Månad: februari 2013

Det går att läsa i snö. Den som behärskar rätt alfabet har mycket att förmedla om fauna, väderförändringar och framkomlighet, det vet alla som vuxit upp i ödsliga landsändar med vänner som lever utomhusliv. Svenska skidlandslaget stöds förresten av ett helt valla-team som inte bara behärskar tecknen i snöns alfabet utan alla snöspråkets många dolda meningar, hänsyftningar och estetiska uttryck. Landslagets valla-lastbil (en slags motsvarighet till en akademisk litteraturvetenskaplig institution) har en 13,5 meter lång semitrailer som innehåller en vallabod på 70 kvadratmeter.

Själv är jag trött på snön. Dessutom är jag ganska dålig på att läsa den. Just nu uttrycker snön i Uppsalas innerstad mest trötthet och förvirring. Den är smutsig och grusig och uppskottad i oformliga högar. Det är som en gammal sliten bok med kaffefläckar och utrivna sidor. Inte mycket att läsa där längre.

Boken är en stark metafor. Den står för civilisation, bildning och kunskapsutveckling. Men hur länge till? Pappersboken är sedan länge en billig vardagsvara, och e-medierna gör den traditionella formen obsolet. Men vem vet. Kanske just det faktum att den traditionella boken långsamt bleknar bort som informationsbärare innebär en ny aktualitet för den fysiska bokens symboliska betydelse.

I en nyutkommen bok om Petrarca lär jag mig att 1300-talsförfattaren hörde till dem som kunde tala om böcker som om levande människor. Anders Bergman berättar att Petrarca kunde säga ”Platon kom hem till mig” när äntligen ett efterlängtat grekiskt manuskript anlänt.

Många delar nog Petrarcas känsla av att den fysiska boken har mänskliga egenskaper, och faktiskt nästan är en personlig och högst levande vän. I tiden före boktryckarkonsten var kanhända känslan ännu starkare, eftersom varje handskrift verkligen var unik, varje avskrift skiljde sig. När handskriften bands in fick den ju också ett unikt utförande. Petrarca, lär jag mig också, ville helst att boken skulle ha silverlås och vara klädd i silke. Man kan ju fundera åtskilligt på de komplexa föreställningar om hemlighetsfullhet och skönhet som döljer sig i den metaforiken. Men Petrarca hade en sund inställning. En bok blir inte vackrare bara för att den är mer utsmyckad: ”ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter.”

Förmodligen skulle C.J.L. Almqvist ha stämt in ett halvt årtusende senare. Almqvists värld var dock annorlunda. Bokbranschen höll på att industrialiseras och böcker bli vardagsting. Men Almqvist fortsätter att glädjas åt böcker gestaltade som människor och människor gestaltade som böcker. En rolig episod finns i guvernantromanen Amalia Hillner (1840) där den förälskade baron Oscar kommer med sin fattiga fästmö Amalia till Uppsala, där de för första gången skall träffa hennes mor. När de sitter i moderns enkla rum på Kungsängsgatan menar Oscar att Amalias mamma i hela sitt sätt är så lik dottern, att han tycker sig se sin Amalia men i en förstaupplaga. ”Det är klart, att den sednare väl var nyare och yngre till tiden: permarne litet ljusare och mindre medfarna. Men intet stod att läsa i denna, som icke fans i den förra. Hvilken hade väl läst korrekturet till detta poem, som i begge sina editioner sågs så felfritt?”

I citatet blandas på ett obetalbart sätt textkritisk insikt, bokkärlek och romantikens kvinnodyrkan. Bakom Almqvists ironier ligger en fascinerade tro på en gudomligt ordnad värld. Andlighet och realism möts hos Almqvist på ett sätt man sällan ser. Mitt i gudstron kan författaren vara befriande vanvördig. En prefekt människa, liksom en perfekt bokutgåva, kräver självaste Gud som korrekturläsare. Han är den enda som skulle kunna klara den omöjliga uppgiften att göra en bok fri från fel, och två editioner identiska. Det är bara att instämma.

Oscar och Amalia besöker Uppsala när det är försommar och linnean blommar i Linnéträdgården. Det snöade igår, och jag kan inte läsa några omedelbara tecken på vårens ankomst i snöhögarna. Låt oss dock tolka demonterandet av byggnadsställningarna på Carolina Rediviva som ett vårtecken. Igår passerade en jämn ström av jobbare utanför mitt fönster – det såg vådligt farligt ut. Stag, spiror, balkar och trallar plockades isär och hissades ner på marken. Biblioteksbyggnaden har fått ett nytt tak.

Eller kanske kan man säga att Carolina har fått en ny, fin vårhatt att glädja sig åt.

Utsikt från Carolina Rediviva. UKK i fonden.

Till förrätt serverades ostron, den där januarikvällen hemma hos 28-årige Magnus Block. Bjudna var den ett år yngre Olof Celsius och en bara 18-årig Johan von Schaar. Och så Magliabechi.

Även om det var en vinterkväll så var det säkert inte kallt. Blocks arbetsgivare, storhertigen av Toscana, hade låtit Magnus Block flytta in i ett litet hus med trädgård, och där skulle klosterliljorna börja blomma bara tre dagar senare. Bor man i Florens så bor man i Florens.

