4000 biblioteksverksamma på en plats ger en fysisk påminnelse om hur stor branschen är. Lyon-kongressen var mitt första riktiga möte med IFLA, och arrangemanget visade sig mycket välorganiserat (annat var väl inte att vänta) och innehållsrikt. Föredrag och seminarierna höll nästan alltid hög klass, och det är fascinerande hur en gemensam professionsbakgrund i biblioteksvärlden sänker murarna mellan representanter från länder med mycket olika förutsättningar. Allra värdefullast för mig (och säkert alla andra) var de många överraskande samtalen med tidigare okända kolleger.

Till gårdagens erfarenheter hörde en skrämmande föreläsning om följderna av att en vattenledning sprang läck i Bibliotheque nationale de France den 12 januari i år. Den inträffade vid värsta tänkbara tillfälle, en söndag, och drabbade 40.000 dokument (tydligen främst böcker) från 1600-talet och framåt. Så här långt har minst 10.000 arbetstimmar ägnats räddningsarbetet. Den som så vill kan räkna om detta till kronor och ören.  Den goda nyheten är att få böcker förlorades, och att biblioteket dels fått rörsystemet genomgånget och dels fått nya och ännu bättre krisplaner.

Även torsdagen bjöd på pedagogiska grupparbeten. Jag deltog i ett så kallat ”knowledge café” om lärande (kanske snarare ”personalutveckling”). Vid vart och ett av  tio bord tronade en inledare och en sekreterare. Det var fritt fram att välja bord efter tema och två gånger flyttade man runt mellan borden. Diskussionerna blev påfallande internationella, och anmärkningsvärt var att erfarenheter och upplevda utmaningar var rätt lika från land till land. De teman som valts säger något om biblioteksbranschens syn på var problemen och möjligheterna finns: ”Team building and team leadership”, ”Learning from others: Peer training, best practices”, ”Learning Strategies for Staff”, ”Learning within the constraints of limited staffing and budgets”, ”Digital libraries – digital futures: how to develop and keep up skill sets”, “User involvement as learning tool”, “Staff competencies to provide digital and online services”, “Learning together: experts from developed libraries work with developing countries, everyone learns and everyone teaches”, “Creation of staff training and development teams” och slutligen “Mentoring and coaching programmes”.

En intressant föreläsning redan i onsdags gjorde visst intryck. Pierre Dillenbourg har forskat kring MOOC-fenomenet som förutspåtts demokratisera undervisningen och kraftigt förändra förutsättningarna för de fysiska och platsbundna universiteten. När det gäller demokratiseringen var Dillenbourgs svar ”nja”. Den typiska MOOC-studenten är fortfarande 30 år, man och vit. Men mycket kan ske. När det gäller universitetens framtid var hans svar definitivt ”ja”, men riktigt vad effekterna blir är det för tidigt att säga. Men så mycket framgick att det är de mindre och mer okända universiteten som löper störst risker. Jag har själv en hållning vad gäller Uppsala universitet. Vi är ett ”på-platsen-universitet” och mycket av värdet med studierna och forskningen i Uppsala ligger i det sociala samspelet. Människor möter människor direkt och öga mot öga i seminarierum, laboratorier och bibliotek. Detta ger ett extra utbildningsvärde och troligen kommer de stora statusuniversiteten i världen att stärkas ytterligare genom att de erbjuder just en åtråvärd fysisk och social miljö. Här kommer biblioteken att spela en mycket viktig roll för att bygga en god ”student experience”. (Resonemanget hindrar inte att universitetet skall fortsätta utveckla MOOCs, nätkurser och digitala lärometoder, tvärtom. Den digitala tekniken är ännu ett viktigt redskap i lärandet.)

Ännu en ögonöppnare från Dillenbourgs presentation var att de kommersiella aktörerna nu plockat upp MOOC-tänkandet. Man erbjuder till exempel denna form av lärande för anställda och för kunder. Han förutspådde också att universitet kommer att erbjuda sina egna alumner MOOC-kurser för vidareutbildning inom sina områden. Kanske kommer alltså MOOC-utvecklingen att gå i riktning mot ”mer till de som redan har”. Vi får se. Jag är inte helt överraskad av det jag fick höra.

Jag hör till de som upplevt melodifestivalens final i Globen. Detta är – som det heter – en annan historia. Men det var lite av samma feststämning i den väldiga aulan under IFLA-avslutningen, trots en viss formalitet i utdelningar av medaljer och diplom och tackande till höger och vänster. Särskilt mycket tack fick de  300 volontärer som bistått som funktionärer. Sedan blev det tal och sång från Sydafrika, för nästa kongress hålls i Kapstaden. Både Sydafrika och Columbus, Ohio (kongressplats 2016) hade laddat med professionella videofilmer som i rasande tempo och med rask musik beskrev platsernas goda sidor. Kanske var det här jag lite vanvördigt tänkte på melodifestivalen. Ändå är jag den förste att skriva under på vikten av professionell kommunikation. Marknadsföring behövs, även i biblioteksvärlden. Jag misstänker att många i aulan skrev upp både Kapstaden och Columbus i kalendern.

För den som fostrats i den formella tråkighetens värld kändes det dock tryggt när IFLA:s president, Sinnika Sipilä, till sist lyfte den tunga ordförandeklubban och värdigt avslutade kongressen. Delegaterna strömmade ut, men det tog en halvtimme innan buss C5 dök upp för att ta oss till centrum. Men det är – återigen – en annan historia.