Jag kan nog gissa. Men har nu författaren gömt sig bakom en pseudonym så har hen.

Hur som helst. För fjorton dagar sedan dök ett tjockt kuvert upp i posten. I försändelsen fanns en drygt 300-sidig pocketbok. Den bar titeln Fallet Cassberg, och är utgiven på privatförlaget Selenas. Cassberg visar sig arbeta på Uppsala universitetsbibliotek, men romanens huvudperson är knappast denne Cassberg, och inte heller någon annan av de många biblioteksanknutna gestalter som myllrar fram i den här deckaren. Huvudpersonen är snarare Carolina Rediviva, och möjligen är Silverbibeln den viktigaste bifiguren.

Deckare, ja. Fallet Cassberg är en spänningsroman, men ibland kan läsaren undra om boken inte samtidigt är lite av en parodi på deckargenren. Och en aning produktutveckling kan nog behövas inom det världsomspännande svenska deckarunder som har sina rötter hos Sjöwall-Wahlöö. ”Scandinavian noir” kallas det i den engelskspråkiga världen och ”Gialli svedesi” pratar man om i Italien. (Att thrillergenren är ”gul” i Italien beror tydligen på att omslagen på en berömd thriller-serie under efterkrigstiden var just gul.)Cassberg

I sin jakt på italienska skurkar besöker faktiskt hjältarna i Fallet Cassman Italien. Närmare bestämt Ravenna – vilket naturligtvis är nödvändigt i en bok där Silverbibeln spelar en framträdande roll. Men den centrala spelplatsen för romanen är Uppland, Uppsala och alldeles särskilt alltets centrum: Carolina Rediviva.

Marianne Minck visar sig kunna varje skrymsle och varje trappa i byggnaden. Våldsamma jakter går genom huset och mängder av intressanta och excentriska bibliotekarietyper dyker upp på bokens sidor. Mitt eget intryck är att det inte är en nyckelroman, även om man kan förmoda att drag lånats ihop från en och annan person som arbetat inom universitetsbiblioteket. I varje fall känner jag inte igen mina egna drag i den småfånige överbibliotekarien Conny Brahe. Men vad vet man?

Som sagt. En deckare är det och kanske också en deckarparodi. Här tas svängarna ut, ibland långt utanför realismens och tillvarons vanliga gränser. Någon gång blir det också en inlaga i frågan om vilken roll ett bibliotek har vid universitetet: ”Ett bibliotek av Carolinas karaktär och omfång kan man filosofera mycket över, men en sak kan man säkert säga om det. Det är inte en stödfunktion. Det är inte ett serviceorgan.” Minck medger snabbt att biblioteket visst både ger stöd och service, men försvarar också idén om ett riktigt bibliotek är något mycket mer än en administrativ funktion inom universitetet – här finns forskningens grund, dess material och dess avlagringar påpekar berättaren. (s. 273 f.)

Finns det något annat bibliotek som avsatt så många spår i svensk litteratur som Carolina Rediviva? Knappast. Det må vara som vill med den saken. Det må också vara som det vill med den roll ett modernt universitetsbibliotek har inom sin moderorganisation. (Jag återkommer nog i frågan.) I varje fall ger man gärna Marianne Minck rätt i hennes tro på biblioteket som ett närmast levande väsen, en stark symbol och ett nödvändigt fysiskt uttryck för mänskligt samlande och tillgängliggörande av kunskap.