Månad: januari 2013

Om medier och mediering

E-boken är på tapeten. Men förmodligen borde det pratas mer om andra saker än om fördelar och nackdelar med själva formen. Den brinnande frågan i alla mediasammanhang är distributionen, inte mediet i sig. Vår tid tycks kunna uppfinna en oändlig rad av informationsbärare. Det knepiga är att hitta sätten att leverera till brukaren, hitta vägen genom rättighets- och teknikfrågor. Det omtumlande med e-boken på folkbiblioteken är ju att plötsligt är det inte längre nödvändigt att låna mediet på det fysiska biblioteket. Länge har det som bekant gått att låna grammofonskivor, filmer och cd-ar, men i princip alltid på plats i biblioteket. Nu anas en framtid där man inte behöver sätta sin fot på stadsbiblioteket och inte ens kommunicera med en bibliotekarie. Där ligger kanske folkbibliotekens stora utmaning. Hur skall spelet mellan internetdistribution och de fysiska biblioteken gestaltas?

Man kan nostalgiskt tycka att allt var mycket lättare förr. Låt mig rekommendera en underbar film från 1936 som ligger på SVT play (som är en underbar distributionsväg). http://www.svtplay.se/klipp/152325/en-van-for-livet-boken Titeln är ”En vän för livet”. Filmen handlar förstås om Boken med stort B, och som sig bör inleds filmen på Carolina Rediviva. Filmen är gjord av skådespelaren och regissören Knut Martin (1899-1959) som också regisserat filmer med titlar som ”Flinka flickor” och ”Bland päron och polkagrisar”.

Här får man på 12 minuter en utförlig bokhistorisk grundkurs, inklusive bokproduktion och bokhandels- och biblioteksdistribution. Fascinerande är avsnittet om fartygsbiblioteken som i särskilda lådor levereras till lastskeppen i Göteborgs hamn, snart på väg till Japan, eller till det isolerade fyrskeppet vid Vinga. Tidens journalfilmsspråk ger den rätta tonen av ”förr-i-världen”. Med käck och övertydlig diktion rapporteras från ett barnbibliotek i Göteborg att ”den snälla bibliotekarien kan väl knappast göra ett lämpligare val för en liten läshungrig parvel än den här boken.” Bilder visar förstås Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

När man ser filmen är det värt att grubbla på just medier och distribution, och hur underbart komplicerat allt har blivit. Detta är en film om bokmediet och dess distribution, gjord som journalfilm för biografer och spridd på filmrullar. Med tiden har filmen digitaliserats och tillgängliggjorts. Dig når den som ettor och nollor genom servrar, trådar och nätverk och förmedlad med hjälp av rättighetsklareringar av olika slag. I filmen förundras berättaren över att jordens böcker skulle räcka för att bygga en bro till månen. Det som sker idag är ännu märkligare.

Vad är ett bibliotek?

Den första och viktigaste av Svenska Akademiens ordboks förklaringar av ordet ”bibliotek” lyder: ”(ordnadt) förråd af litteraturalster, särsk. böcker (tillhörigt viss person l. viss institution), boksamling; i sht om betydligare, för allmänheten tillgänglig, i särskild lokal förvarad boksamling, ofta med inbegripande af lokalen”. Kanhända finns här flera nycklar till biblioteksbegreppets innersta väsen. Det skall alltså framförallt vara ett förråd av språkliga verk, det skall helst vara välordnat, och vara ägt av någon. Definitionen öppnar också för att ett bibliotek kan vara en offentligt tillgänglig boksamling där själva rummet eller byggnaden är en del av begreppet.

På Museo di Civilitá Romana i Rom finns ett rekonstruerat bibliotek från den tidiga romerska kejsartiden. Vilka ”litteraturalster” som kan ha funnits på hyllorna lämnar museet åt sidan. Istället är det rummet som står i fokus, och det är lätt att föreställa sig hur en romersk patricier betraktade sitt bibliotek som ett andligt förråd, som samtidigt uttryckte hans plats i samhället och hans personliga intellektuella prägel. Redan ett romersk bibliotek var ett individualiserat uttryck för sin ägare.

På UUB:s hemsida berättas att Hogenskild Bielkes (1538-1605) bibliotek ingick i Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet och att nästan hela samlingen finns kvar. Böckerna är numera uppställda i boksalen som ett fascinerande vittnesbörd om hur adelsmannen på 1500-talet intellektuellt lät sig representeras av sitt bibliotek. http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Aldre-tryck/Specialsamlingar/Hogenskild-Bielkes-bibliotek/ Men i detta fall är det själva böckerna som kan ses, inte den lokal där de en gång ingått som organiska delar.

