Sommaren är som vackrast. Lugnet sprider sig, och svenskens segelbåt ligger i behaglig ro på fjärdar som ligger som nybonade golv. På nät och i tidningar råder nyhetstorka, och alla chefer på landets samtliga arbetsplatser har önskat sina medarbetare en lugn och vilsam semester. Annat var det förr. I jordbrukssamhället innebar sommaren hårtarbete från gryning till sena kvällen. Och det var den tiden på året då arméer marscherade och flottor seglade ut.
Det var på sommaren kriget kom.
I det halvt öde Uppsala passar jag på att läsa min föregångare Tönnes Klebergs lilla bok Bibliotek i krigstid (1966). Den handlar om Uppsala universitetsbibliotek i slutet av Karl XII:s förödande krig. Det är en välskriven och lagom torr och saklig akademisk skildring av hur mina och Tönnes föregångare under 1710-talet nervöst arbetade för att rädda bibliotekets skatter, om nu ryssen skulle skövla Uppsala. Hotet var verkligt. I början av sommaren 1719 skickade tsar Peter en flotta om 180 skepp och uppemot 40.000 man mot Sverige, och man härjade bland annat på Upplandskusten. Öregrund och Östhammar brändes i mitten av juli. Många fruktade ett dråpslag mot rikets kärna.
Och i Uppsala fanns ett bibliotek så kostbart att ”det kan räknas ibland de pretieuseste i Europa”. (s. 19) Så skrev vice bibliotekarien Johan Malmström, som hörde till dem som försökte få besked från höga vederbörande om vad som skulle göras.
Uppsalaprofessorerna måste ha våndats. Å ena sidan innebar ett tillfälligt undangömmande av skatterna risk för oförutsedda olyckor och förluster, och man visste ju inte om ryssarna verkligen skulle komma. Å den andra skulle ett bränt Uppsala innebära en fullkomlig katastrof för en av de dyrbaraste bok- och handskriftssamlingarna i Europa. Därtill kommer bibliotekets och andra kulturskatters betydelse för motståndsviljan och den psykologiska krigföringen. I Lund år 1710 – när en dansk invasion hotade – fördes intensiva diskussioner om hur man skulle göra med det i jämförelse med Uppsala mycket blygsamma universitetsbiblioteket. Bibliotekarien Anders Stobeus intog en försvarspolitisk ståndpunkt och menade att biblioteket skulle förbli i Lund. Två ting, menade han, låg i vågskålarna. I den ena biblioteket, värt högst 16.000 till 18.000 daler silvermynt och i den andra ”landsens inbyggiares hopp och mod, som är många millioner wärdt.” (s. 11) Men då gällde det det blygsamma Lundabiblioteket. Hela Lunds universitetsbibliotek skulle rymmas i 80 kistor. För Uppsalas del beräknade professorerna att samma antal kistor skulle räcka endast för ett urval ur samlingarnas allra värdefullaste delar. (s. 28)
Allt detta hände för 300 år sedan. Ändå går tankarna omedelbart till Timbuktu förra årsskiftet, då världen fruktade att 300.000 manuskript bränts av islamistiska fundamentalister. Lyckligtvis var det endast en mindre del av samlingarna som förstördes. Det viktiga räddades av bibliotekarier och lokalbefolkning, som i tid hade flyttat handskrifterna. Med hjälp av åsnor, cyklar och flodbåtar fördes de till säkerhet i södra Mali. Visserligen en bedräglig säkerhet. Nu kommer rapporter att dåliga arkivförhållanden och ett fuktigt klimat hotar manuskripten.
Hur gick det i Uppsala? Turerna var många och pågick under flera år. Sommaren 1719 började evakueringen. Några kistor forslades till Österunda kyrka norr om Enköping – uppenbarligen betraktades kyrkor som ett någorlunda gott skydd. Annat material placerades i Gustavianums källare där ett valv ställdes i ordning och försågs med järndörr. Men 58 kistor – kanske 300-500 hyllmeter handskrifter, inkunabler och andra rara tryck – forslades till Flottsund, där Fyrisån rinner ut i Ekoln. Ekoln har i sin tur förbindelse med Mälaren. I Flottsund lastades kistorna på skeppare Nymans inhyrda skuta. För säkerhets skull tilläts Nyman segla över skeppet till Skoklosterhalvön varifrån han hade bättre möjligheter att fly vidare mot Mälaren om de ryska trupper verkligen skulle tåga in i Uppsala.
