För några dagar sedan återvände jag från soliga Padova till ett kyligt Uppsala. Ett bokminne är starkt – en utställning om böckers skönhet, anordnad av universitetsbiblioteket. Inne i en dunkel gammal kyrksal, mitt i staden, ställdes vackra illuminerade handskrifter ut. Min omedelbara reaktion var att detta måste vara kopior. Säkerheten föreföll nämligen inte särskilt hög. Men efter en stunds beundran av de paduanska skatterna insåg jag att åtminstone de som visades i lite stadigare montrar helt säkert var äkta vara.
Precis som när det gäller konst och ruiner kände man skillnaden mellan italiensk och svensk kultur. Till och med medeltida handskrifter finns i överflöd. Här har man varit rik i årtusenden.
Mannen vid informationsdisken frågar artigt varifrån vi kommer. Sverige svarar vi. Han vill veta staden, och vi berättar snällt att vi kommer från Uppsala. Han lyser upp.
-Ah, la famosa città universitaria!
Uppsalas rykte odlas tydligen i de italienska universitetsstäderna, och fylld av skandinaviska mindervärdeskänslor kan jag inte låta bli att berätta att jag är överbibliotekarie vid det berömda universitetets berömda bibliotek.
Glatt reser han sig, sträcker fram sin hand, och vi hälsar varmt på varandra. Så där som man kan göra biblioteksmän emellan. Därefter talar vi en stund om ditt och datt innan det börjar bli dags att lämna kyrksalen och utställningen.
Ungefär samtidigt som jag stiger över tröskeln och bländas av solen på piazzan hör jag honom ropa inifrån sin dunkla skattkammare:
-Arrivederci, Direttore!
Det hoppas jag.
Lars Burman