dels fått nya och ännu bättre krisplaner.

Även torsdagen bjöd på pedagogiska grupparbeten. Jag deltog i ett så kallat ”knowledge café” om lärande (kanske snarare ”personalutveckling”). Vid vart och ett av  tio bord tronade en inledare och en sekreterare. Det var fritt fram att välja bord efter tema och två gånger flyttade man runt mellan borden. Diskussionerna blev påfallande internationella, och anmärkningsvärt var att erfarenheter och upplevda utmaningar var rätt lika från land till land. De teman som valts säger något om biblioteksbranschens syn på var problemen och möjligheterna finns: ”Team building and team leadership”, ”Learning from others: Peer training, best practices”, ”Learning Strategies for Staff”, ”Learning within the constraints of limited staffing and budgets”, ”Digital libraries – digital futures: how to develop and keep up skill sets”, “User involvement as learning tool”, “Staff competencies to provide digital and online services”, “Learning together: experts from developed libraries work with developing countries, everyone learns and everyone teaches”, “Creation of staff training and development teams” och slutligen “Mentoring and coaching programmes”.

En intressant föreläsning redan i onsdags gjorde visst intryck. Pierre Dillenbourg har forskat kring MOOC-fenomenet som förutspåtts demokratisera undervisningen och kraftigt förändra förutsättningarna för de fysiska och platsbundna universiteten. När det gäller demokratiseringen var Dillenbourgs svar ”nja”. Den typiska MOOC-studenten är fortfarande 30 år, man och vit. Men mycket kan ske. När det gäller universitetens framtid var hans svar definitivt ”ja”, men riktigt vad effekterna blir är det för tidigt att säga. Men så mycket framgick att det är de mindre och mer okända universiteten som löper störst risker. Jag har själv en hållning vad gäller Uppsala universitet. Vi är ett ”på-platsen-universitet” och mycket av värdet med studierna och forskningen i Uppsala ligger i det sociala samspelet. Människor möter människor direkt och öga mot öga i seminarierum, laboratorier och bibliotek. Detta ger ett extra utbildningsvärde och troligen kommer de stora statusuniversiteten i världen att stärkas ytterligare genom att de erbjuder just en åtråvärd fysisk och social miljö. Här kommer biblioteken att spela en mycket viktig roll för att bygga en god ”student experience”. (Resonemanget hindrar inte att universitetet skall fortsätta utveckla MOOCs, nätkurser och digitala lärometoder, tvärtom. Den digitala tekniken är ännu ett viktigt redskap i lärandet.)

Ännu en ögonöppnare från Dillenbourgs presentation var att de kommersiella aktörerna nu plockat upp MOOC-tänkandet. Man erbjuder till exempel denna form av lärande för anställda och för kunder. Han förutspådde också att universitet kommer att erbjuda sina egna alumner MOOC-kurser för vidareutbildning inom sina områden. Kanske kommer alltså MOOC-utvecklingen att gå i riktning mot ”mer till de som redan har”. Vi får se. Jag är inte helt överraskad av det jag fick höra.

Jag hör till de som upplevt melodifestivalens final i Globen. Detta är – som det heter – en annan historia. Men det var lite av samma feststämning i den väldiga aulan under IFLA-avslutningen, trots en viss formalitet i utdelningar av medaljer och diplom och tackande till höger och vänster. Särskilt mycket tack fick de  300 volontärer som bistått som funktionärer. Sedan blev det tal och sång från Sydafrika, för nästa kongress hålls i Kapstaden. Både Sydafrika och Columbus, Ohio (kongressplats 2016) hade laddat med professionella videofilmer som i rasande tempo och med rask musik beskrev platsernas goda sidor. Kanske var det här jag lite vanvördigt tänkte på melodifestivalen. Ändå är jag den förste att skriva under på vikten av professionell kommunikation. Marknadsföring behövs, även i biblioteksvärlden. Jag misstänker att många i aulan skrev upp både Kapstaden och Columbus i kalendern.

För den som fostrats i den formella tråkighetens värld kändes det dock tryggt när IFLA:s president, Sinnika Sipilä, till sist lyfte den tunga ordförandeklubban och värdigt avslutade kongressen. Delegaterna strömmade ut, men det tog en halvtimme innan buss C5 dök upp för att ta oss till centrum. Men det är – återigen – en annan historia.

Fröding fyller 154 idag, denne märklige värmlänning/upsaliensare som tycks överleva varje litterär konjunktursvängning. Mycket av det bästa skrevs när han var som sjukast. Kanske finns det en särskild intensitet i psykisk sjukdom som ger enkelheten kraft.

