Den som en sommarsöndag besöker Solna kyrka, mitt inne i storstan, hittar en grön och bortskymd rest av ett äldre Stockholm. Välhållet och vackert, men med en känsla av här har historien vänt sig på andra sidan och somnat om. Men hon drömmer. Vid kyrkdörren grinar en bevingad dödskalle under prästen Petri Ahlbergs (1668-1728) gravskrift. I sten står det skrivet om den trogne herden för församlingen: ”Sig PETRI AHLBERGS trötta ben | här hwila under denna Sten. | I Sollena och Ulricksdahl | Han med sitt muntra liud ock tal | har trogit betat Christi Fåhr. | I Runda twå och tiugu åhr. | Ty (=därför) har hans siäl en ewig ro | Ock får hos öfwer herden bo.” Det är ett lyckligare eftermäle än Georg Rosmans – studenten som jag dröjde hos i min föregående text.
Ahlbergs epitafium. Solna kyrka.
Jag ser naturligtvis inga spår efter Rosman i Solna. Inte heller förväntade jag mig det. En fattig student lämnar inte mycket efter sig. Här och där står 1600-talsgravstenar lutade mot gamla murar, flera av dem med tyska inskrifter. Uppenbarligen är det spår av rika handelsmän.
Solna lockar också av andra skäl. Trakten var en inbjudande idyll på 1700-talet, stadsnära men lantligt. Bellman låter som bekant ”Brunnsvikens små najader” lyfta sina gyllene horn ur sjön och vattenkaskader frusta över ”Solna torn”. Carl Jonas Love Almqvist använder Frösunda herrgård, Solna kyrka och den närbelägna Hagaparken i Drottningens Juvelsmycke. Almqvists bok är förresten den svenska litteraturens märkvärdigaste roman. Den enda konkurrenten är Lagerlöfs Gösta Berlings saga, vilken ju även den utspelar sig i förlorad värld mitt emellan realism och fantastik.
Drottningens Juvelsmycke börjar med att major Clas Henrik berättar om hur han rider mellan herrgårdarna vid Ulvsundasjön, och brevet antyder hans inblandning i den stora komplotten. Mordet på Gustaf III planeras på Ulriksdal och Huvudsta. Vid just Frösunda får han i skymningen se en flicka han misstar för sin Adolfine springa över landsvägen och in i Hagaparken, iförd en grön slöja. Intrigmakaren Almqvist har på en dryg sida satt scenen både för ett regentmord och ett svartsjukedrama.
När Tintomara – La Tournerose – avrättas i bokens slut sker detta åter ute i Hagatrakterna. Som en Kristus på korset binds hon vid ett träd, vänd mot kyrkan: ”Utsigten ifrån trädet genom skogen åt detta håll var målande skön. Eftermiddags-solen hade ifrån zenit nedsjunkit på vestra sidan så, att vid denna timme spetsen på Solna kyrktorn just inträffade med Solklotet, och af en lefvande inbildning togs detta för en guldboll eller gyldne kula till prydnad på sjelfva tornets udd.”
Tornet. Solna kyrka.
Fortfarande pryds Solna kyrka av sin gyllene kula, vilken hos Almqvist får en märkligt svävande betydelse som både guds- och dödssymbol. Men den stora symbolen hos Almqvist – även den romantiskt osäker – är förstås törnrosen. När Kirchner 150 år tidigare skrev om sin döde vän Rosman var rossymboliken viktig, och rosen och blomman är naturligtvis urgamla religiösa sinnebilder. Som ingen annan har Almqvist fördjupat rossymboliken. Den finns också i Tintomaras tillnamn – La Tournerose.
I Solna vilar inte bara Rosman. Här ligger också Almqvist, och vid hans grav söder om kyrkan växer prunkande rosor. Han skulle säkert tycka om den meningsladdade, symboliska miljö som Solna kyrka utgör, men det var ju inte här han begravdes när han 1866 avled, ännu drömmande om allkonstverket Törnrosens bok.
Jag beskrev Rosmans livsväg som en väg från periferi mot centrum. Han rörde sig norrut mot Stockholm, brännpunkt för den nya makten i Norden. Almqvist väg var omvänd. Från att vara den mest omtalade Stockholmsförfattaren gick han i exil efter sina bedrägerier och ett troligt mordförsök. Brådstörtat lämnade han Stockholm och försvann för allas blickar. Vägen gick till Amerika, vilket familjen så småningom fick veta även om mycket av hans liv i exilen undanhölls även dem. För de flesta i Sverige gick han helt enkelt upp i rök, som den litterära trollkarl han var. Fredrika Bremer beskriver honom som en komet som i en vild bana har lämnat vårt solsystem.
Almqvist dog under antaget namn i Bremen. Begravningen skedde på Heerdenthors kyrkogård, långt från det Stockholm som var hans. Först 1901 flyttades hans stoft till Solna.
Att ställa en tysk 1600-talstudent vid sidan av en svensk 1800-talsromantiker är kanske egensinnigt. Men de båda vilar idag bara några meter från varandra. Detta trots att den enes bana var centripetal och den andres centrifugal. Krafterna drog den ena mot centrum och kastade den andra bort från samma centrum. De tycks båda ha varit infärgade i en intensiv religiositet. Almqvist är mystiker och det finns närmast extatiska passager i Kirchners gravdikter över Rosman. Rosor binder dem samman, och båda var gamla Uppsalastudenter – dessutom med dåliga erfarenheter från det ärevördiga lärosätet.
Det finns något barockt i Almqvists romantik och något romantisk i den typ av barock som gravdikten över Rosman står för. Tankarna går till berättelsen om när den unge Samuel Hedborn första gången träffade skolgossen P.D.A. Atterbom – romantikens blivande banérförare. Detta skedde på en kyrkogård i Linköping. Vid mötet sysslade Atterbom med att pryda en dödskalle med rosor.
Almqvists grav. Solna kyrka.
Lars Burman