Dagens Nyheter meddelar idag att Stockholms högskola under 1930-talet hade bibliotekslokaler i Spy Bars lokaler. Frågan kom upp eftersom en läsare vänt sig till tidningens spalt för Stockholmshistoria, och ställt en lite ovanlig fråga. Fanns verkligen det humanistiska bibliotek som i Maria Langs deckare En skugga blott ligger i det kilformade huset vid Stureplan? Läsaren får svaret att just så förhöll det sig. Sex salar låg efter varandra: Maskinsskrivningsrummet, Nordiska rummet, Litteraturhistoriska rummet, Yttre historiska rummet, Inre historiska rummet och Klassiska rummet.
Att dessa lokaler kunde användas för bibliotek berodde på en generös donator, Ebba Danelius. Här satt alltså vattenkammade 30-talsstudenter tyst lutade över sina böcker, kanske störda av ett stilla knackande från skrivmaskiner i rummet bredvid. Avståndet till dånande musik och vaskad skumpa känns stor.
Själv har jag ett oklart minne från tonåren att det på 1970-talets början låg en Science-Fiction-bokhandel i samma hus. Men jag kan ha fel.
Det skulle kunna skrivas många intressanta böcker om biblioteksrum som fått nya funktioner, och om rum skapade för helt andra ändamål som blivit bibliotek. Jag satt själv en termin i biblioteket på Scuola Normale Superiore i Pisa. Så småningom förstod jag att biblioteket var inrymt i ”Hungertornet” – Torre della Fame – där greve Ugolino della Gherardesca och hans söner svältes till döds 1289. Fruktansvärda historier om kannibalism har berättats, och Dante träffar både Ugolino och hans mördare på sin vandring genom inferno.
Enligt Dante står det över porten till inferno ”I som här inträden, låten hoppet fara!” Så kanske besökaren känner när han eller hon kliver in genom den hungriga porten till Bibliotheca Hertziana på Via Gregoriana, nära Spanska trappan i Rom. Biblioteket ingår i ett Max-Planck-institut för konsthistoria, som förra året fyllde hundra år. Men huset är betydligt äldre. Det började byggas av konstnären Federico Zuccari redan på 1590-talet, och har haft en historia som romerskt släktpalats och mötesplats för konstnärer. Vägen från konstnärsboning till konsthistoriskt bibliotek är både lång och kort, och man kan tänka sig att när konstnärerna möttes i Palazzo Zuccari under sin ”Grand Tour” liknade palatset mer ett Spy Bar än ett stilla humanistbibliotek Men vad vet jag.
Lars Burman