En utländsk bekant började läsa svenska och lärde sig snabbt ”Snigelns visa” utantill:

Sol! Sol! skönt | lys, lys, ljus, |trög väg på grus, | se gräs grönt, | här mycket lätt | äta sig mätt. || Här inte brådt | bortkrypa vill, | här ligga still, | mums, mums, godt. || Hum, hör dån, | hum hvarifrån | är svårt hot? | stor svart fot, | bäst krypa in | i hyddan sin.

Mando Diao tonsatte den för ett par år sedan, och en live-tolkning från teve hittas på nätet. https://www.youtube.com/watch?v=hiq0uDgDefw . Så kan den också göras.

Alldeles nyligen kom dikten ut som liten Pixi-bok – fantastiska tanke! Pixi-serien är miniböcker riktade till förskolebarn och har en blandad förlagshistoria som går tillbaka till 1950-talet. ”Snigelns sång” som Pixi-bok är illustrerad av Malin Biller och snigeln har förstås Frödings drag.

Varför skriver jag detta? Dels för att Fröding uppenbarligen förblir en författare att förhålla sig till. Men också för att jag gärna förmedlar den starka känsla av närhet jag upplevde i specialläsesalen på Carolina Rediviva. Jag hade helt andra skäl att gå igenom en mapp med handskifter inom kategorin ”Vitterhet”. Där låg i god ordning originaldikter av den ene författaren efter den andre, bland annat Gullberg och Lucidor. Jag hittade den text jag sökte, men kunde inte låta bli att fortsätta gå igenom mappen. Det är ju inte helt rationellt men en liten helig rysning känner man inför originalmanuskript, helt bortsett från deras vetenskapliga värde. I sin mäktiga enkelhet är väl Frödings dikt ett bra exempel.

Ett seminariepass vid IFLA-konferensen ägnades ”hot topics” inom universitetsbibliotekssektorn. Det hela cirklade kring ”change management”, för förändringens vindar har länge blåst starka.

Formatet för övningen var också intressant. Fem snabba, välformulerade tiominutersföreläsningar ledde över till rundabordsdiskussioner bland åhörarna. Talarna vandrade från bord till bord.

Hur sammanfattar man två timmar? Samantha Adams Becker presenterade en alldeles nyligen publicerad undersökning (NMC Horizon report: http://www.nmc.org/publications/2014-horizon-report-library )  En av hennes bilder delade in utmaningarna i tre kategorier: lösbara, svåra och riktigt svåra. Till de lösbara hör behovet av att integrera biblioteken i undervisningen och att tänka på nya sätt kring bibliotekariernas roll och kompetens. Till de lite svårare utmaningarna hör att i samlingarna integrera det digitala resultatet av forskningen, men också att hantera konkurrensen från andra leverantörer av informationstjänster (här avses främst de kommersiella aktörerna.) Till ”wicked challenges” hör att inom branschen verkligen ta till sig behovet av radikala förändringar och att vidmakthålla integrering, interoperabilitet och kollaborativa projekt.

Andra av talarna lyfte fram metoder för förändringsarbetet och dess inneboende svårigheter (bara 30 % av planerade förändringsprocesser lär lyckas). Hur hantera balansen mellan delaktighet och dirigerande ovanifrån? Och vad är det egentligen som skall ändras? Är det målen för verksamheten eller är det något annat? Och vad skall förändringen omfatta – en verksamhet, en grupp, ett synsätt? Skall förändringen ske i steg eller som ett yxhugg – och vilken tid står till förfogande? Vissa vill kanske avfärda det här sättet att tala om förändringsarbete (förr också känt som ”förnyelsearbete” eller ”omorganisation”) som ett management-lingo; ett sätt att försöka klä klåfingrighet i organisationsteoretisk dräkt. Men problemet kvarstår. En bransch som universitetbiblioteken måste helt enkelt förändra sina sätt att arbeta och tänka för att bevara (och öka!)  relevansen inom universiteten och i samhälle.

Roligast och mest provokativ var Jim Neal, chef för biblioteket och ”Vice President for Information Services” vid Columbia University. Han talade starkt för samarbete, i synnerhet mellan bibliotek. ”Radical collaboration” är Neals recept för framtiden. Det unika i den lokala kompetensen/de lokala samlingarna skall lyftas fram och utvecklas. Han tillät sig en utmanande periodindelning för de akademiska biblioteken.

-1950  exklusivitetens epok

1950-1970 populariseringens epok

1970-1990 splitens och misshälligheternas epok

1990-2010 nedgångens epok (“period of decadence”)

2010-2015 ”period of polygamy/kumbaya” – (nätet förklarar för mig att ordet ”kumbaya” numera refererar till när man sopar djupa misshälligheter under mattan. Wikipedia: ”’It’s all Kumbaya’ means that we pretend to agree, for the sake of appearances or social expediency.”)