Ett flottanfall vid Baggenstäket i Stockholms skärgård slogs tillbaka i augusti, och huvudstaden räddades därigenom från en invasion. Seglingssäsongen gick mot sitt slut, och ryssarna lämnade Roslagen. I september beslutade man i Uppsala att forsla tillbaka boksamlingarna till biblioteket. Till och med detaljer från lossning och uppackning är väl kända. De 58 kistorna bars upp i biblioteket av soldaten Thomas Ersson Trana och hans hjälpredor. Skepparen Olof Nyman fick 8 september 200 daler kopparmynt för att han haft bokkistorna på sin skuta. (s. 49) Aldrig lär han ha haft en dyrbarare last. Och aldrig lär jag kunna sommarsegla på Ekoln mer utan att tänka på att samlingarna i Carolina Redivivas boksal och bokskyddsrum till stor del låg staplad i lådor på en gisten skuta på svaj någonstans mellan Gorran och Skofjärden.
Sommarsolen strömmar in genom fönstren i Carolina Rediviva. Några steg utanför mitt rum står en av bibliotekets sviter av Uppsalaavhandlingar i prydliga pergamentband. Jag tar fram en av de tunnaste volymerna, den med de avhandlingar som lades fram vid filosofiska fakulteten under professor Israel Nesselius period som dekan. Volymen är så tunn att professorn skrivit en förklaring: på grund av moskovitens härjningar längs kusterna har det akademiska livet legat i träda. Men avhandlingar lades ändå fram och på något sätt gick livet vidare.
Jag bläddrar i pergamentsvolymen och hittar en avhandling framlagd 25 juni 1719, just när den enorma ryska flottan gör sig redo att anfalla Sverige. Preses för disputationen var Olof Celsius, som läsaren har mött i en tidigare text när han som ung student reste i Italien och besåg bibliotek och romerska ruiner. Nu är han professor och disputationsordförande när Hälsingestudenten Andreas Baeckner lägger fram sin avhandling om när judarna besegrades och blev ett romerskt lydfolk. Ingen av dem som samlades i Gustavianums sal den dagen kan ha undgått att tänka på parallellen till det ryska hotet. Under 1600-talet betraktade sig ofta svenskarna som särskilt utvalda av Gud. Man jämförde sig med Bibelns utvalda folk – judarna. Nu hotade ett nytt Rom och en ny Pompejus. Alla kände till berättelserna om belägringen av Jerusalem, hur Pompejus år 63 f.Kr. lät de väldiga murbräckorna från Tyrus bryta upp stadsportarna och hur Jerusalems tempel skövlades.
Trots krig och orostider ser Braeckners avhandling ut som vilken avhandling som helst. Den har också de sedvanliga hyllningsdikterna från vänner. Men även här går det att läsa mellan raderna. Braeckners studentkamrat Erik O. Berg hyllar honom, och skriver att Braeckner i sin skrift snillrikt skildrat hur det judiska folket hade det när ” de et annat fok måst’underlagde blifwa”. Dikten fortsätter:
När Spiran dem fråntogs; hwad plågor som de hade;
Hur’ de åt främmand’ fok måst’ gifwa tull och skatt;
Och när omsider de til intet blefwo platt:
Då Romare des stad i aska grufligt lade.
Disputationen skedde alltså 25 juni 1719 på Gustavianum, i samma byggnad som hyste universitetsbiblioteket. Tre veckor senare började bibliotekarien, professor Eric Benzelius, hjälpt av vicebibliotekarier och studenter, nedpackningen av biblioteket i de hastigt hopspikade kistor, som brådstörtat skulle lämna Uppsala.
1719 års avhandlingar i Uppsala. I volymen står skrivet på latin: ”Detta dekanat var ofruktsamt på grund av moskoviternas anfall längsmed Upplands,
Södermanlands och Östergötlands kuster på sommaren år 1719. Oron växte och den akademiska verksamheten minskade under höstterminen. Eftersom detta är något man nästan aldrig har hört talas om i händelsernas eviga minne, ville den filosofiska fakulteten att detta skulle antecknas, av Israel I. Neselius, dekan för filosofiska fakulteten.”
(Tönnes Klebergs bok kan köpas via UUB:s nätshop http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=kleberg&page=1
eller i butiken i förhallen på Carolina Rediviva.)
Lars Burman