Både den romerska patricierns och Hogenskild Bielkes bibliotek svarar åtminstone mot vissa av de grundläggande momenten i definitionen ovan: de är ordnade förråd av språkliga verk och tillhöriga någon. Det finns ett starkt privat drag – bådas bibliotek torde ha uttryckt vilka just de själva ville vara.

Men varken patriciern eller Bielke följde något allmänt erkänt uppställningssystem och ännu mindre var deras bibliotek tillgängliga för allmänheten. En och annan vän släpptes rimligen in, men så mycket mer var det nog inte. I en tidigare text har jag skrivit om hur Almqvist på 1810-talet som informator ordnade biblioteket åt herren på Fagervik i Finland. Brukspatron Hisinger skulle nog ha kunnat känna igen sig i både Bielke och patriciern, men levde i en tid när bokproduktionen hela tiden ökade. I Fagervikkatalogens förord reflekterar Almqvists om hur man ordnar böcker. Både då och nu är det en brännande fråga: hur skall man professionellt klara uppgiften att ordna och hitta i den tilltagande rikedomen? Och hur samsa praktiska behov med viljan att biblioteket skall uttrycka någon slags personlighet?

På trottoarerna i Rom säljer gatuförsäljarna Iphone-skal i tusentals olika

Hogenskild Bielkes bibliotek

modeller. För den mer sofistikerade erbjuder designbutikerna ett läckert urval fodral till din Ipad. Min redan från början elegant designade padda bor nu i en smakfull brun skinnmapp à la dokumentportfölj. Förmodligen försöker jag därigenom uttrycka min egen personlighet. Uttrycksbehovet bakom mitt digitala bibliotek i sin Campo Marzio-mapp, liggande på kafébordet, är snarlik Bielkes, brukpatron Hisingers, och patricierns. Textfilerna är ordnade på mitt sätt, min digitala samling är privat, och den beskriver vem jag är. Man skall vara glad åt att de allra flesta idag har ekonomiskt utrymme att genom google, internet, fria textsamlingar och köpta resurser kan bygga ett alldeles eget och ständigt tillgängligt digitalt bibliotek. Dessutom ett bibliotek vars innehåll redan efter någon halvtimmes nedladdningar utklassar patricierns och Bielkes.

Det pratas mycket om konflikten digitalt-analogt. Jag skulle vilja säga att andra poler är betydligt viktigare att fundera kring. Till exempel det privata/individuella å ena sidan och det kollektiva/offentligt å den andra. Lika viktiga är polerna professionell ordning och hemgjorda system. Jag hittar själv i min analoga bokhylla och i min digitala padda, men ingen annan gör det. En parallell är framstående vetenskapares arbetsmaterial: jag känner till osannolikt rika gamla kort- och pärmkataloger, ibland samlade under ett helt forskarliv. Men när forskaren gått bort är katalogen oanvändbar – ingen kan genomskåda systemen och hänvisningarna.

Vad försöker jag åstadkomma med denna text? Framförallt avdramatisera skillnaden mellan det fysiska och det digitala. Texter som texter. Den romerska patricierns bibliotek var avsett för bokrullar, Bielkes för böcker i kodexform och min padda för digitala filer. Än sen? Utmaningen är istället att vårda idén om det professionellt ordnade och konsekvent sökbara materialet, nåbart på friast möjliga sätt genom offentliga inrättningar.

En helt annan sak är min och mångas kärlek till boken som fysiskt objekt. Men den kärleken är inte konstigare än förälskelsen i biblioteket som fysisk gestaltning – aningen som en kolonnförsedd monumentalbyggnad eller en väldesignad och indviduellt förskönad läsplatta.

Om såpbubblor, forskning och forskningsmiljöer

Vintersemester i Rom. Vädret är överraskande bra. Sol och klar himmel. Från Spanska trappan avtecknar sig den eviga staden knivskarp mot januarihimlen: basilikor, klocktorn och monumentalbyggnader. Och termometern når välsignade 10-14 grader i skuggan. I sol och lä är det sommarvarmt.

Det finns en deckare av Dorothy Sayers som heter Busman’s Honeymoon. Den tamare svenska titeln är Lord Peters smekmånad, och i boken löser den nygifte stordetektiven mordgåtor. Bakgrunden till den lite underliga engelska titeln är uttrycket ”busman’s holiday”. Vad gör en busschaufför när han har semester? Åker buss.