2015-2020 parabiosis- eller synergiepoken

2020-  det partikuläras epok (”period of particularism”)

Publiken verkade inte särskilt upprörd över Neals bitska historie- och framtidsbeskrivning, kanske för att den så väl vägdes upp av hans egen och andras tro på bibliotekens möjlighet att spela en central roll. Neal lyfte fram ett antal arenor för ”radikalt samarbete”: excellenscentrum, massproduktion, nya infrastrukturer, nya initiativ – ledorden är kvalitet, produktivitet, innovation och naturligtvis samarbete. Vad man emellertid kan fundera över är vilka bibliotek som är stora nog att vara verkligt kraftfulla noder i ett framtida informationslandskap. Med Jim Neals recept bör rimligen mindre högskolebibliotek främst satsa på nära samverkan med starkare aktörer inom biblioteksvärlden. Samtidigt måste de starka aktörerna bli bättre på att prioritera i sin verksamhet.

Det viner om stugknuten och uppgiften är ta vara på den väldiga förändringspotentialen. Biblioteken skall ta vara sina unika resurser och skapa samarbeten – ungefär som det redan görs genom Libris, DiVA eller så småningom Alvin. Biblioteksvärlden måste också fortsätta att dra nytta av de enskilda bibliotek som har särskilda styrkor inom service- och samlingsfälten. Säga vad man vill: när det viner om stugknuten fylls samtidigt seglen.

4000 bibliotekarier är samlade i Lyon för att diskutera idéer, erfarenheter, utvecklingslinjer, framtidsfrågor. Tänk om alla dessa kvalificerade yrkesmänniskor kunde kopplas samman i ett enda medvetande, som drar nytta av sammanlagt kanske 15 miljoner arbetsdagar i världens bibliotek. Så lätt det då skulle vara att peka ut branschens heta ämnen, utveckla strategier och undvika fallgropar.

Det är ungefär detta TDM handlar om.

Uttrycket ”text and data mining” har varit på alla bibliotekariers läppar under de sista två åren, och det rör sig alltså om en teknik för analys och utvinnande av nya insikter/kunskaper ur väldiga samlingar digital data.  Den analysbara datamängden är verkligen oerhörd och växer kraftigt hela tiden. Gruvdriftsmetaforen är på sin plats. Det krävs avancerad teknik men här finns guld att bryta.

Peter Leonard från Yale (tidigare Fulbrightforskare i Uppsala) talade på IFLA-konferensen idag om humanisternas nytta av TDM. Han vittnade om forskarnas stora intresse, men också om att kunskaperna om metoderna ännu inte är lika stora. Här, menade Leonard, finns en självklar möjlighet för biblioteken att spela en roll.

Ännu är TDM i sin linda, men redan de pedagogiska exempel som Leonard presenterades väckte nyfikenhet. En körning efter orden ”lady”, ”woman” and ”girl” i samtliga texter av drygt hundra årgångar av Vogue gav fascinerande grafiska kurvor, liksom nyckelord inom hälsofrågor. Mer sofistikerade modeller ger förstås ännu intressantare resultat.  För en forskare med lång erfarenhet av mödosam och tidsödande litteratursökning inför ett nytt projekt öppnar sig nu fantastiska möjligheter att samla primär- och sekundärmaterial. Här finns också helt nya sätt att verifiera hypoteser; ofta har forskaren på känn att något finns i ett stort material men har  saknat möjligheter att verkligen visa det.

Tekniken finns, men också en snårig juridik. I den traditionella bokvärlden kunde inget förlag invända mot att en mänsklig snabbläsare – på jakt efter nyckelfraser – kursivt gick igenom volym efter volym i bibliotekets bokhyllor. Numera lägger ofta upphovsrättslagstiftning, databasskydd, kontraktsöverenskommelser och tekniska säkerhetsmurar hinder på den digitala vägen. Elsevier hör till de förlag som inte tillåter TDM. Föga överraskande, eftersom just den kunskap som kan utvinnas ur de stora datamängderna är så kommersiellt värdefull.

Biblioteken världen över hör till de öppna och framstegsvänliga, inte minst genom att man gör sin metadata tillgänglig. Det är därför inte överraskande att den europeiska föreningen av forskningsbibliotek, LIBER, engagerat sig kraftigt i frågan om copyright och TDM. Susan Reilly från LIBER beskrev situationen och underströk att det handlar om mycket mer än man först tror. Genom att Europa har strängare juridiska regler än USA (och numera även Storbritannien) hamnar den europeiska forskningen i bakvattnet. Därmed försvåras samhällsutvecklingen. Och det handlar nu verkligen inte bara om hum-samforskning utan ännu mer om naturvetenskap och medicin. Medan 1100 TDM-relaterade patent tagits ut i USA ligger den europeiska siffran på 39. När man inser teknikens möjligheter inom de datastinna empiriska vetenskaperna förstår man situationens allvar.

