Månad: december 2013

A Christmas Carol

Regnet öser ur gråa moln,
termometern har nått plus sju,
ja, aldrig var det en gråare dag
än på Uppsalaslätterna nu.
Julafton liknar en blöt kompost
och man längtar till Nordlandens frost.

Så skulle en aktuell översättning kunna se ut av en schlagertext som myten påstår att Irving Berlin skrev i solskenet i La Quinta, Kalifornien, år 1940.

The sun is shining, the grass is green,
the orange and palm trees sway.
There’s never been such a day
in Beverly Hills, L.A.
But it’s December the twenty-fourth –
and I am longing to be up North.

Fortfarande ingen klocka som ringer? Ingen bjällerklang alls? Ovanstående är den sällan återgivna första versen till Berlins ”White Christmas”, låten som blev Bing Crosbys signaturmelodi och är världens mest sålda skiva. År 2002 gav Library of Congress 1942 års version en plats i The National Recording Registry. ”White Christmas” fanns med bland de första 50 utvalda inspelningarna i en samling som nu omfattar 375 nummer. Registret är en följd av The National Recording Preservation Act (2000) och inspelningarna skall vara av ”kulturell, historisk eller estetisk betydelse och/eller beskriva eller reflektera livet i USA.”

Själv tröttnade jag på den smöriga nostalgin i ”I’m dreaming of a White Christmas” redan innan jag nådde tonåren. Men för några jular sedan satte sig lillebror vid pianot och småsjöng om apelsinerna och palmerna i Kalifornien. Jag hade aldrig hört versen förut och plötsligt fick hela låten en helt annan effekt. Sockerdrömmen om julkort, grantoppar, och tindrande barn har en underbar lyster när den dröms i solskenet i Beverly Hills, rimligen med en parasolldrink vid poolkanten. Alltför ofta tvingas man kapitulera för populärkulturens skickliga förförarkonster. I filmen Shakespeare in Love utbrister huvudpersonen ”God, I’m good!” När Irving Berlin komponerat ”White Christmas” påstås han ha ropat till sig sin sekreterare: ”Grab your pen and take down this song. I just wrote the best song I’ve ever written – heck, I just wrote the best song that anybody’s ever written!”

Nå, jag vet inte jag – det blir lite mycket kryddigt och sött. Som glöggen ungefär. Men julafton tvingar trots allt fram en och annan barnslig känsla och dessutom ett dåligt samvete för aldrig skrivna julkort. Därför en tillönskan: ”May your days be merry and bright / And may all your Christmases be white.”

Lucia 2013

Varje år firas Lucia på Carolina. Klockan halv tio – när solen till sist har orkat upp över horisonten – samlas flera hundra åhörare i A-salen för att lyssna till skönsång från absid och gallerier. I år förstärktes evenemanget med en stråkoktett från Kungliga Akademiska kapellet.

Men dessförinnan samlas personalen i decembermörkret för luciakaffe. Då håller också överbibliotekarien ett tal. Så här lät detta i år:

”Min gamla pappa tog ibland till ett tyskt uttryck: ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Jag har alltid undrat varifrån han fick det citatat. Men nätet är fantastiskt. Igår fick jag klart för mig att det var den svenske kungen Fredrik I som sa detta när han hört ett hyllningstal som prisade allt vad han gjort och presterat. ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” – ”Å tusan, har vi gjort allt det där?”

Nu skall jag hålla ett hyllningstal till universitetsbiblioteket och räkna upp en del av allt det där vi hunnit under år 2013 utöver den vardagsservice som är själva ryggraden i vår verksamhet.

Vi har påbörjat arbetet att bli effektivare genom tvärfunktioner i en matrisorganisation.

Vi har drivit arbetet framåt vad gäller olika byggprojekt – nu finns en skiss på hur vi skulle kunna få till entréplanet på Carolina.

Almedalsbiblioteket på Gotland – i alla fall 3/8-delar av det – har blivit ett enhetsbibliotek inom UUB, och vi har kunnat hälsa 7 gotländska medarbetare välkomna.

Vi har säkrat finansieringen för 2014 och utarbetat ett nytt budgetflöde.

Och en viktig sak – vi har fastställt Mål och strategier för UUB.

Vi har anställt 18 nya medarbetare och tackat 12 personer som gått i pension efter lång och trogen tjänst. Ett antal nya chefer är också rekryterade.

Vi har infört nya riktlinjer i rekryteringsprocessen och antagit en krishanteringsplan.

En kommunikationsgrupp har formerats under hösten och börjat arbeta på intern och extern kommunikation om bibliotekets verksamhet. Personalmötena lägger vi nu ut på nätet.

Vi har förnyat maskinparken inom IT och Repro; där ute i omvärlden tittar man med avund på vår nya Hasselbladare.