Själv sitter jag på Svenska institutets bibliotek i Rom och knåpar så smått på ett antal projekt. Busman’s holiday. Bibliotekariesemester.

Här och där i världen, utanför universiteten, finns beundransvärda små öar för forskning och studier. I Rom finns ett tjugotal nationella institut, avsedda särskilt för konstvetare, antikare, arkeologer och slikt folk. Doktorand- och masterkurser ges på plats bland antikens ruiner, och ibland finns på instituten också konstnärer och författare. Därmed är de ofta stimulerande kombinationer av kultur- och forskningsmiljöer. De ger den utländske vetenskaparen tillgång till Rom och Rom tillgång till vetenskapare och kultur från utlandet.

Normalt är hjärtat i ett humanistiskt forskningsinstitut dess bibliotek. Många av miljöerna är skapade med hjälp av välvilliga mecenater och i en tid av humanistisk ambition, och byggnader och bibliotek är ofta imponerande. Arkitekten bakom byggandet av Svenska institutet är Ivar Tengbom, och inredningen gjordes av bland andra Carl Malmsten.

Humanisterna kommer även i framtiden att behöva böcker. Digitaliseringen ger tillgång till fantastiska äldre resurser, men det kommer att dröja innan 1900-talets forskningslitteratur är fritt nåbar, bland annat på grund av

Biblioteket på Svenska institutet i Rom

rättighetsförhållanden. Just de forskare som lockas till Rom är ofta starkt beroende av bilder, och bildrättigheter är som bekant notoriskt svåra. Bibliotekssamlingarna vid inrättningar som Svenska Institutet kommer alltså att behövas länge. Genom tolv Rom-instituts gemensamma katalog URBS ( http://www.web.reteurbs.org/index.php?lang=it ) kan forskarna hitta det som inte finns vid det egna institutet. Likt läshungriga myror kryssar därför flitiga humanister fram och tillbaka genom Rom på väg till systerinstitutens bibliotek. Man kan ha det sämre.

Istituto Svedese di Roma har en stor vacker bibliotekssal, lämplig också för föreläsningar och konferenser. En våning upp finns ytterligare biblioteksutrymmen, och ännu en trappa upp ligger seminarielokalerna. Två källarmagasin med kompakthyllor kompletterar. Har man sedan en god uppkoppling till hemmauniversitetets databaser är man i den humanistiska forskarens förlovade land.

Det fysiskt och det digitala – systerligt förenade – är framtidens biblioteksmelodi. Stimulerande fysisk forskningsmiljö måste kombineras med tillgång till smidigt digital (men doftlös) informationsrikedom. Vi är på väg dit, men inte framme. En av de trådar jag i dessa dagar försöker knyta ihop gäller en Bellmanuppsats, och jag gladdes åt att hitta Gunnars Hillboms undersökning av Källorna till Fredmans sånger (1996) i institutets Magazzino nuovo. Jag behöver nödvändigt få klart för mig vilka olika textvarianter som finns i manuskripten. Hos den utmärkte Hillbom borde svaret finnas. Jag slår upp volymen, och mycket riktigt. Alla textvarianter finns redovisade. Men i form av en diger digital bilaga på föråldrade gamla disketter.

Ridå. Bilagan är lika användbar för mig som om den vore skriven på grekiska. Informationen finns där, men jag kommer inte åt den. Inte hittar jag den heller på nätet – ingen har väl ännu räddat över Hillboms forskningsmaterial till nya filformat och säkra servrar. Hemma i Uppsala vet jag visserligen var jag kan hitta ett fungerande gammalt tröskverk med diskettinkast, och snart 20 år gamla word-filer skall väl fortfarande kunna konverteras. Men det är i Uppsala det. Så här sitter jag i Rom med en diskett i handen och filosoferar om den digitala tillvarons sköra rikedom.

Den engelske poeten Keats dog och begravdes i Rom. På hans sten står: ”Here lies one whose name was writ in water.” Mycket av det digitala är faktiskt som skrivet i vatten eller med en pinne i sanden. Snabbt förflyktigat. Men tack och lov pågår arbete med att säkra inte bara digitala forskningsresultat och -material, utan också mycket annat som bara publiceras på nätet. Det får ju inte bli som med medeltidens handskrifter eller den tidiga stumfilmen: att stora delar helt enkelt spårlöst försvinner likt de såpbubblor som barnen blåser vid karusellerna i Villa Borghese en solig januarieftermiddag.