Juridiken har tillsammans med den digitala tekniken flyttat in i biblioteken. TDM är ett exempel. Fler finns. Frågorna är verkligen inte enkla, men i botten finns ett behov av att balansera en rad rättmätiga krav och anspråk mot varandra. Inte minst handlar det om samhällsintressen. Därför blir frågorna även politik.

Min termin börjar vid Rhône. IFLA har världskongress och det gamla brohuvudet för romarnas erövring av Gallien och Germanien översvämmas av 4000 relativt fridfulla bibliotekarier. Den första dagen har jag tillbringat på Bibliothèque Municipal i Lyon, där sektionen för specialsamlingar genomfört en session om de många förändringar som berör området. E.C. Schroeder från Yale försökte räkna upp dem. Uppifrån krävs allt mer tillgänglighet, trots minskade resurser, och det är vitalt att kunna demonstrera kulturarvets relevans – ett sätt är teknologi, ett annat delaktighet i undervisningen. Yales Beinecke Library börjar ett ombyggnadsarbete som skall leda till att antalet lärosalar i dubbleras. Att bibliotekarierna vid världens tunga kulturarvsbibliotek vill och kan undervisa framgick tydligt i diskussionerna, även om mycket tid ägnades fallgropar och utmaningar.

På ett antal institutioner finns professionsutbildning av kulturarvsbibliotekarier – bland annat just vid ENSSIB  här i Lyon. Men låt oss hoppa tillbaka över pölen. Den imponerande Mark Diminution från Library of Congress gjorde klart att kulturarvsbibliotekarien behöver ha många kompetenser: förstå materialets historiska sammanhang, signifikansen hos originalmaterial, bred bildning och relevanta språkkunskaper, inte bara kunskap om ”best practices” och internationella guidelines utan också hängiven vilja att använda dem, vilja till livslångt lärande, förmåga att tillgodogöra sig teknologisk kunskap, kunskap om upphovsrätt, insikter i säkerhetsfrågor, förmåga att engagera en bred publik plus ytterligare några punkter publiken inte hann anteckna. Diminution hade rätt, men ”Var finnes denna goda cigarr?” som frågan lyder i den gamla historien.

Ytterligare perspektiv från andra sidan Atlanten gav Winston Tabb, bibliotekschef  vid Johns Hopkins University. Under rubriken ”The view from the library director’s office” listade han de sex egenskaper han letade efter när han anställde ”curators” vid specialsamlingar.

1) Djup förståelse av ”recorded knowledge” 2) Djup kunskap om ett specialområde 3) Akademisk trovärdighet – kandidaten måste kunna fungera som en i universitetets lärarkår 4) Skicklighet inom det digitala fältet 5) Förmåga att fokusera och säga nej – (eller åtminstone be bibliotekschefen säga nej eftersom detta hör till chefens viktigaste uppgifter)

Den sjätte och sista punkten var kanske också intressantast. När Tabb letar specialbibliotekarie letar han efter ”a showman, a salesman”. Och det är gentemot två speciella grupper som kuratorn/bibliotekarien särskilt måste kunna sälja in sin kunskap och sitt ansvarsområde: recentiorer och potentiella donatorer.  I sammanhanget skall det sägas att Tabb redan i sin inledning underströk att han kom från ett privat amerikanskt universitet. Icke desto mindre kan man fundera en del kring hans sex prioriterade kompetensfält.

Dagen fortsatte med fördjupningar inom bibliotekarieutbildningarna runt om i världen, och kring hur bibliotekarierna i sin tur undervisar. Väsentligt i diskussionerna var att specialsamlingarna på olika sätt har uppenbar potential att stödja och stärka universitetsundervisningen i övrigt. Lärorik var dagen, och jag hoppas återkomma till ett och annat: till exempel det ”levande arkiv” som i Amsterdam nu byggs över den mångsidigt verksamme 43-årige författaren Arnon Grunberg. Grunberg levererar löpande material och deltar t,o.m. själv som gästkurator inför den första utställning som nu byggs på hans arkiv.

Över hela Lyon hänger stora och anslående affischer över Bibliothèque Municipals utställning  om ”skatter” – ”Trésors!”. Affischen hänger bland annat i jätteformat vid entrén. En tur genom  utställningen avslutade dagen, och den franske bibliotekarien  (för övrigt svenskspråkig utövare av skandinavisk folkmusik) visade makalösa godsaker ur bibliotekets samlingar. Även till dessa hoppas jag kunna återkomma. Låt mig bara få berätta att jag sett en Edith Piaff-skiva från radioarkivet 1948. Den fick säljas fritt, trots att den handlade om otrohet, men i etern fick den inte spelas. Därav de avsiktliga reporna som tystade skivan.