Efter ostronen vankades ”veritabel” parmesan och stekt kalkon. Block hade också lyckats få fram några flaskor Montepulciano ur storhertigens vinkällare. Det vara alltså tre Uppsalastudenter som hade samlats till en präktig italiensk måltid. Och så Magliabechi.

Vad talade de för språk, den där kvällen år 1698? Block var anställd att sköta storhertig Cosimo III:s utländska korrespondens och påstods tala elva språk och skriva på tretton. Olof Celsius var också en språkbegåvning och skulle komma att bli Uppsalaprofessor i österländska språk. Hans dagbok från Italien visar tydligt att han rörde sig hemtamt i den mest svårforcerade lingvistiska undervegetationen. Johan von Schaar var kanske en annan typ. Han var officer och skulle komma att överleva slagen vid Narva, Düna och Poltava och dessutom kalabaliken i Bender. Men även om han kanske var en bortskämd adelsslyngel, enligt tidens sed inskriven vid Uppsala universitet som 13-åring, kunde han säkert göra sig förstådd på de större europeiska språken, kanhända också på latin.

Men hedersgästen var den märklige Antonio Magliabechi. Med sina aktningsvärda 64 år var han betydligt äldre än de andra middagsgästerna. Magliabechi var bibliotekarie hos storhertigen och ansedd som en av Europas mest lärda personer. Hans bibliotek bestod av 40.000 böcker och 10.000 manuskript, och han påstods ha vad vi kallar fotografiskt minne. Allt han läst kunde han ordagrant återge. Lärt folk besökte honom och förundrades. Han beskyddade och hjälpte forskare från alla håll, och Olof Celsius uttrycker i dagboken sin tacksamhet för de introduktionsbrev som Magliabechi skrev åt honom till potentater i Rom.

Men även Celsius talar om Magliabechi som en stor excentriker. Många är historierna som under århundraden berättats om den florentiske bibliotekarien. Han var biblioman och läste alla böcker han kom över. Han lär ha misskött sitt yttre och inte slösat tid på att byta kläder till natten – ”livet är kort och böckerna många”. Han var sluskig och som middagsmat nöjde han sig med en slurk vatten och tre hårdkokta ägg. Åtminstone här ger Celsius en kompletterande bild – Magliabechi tycks inte ha avstått från livets goda när sådan bjöds. Men Celsius bekräftar att han såg osnygg ut, mest på grund av sin förkärlek för grovsnus. Storhertigen, berättar Celsius, hade till och med förbjudit handlarna att sälja snus till Magliabechi, men det fanns alltid någon beundrande utländsk besökare som kunde förse honom.

Antonio Magliabechi

Vad talade de om, de tre unga männen och den gamle bibliotekarien? Ibland önskar man att som en fluga ha fått sitta på en historisk vägg, både vid ödesdigra sammanträden och vardagliga möten, där orden klingat bort för länge sedan. Vi vet inte vad samtalen gick ut på, men vi vet att den fluga som möjligen satt på väggen hade det trångt, för Celsius berättar att hela Magnus Blocks hus var fullhängt av tavlor i svarta ramar med kärnfulla latinska epigram.

Helt imponerad av Magliabechi var inte den unge Uppsalaforskaren. Celsius skriver att italienaren talade dåligt latin, och är allmänt överseende mot den mångkunnige men vetenskapligt rätt improduktive mannen. Den skarpsynte Celsius noterar hur Magliabechi burit sig åt för att skapa sitt rykte i forskarvärlden. Florentinaren korresponderade med lärda i hela Europa och skrev gärna av manuskript åt dem utan att begära annan ”recompense” än deras vänskap. Därför hade författarna, särskilt i England, Holland och Tyskland, infogat tack till Magliabechi i förord och dedikationer, vilket gjort att läsarna i sin tur uppfattat honom som ”den lärdaste man, ja den endaste lärde i hela Italien”. Men hemma i Florens hölls han för vurm och pedant. Kanske Celsius säger något viktigt här, både om att ingen blir profet i sitt eget land, och om konsten att bygga inflytande i den akademiska världen. Det gäller att bli citerad. Vad Celsius dock glömmer är vikten av vetenskapliga nätverk och internationell informationsförsörjning. Magliabechi tycks ha varit ett rudimentärt och allvetande Internet, om än långsamt och snusigt.

Men jag hade ändå gärna varit med på middagen med Magliabecchi.

Olof Celsius (d.ä.), 1670-1756, var språkman, botaniker och farbror till termometeruppfinnaren. Professor blev han 1703. Under 42 år som nationsinspektor drev han på de viktiga disputations- och orationsövningar som jag har haft anledning att belysa i min senaste bok. Hans livliga och lärda reseanteckningar (som innehåller många inventeringar av utländska boksamlingar) finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek, och den italienska delen utgavs 1909.

Antonio Magliabechi, 1633-1714. Till skillnad från Celsius och hans vänner reste han aldrig på bildningsresor utomlands utan levde sitt liv hemstaden. Han donerade sin väldiga bok- och manuskriptsamling till storhertigen i syfte att det skulle bli ett publikt bibliotek. Så småningom blev det grunden till nationalbiblioteket i Florens.