Digitaliseringsflödena är satta och Alvin färdigt för lansering.

Donationer har influtit till kulturarvet, och jag kan redan avslöja att mer är på gång. Återkommer om detta.

Vi har haft besök av kungaparet, ett presidentpar, en utländsk utrikesminister och mer än tjugo ambassadörer. Rektorer från andra lärosäten besöker oss med glädje, och vi har visat samlingarna för nobelpristagare, donatorer, skolklasser, pensionärsgrupper och många andra vänner.
DiVA-konsortiet har fått hela fem nya medlemmar, och antal fulltextnedladdningar har ökat med 33 % på ett år.

”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Ja, det har vi. Det och mycket mer.

Sammantaget kan man konstatera att det går bra för Uppsala universitetsbibliotek. En applåd för oss alla!

Fyra saker till. Virginska priset, Lucia, julklappen och God Jul.

Det Virginska Priset utdelas årligen till en medarbetare inom Uppsala universitetsbibliotek. Priset, 10 000 kronor, skall utgöra en belöning för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende på samlingarna vid biblioteket.

I år utdelas det Virginska priset till Ali Muhaddis. Han får det för sitt mångåriga arbete med att synliggöra bibliotekets internationellt viktiga samlingar av arabiska och persiska handskrifter. 2012 utkom hans Catalogue of The Persian Manuscripts in Uppsala University Library följd i år av en engelsk utgåva – A Concise Catalogue of the Persian Manuscripts in Uppsala University Library.

För det andra. Tack till Lucia och hennes raska följe. I enlighet med traditionen skall Lucia få en minnessak. Ebba, får jag be dig komma fram?

För det tredje. I år blir det inget hårt julpaket utan ett mjukt. Alla trendspanare understryker att upplevelser är viktigare än prylar. Den 13 mars klockan 18.00 är ni alla inbjudna till universitetsaulan där Fredrik Lindström håller föreläsningen ”Svensk mentalitet”. Förhoppningsvis kan han svara på om Sverige är landet Lagom eller landet Extrem. Vi ses där – mail om detta kommer till alla medarbetare idag.

Och slutligen.

Tack för i år. Jag ser verkligen fram mot 2014 då vi kommer att ha ännu större anledning att förundra oss över hur mycket vi förmår inom Uppsala universitetsbibliotek. För mig återstår nu att önska God Jul och ett Gott Nytt År.”

Leva loppan

I.
Igår var jag på fest. Biblioteksnämnden på Södermanlands-Nerikes studentnation fyllde 50 år, och på något sätt blev jag inbjuden. Hundra personer ur ett halvsekels ideell biblioteksskötsel firade ståtligt i nationshuset. Men boksamlingarna och bibliotekariesysslan går mycket längre tillbaka i tiden. Redan på 1600- och 1700-talen började studentorganisationerna i Uppsala att bygga boksamlingar. Under 1800-talet exploderade verksamheten och boksamlingarna, läsesalarna och tidningsprenumerationerna blev en oundgänglig resurs för fattiga studenter och unga forskare.

Nationsbibliotekens samlade historia är inte skriven, men här finns verkligen en berättelse. Ännu idag erbjuder nationerna läsplatser och utlån av kurslitteratur och är därmed viktiga komplement till universitetsbiblioteket. En imponerande digital samkatalog döpt till Argus har byggts upp: http://www.student.uu.se/nation/kk/bk/argus/ Efter en provsökning konstaterar jag belåtet att min senaste bok är utlånad på Västgöta nation och inte kommer tillbaka förrän lagom till jul.

Betydelsen och behovet av ideellt drivna studentbibliotek har väl minskat något i takt med att universitetet tagit allt större ansvar för studenternas arbetsmiljö, men de äldre samlingar som nationerna förvaltar förblir kulturhistoriska pärlor. Ett minnesvärt inslag i gårdagens kalas var Carl Ehrenkronas föredrag (med läckra power-point-illustrationer) om den resonerande katalog som han nu upprättar över nationens äldre samlingar. Av föredraget att döma kommer katalogen – utlovad till våren – att ge ett antal riktigt intressanta idé- och bokhistoriska insikter. Provenienserna är ibland förbluffande.

Se det var en riktig fest.

II.
I fredags levdes också loppan. Jag såg för första gången spexet I Fara i Mora eller Gustav Hasa. Hatte Furuhagens och Tage Danielssons klassiska spex uppfördes på Östgöta nation, det vill säga i alldeles samma lokal som originaluppsättningen 1951.

Även här var det bara att kapitulera för det ideella engagemangets skapande förmåga. Bra uppsättning, skickligt genomförd.

