Professor Maria Cristina Carile och Lars Munkhammar i Biblioteca Classense
I Ravenna var det 28 grader varmt. Att under stadsvandringen komma in under de svala kyrkvalven var en lättnad, och precis som byggarna en gång tänkte sig drabbas man av en överjordisk skönhetsupplevelse så fort ögonen vant sig vid det svaga ljuset. På väggar och tak glittrade det av guldmosaiker. Ofta var dessa tänkta att skildra den himmelska världens stilla helighet. Inga bilder – vare sig boktryck eller digitalisering – kan fullt ut ge samma upplevelse som de verkliga mosaikerna.
Det var i Ravenna som Silverbibeln tecknades ner på 500-talet. Handskriften utformades sannolikt för den gotiska kung Teoderik, begravd i sin huvudstad Ravenna. Det är därför den är skriven på pergament som färgats med kejsarens färg: purpur. En gång var handskriften säkert infattad i en pärm av silver, guld, pärlor och juveler. Just sådana luxuösa handskrifter har en central plats i mosaikernas bildvärld. Här bär de heliga männen på väggarna gamla testamentet som bokrullar och nya testamentet som inbundna böcker.
I Ravenna ordnades i fredags en konferens om Silverbibeln, där jag medverkade. Huvudperson från Uppsalas sida var Lars Munkhammar, tidigare förstebibliotekarie som arbetat med bibeln i många år. Han gjorde en utmärkt presentation av bibeln och dess öden inför en bred publik av bysantinologer, konstvetare, Ravenna-historiker och lokalbefolkning. Salen var på italienskt vis en gammal klostersal med mäktiga målningar och imposant arkitektur.
Konferensen var kopplad till Ravennas försök att bli kulturhuvudstad 2019. Det hade slumpat sig så att resultatet av juryns överläggningar offentliggjordes samtidigt som vår konferens genomfördes. Ravenna förlorade, precis som fallet blev för Uppsalas del för några år sedan. Viss förstämning kunde märkas i salen, men egentligen var det viktigaste för staden att fortsätta de olika projekt som syftar till att lyfta fram Ravennas kultur och dess historia. Och här är faktiskt Silverbibeln en viktig pusselbit. Det italienska intresset är stort och även om Silverbibeln aldrig lånas ut till utställningar finns det naturligtvis skäl att ytterligare uppmärksamma handskriften i den stad som såg den födas.
I Ravenna togs den landsflyktige Dante emot 1318. Han dog i exil från sitt Florens, och i landsflykten skrev han sin gudomliga komedi. Det är i denna huvupersonen får veta: ”du skall få smaka andras salta bröd.” I exilen smakar alltså brödet salt. Jag har alltid älskat detta metaforiska sätt att beskriva landsflyktens utanförskap. Bilden blev ännu bättre när jag så småningom lärde mig att i Toscana – då som nu – saltas inte det vita brödet. För Dante smakade verkligen exilens bröd salt i alla dess meningar.
Men han gjorde ju come-back, inte minst som en enande symbol för italienskt språk, kultur och litteratur. Det är därför knappast förvånande att hans grav har ägnats vördnadsfull dyrkan. Monumentet från 1780 är imponerande, men det är inte det jag tänker skriva om. På Biblioteca Classense, där konferensen hölls, fick vi en magnifik visning av de inre lokalerna. Biblioteket är egentligen ett stadsbibliotek av vanligt snitt, om än inrymt i 1500-talslokaler. Men man har också hand om camaldoleser-munkarnas gamla bibliotek, rikt på handskrifter, inkunabler och annat skönt. Nordbon hukar i beundran över rummens överdådiga inredning. Längst in i biblioteket fanns en hel sal ägnad åt Dante. Tydligen fanns här exemplar av hela världens utgåvor av den gudomliga komedin fram till 1970-talet. Men här stod också något annat. Inte en katafalk utan snarare ett relikskrin eller en öppen likkista. Eller snarare resterna av en sådan, för glaset var borta. Uppenbarligen var det i denna som Dantes ben en gång visades för allmänheten, innan han slutligt begravdes 1780 i det monument man nu kan bese i Ravenna. Ibland är avståndet mellan litterär och religiös dyrkan hårfin. Man kan tycka vad man vill. Men man måste inse att dikter är viktiga ting.
Lars Burman