Det skrivs nya spex i Uppsala men de gamla sätts också ofta upp på nytt, till exempel Mohrens sista suck (1865) och På Madagaskar (1869). Allt som oftast ger tidsavståndet chans till förbluffande anakronismer och parodiska poänger som i sin tur moderniserar originalspexen.

En märklig och intressant upplevelse i fredags var spänningen mellan det aktuella och det förgångna. Tage Danielsson och hans krets är ju i högsta grad levande, trots att den rödhårige östgöten gick bort redan 1985, långt innan dagens studenter föddes. Fortfarande är han en välbekant och en ständigt aktuell del av svensk humorkultur. När jag satt där i Östgötas stora sal insåg jag emellertid också hur stadigt Gustav Hasa är förankrad i en äldre värld. Spexet skrevs fem år innan svensk televisions första officiella sändningar började, och på många sätt skulle jag vilja påstå att den mediarevolution som TV innebar var minst lika stor som den som datorn medfört. Världen före TV var en annorlunda värld.

Gamla Gustav Hasa är djupt fäst i en litterär tradition, och för den som kunde sin kanon sprakade spexet av skruvade allusioner på de svenska litterära klassikerna. En av de förunderliga ting som Tage Danielsson, Hasse Alfredson och deras studentkamrater gjorde var att förflytta och förnya traditionen. Förmodligen överdriver man inte om man påstår att spexvärlden i Uppsala och Lund skapade många av förutsättningarna för svensk underhållnings-TV.

Det är en märklig tanke, och ett projekt om det svenska spexets kultur- och socialhistoria borde ges ett fett anslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond.

Bulla webb

III.
Spex på fredag och fest på lördag. Finns något sätt att på söndagen späka sig? Ur en hemlig hylla här hemma plockar jag fram en magasinskapsel jag ärvt efter pappa. Här hittar jag bland annat en ilsket röd bulla från påve Bonifacius som meddelar att ”All skörlevnad inställes skärtorsdagen”. Ingen oxsvans-, svart- eller ärtsopa, inga feta kötträtter som ”som endast till bukens fyllnad och rundnad tjäna.” Och inga biffar (vare sig råa, hackade eller à la Lindström). Sådana befordra nämligen endast ”ett liderligt och lastelsefullt tal och nattliga utsvävningar.”

Styrkt av detta sätter jag mig alltså att plocka i ett litet, ännu ej utnyttjat forskningsmaterial, som ödet satt i mina händer. Bonifacius är – för den som undrar – ett lundaspex skrivet 1909. Att döma av tryckuppgifterna i nedre vänstra hörnet bör det jag har framför mig vara en orginalaffisch från spexets urpremiär.

Farfar Oscar var student i Lund åren kring 1910. Han var kommen ur enkla småländska förhållanden. Förfäderna var indelta soldater och småbönder. I Lund bedrev han teologistudier och blev med tiden präst. Men han tycks ha känt spexlivets lockelse. Om jag rätt förstått min far så räckte farfar inte riktigt till för att vara tokrolig på en studentscen. Istället fick han bli sufflör. I min ägo har jag alltså ett tiotal sekelgamla spexhäften från Lund med sufflörens anteckningar. Några är i handskrift, andra i någon slags hektograferad maskinskrift. Kanske borde de ligga i trygghet på ett lämpligt universitetsbibliotek, men det får i så fall bli i framtiden.

Lundaspex kring 1910

Lundaspex kring 1910

Bland annat finns i kapseln två texter till självaste Uarda (1908). Den hektograferade versionen är från 1911 och den handskrivna utan år. Jag kan inte låta bli att undra över hur väl de äldre spextexterna är bevarade nere i Lund. Och jag undrar också över texthistorien, editionfilolog som jag varit i ett tidigare liv. Vad speglar de ändringar som gjorts i manus och hur passar mina texter in i traditionen? Man kan också undra vad studenternas teater- och spexverksamhet betydde i ett större sammanhang. Ända sedan medeltiden har scenverksamhet varit en del av skol- och universitetslivet. Förmodligen har detta alltid varit en del av träningen för en karriär i offentligheten.

Jag tänker ibland på farfar i sufflörluckan, och hoppas att han ibland fick chans att dirigera de kamrater som tappat tråden. Utan sufflör, ingen pjäs – sant på scenen liksom i livet. I de gamla manusskripten framgår också att helt utanför spelet var inte sufflören. Då och då står det ditskrivet ”Ring!” i kanten, och jag ser framför mig en ung farfar med handklockan i högsta hugg.

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta "egyptiska ökenspel" sägs vara en "Fri tolkning från en från British Museum stueln papyrus."

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta ”egyptiska ökenspel” sägs vara en ”Fri tolkning från en från British Museum stulen papyrus.”