Helgen har bjudit på akademiska högtider. Doktorspromotion i Uppsala på fredagen och redan dagen efter en festlig årshögtid i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Samhället är en landets gamla vördnadbjudande och tvärvetenskapliga akademier som delar ut forskningsbidrag, stipendier och anordnar seminarier. Jag var inbjuden att säga något om humaniora, och det tal jag höll vid middagens slut såg ut ungefär så här:

Ärade festförsamling,

”[H]vad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Så konstfullt uttryckte sig en 22-årig student i ett tal inför sina kamrater i november 1772. Orationen hölls på en studentnation i Uppsala, och bar titeln ”Om Medicins nytta i allmänhet, samt dess upkomst och tillväxt.” Nu ligger manuskriptet tre våningar under jord på biblioteket där jag arbetar.

Talaren var ingen mindre än Pehr Dubb, välkänd hos er som tidig ledamot. Dubb skulle ju bli starke man i Göteborg och delaktig i grundandet av Sahlgrenska. Han blev 84 år gammal, kallades Pappa Dubb och blev känd också för sitt goda kök, vilket kan vara värt att nämna efter en sån här middag.

Det är en bestämd ung man som vi hör försvara läkekonsten, och han slår ett slag för jämställdhet och altruism. Egennyttan kallar han ett ”vildjur, som uppfrätt all vår förmåga”. Dubb hyllar vetenskapen som visat att kroppen är en slags maskin, likadan hos rika och fattiga. Alla är födda lika och läkaren vet att aristokratens blod inte är ädlare än torparungens.

Över en avgrund på nästan 250 år är det en rätt modern röst som når oss. Dubb är den praktiske vetenskapsmannen som tror på folkuppfostran. Universitetets syfte är att bygga ett bättre samhälle.

Jag har blivit ombedd att tala om humaniora. Vi känner alla till C.P. Snows beskrivning av de två kulturerna – den humanistiska och den naturvetenskapliga. Alla vi som arbetar inom forskning och högre utbildning är också bekanta med den ibland brutala kampen om resurser, där stridslinjerna alltför ofta tycks gå mellan vetenskapsområden. Men det är inte striden jag tänker bära bränsle till.

Den unge Pehr hade nog trivts fint i den moderna högskolevärld, där disciplinerna står starka. Men jag skulle gärna vilja tro att han skulle överraskats negativt av avståndet mellan ämnen och bristen på samtal dem emellan.

Dubb höll sitt tal bland studenterna på Västgöta nation – en organisation som han kallar ett ”Vittert samhälle”, det vill säga en sammanslutning för språkliga och intellektuella övningar. Han och hans kamrater levde i en kultur som såg högre studier som bredd och inte främst som specialisering. Man ser detta i hur talet om medicinens nytta inte bara argumenterar för läkekonstens moderna användning utan hämtar många exempel från historien och litteraturen. Och det visar sig i formen. Dubb säger sig sakna förmåga att pryda sin lärda framställning med ”lifliga målningar och Zirliga uttryck”. Ändå är det precis detta han gör. Han använder sin språkliga förmåga för att så effektivt som möjligt gynna sitt syfte. Det är en ung naturvetenskapares kampskrift klädd i en välskräddad humanistisk kostym.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda, men det var verkligen inte bättre. I ett avseende kan jag ändå avundas det äldre universitetssystemet. Kunskapen och vetenskapen upplevdes som hel och odelad. På något sätt förstods vettenskaperna (ofta omtalade så i plural) som ett harmoniskt helt – ungefär som Guds skapelse i övrigt. Dessutom bedrevs på Dubbs tid fortfarande den mesta vetenskapen på ett gemensamt språk – latinet – det språk som den göteborgska idéhistorikern Bo Lindberg kallat ”De lärdes modersmål.”

Jag är litteraturvetare och levde starkt i min disciplinbubbla under ett par decennier. Specialiseringen i läroämnen har drivit utvecklingen framåt, men samtidigt kan man bekymra sig över fragmentariseringen. För mig öppnades en glugg i disciplinmuren när jag först valdes in i en av Uppsalas tvärvetenskapliga akademier. Det jag dessförinnan hade upplevt av social sammanhållning kring vetenskapliga värden skedde framförallt under vistelser vid graduate colleges i Cambridge. Som ännu relativt ny överbibliotekarie på Carolina Rediviva, med vård om 13 hyllmil pappersmedia och ett oräkneligt antal digitala bytes, är det lärorikt att nu tjäna alla universitetets institutioner. I de mål och strategier jag skrivit för universitetsbiblioteket står att detta ”skall vara universitetsgemensamt och svara för hela lärosätets behov av biblioteksstöd”. För mig är helhetssyn nyckeln.

Igår deltog jag i Uppsala universitets doktorspromotion. Ett härligt frackspektakel förstås, med hattar, medaljer och tal. Men för några år sedan sa en bekant något som jag tog till mig. Promotionen – och numera faktiskt också professorsinstallationen – är det enda tillfälle i Uppsala då de nio fakulteterna framträder tillsammans som en helhet. Och dessutom tillsammans med studenterna. Gemenskapen uttrycks symboliskt förstås, men för mig som renässans- och retorikforskare är symboler djupt mättade av betydelse.

Jag har blivit ombedd att slå ett slag för humaniora. Det gör jag gärna. Men jag tänker inte ägna ord åt den humanistiska forskningens förmåga att frilägga människans inre drivkrafter. Och inte åt nyttan av språklig förmåga och värdet av vårdad argumentationskonst. Jag tänker inte heller tala om de tolkande vetenskapernas särskilda förutsättningar eller om historiens betydelse. Och inte heller om att människan är forskningens yttersta angelägenhet och att humaniora därför är ett fundament. Jag tänker framför allt inte försöka försvara eller sammanjämka de olika vetenskapssyner som ofta leder till oförståelse i umgänget mellan disciplinerna.

Jag vill inte fråga: ”Vad är vetenskap?” Istället vill jag fråga ”Vad är ett universitet?” I själva ordets etymologi finns betydelsen ”helhet, sammanfattning” till och med ”riktad mot en punkt”. Det är drömmen om fokuserad helhet som jag stannar inför. Själva poängen med ett universitet är just mötena mellan olika hållningar, åsikter och kunskapssyn. Utan bredd i vetenskaperna blir samtalet inte rikt nog. Och den student som vill ha något mer än ett examensbevis har skäl att söka sig till de stora forsknings- och utbildningsmiljöer där det i alla fall finns förutsättningar för det breda och djupa samtalet. Att studera är inte bara att hämta upp särskilda kompetenser, det är också att se sammanhang och försöka ana någon form av helhet i mänsklig strävan.

Helt avsiktligt har jag försökt hitta en lite patetisk, uppfordrande stil – lite i unge Pehr Dubbs anda. Ett hälsosamt universitet kräver mångsidighet och engagemang. Kanske kan man få låna Dubbs ord om hälsan och applicera formuleringen även på ett lärosäte: ”[t]y hvad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Sökandets och tänkandets glädje förenar vetenskaperna. Frågor om disciplinernas skilda nyttor låter sig aldrig besvaras. Som upplysningsman var Dubb utvecklingsoptimist. Låt mig avsluta i en mörkare ton, med några rader ur diktcykeln Aniaras 39:e sång. En hel del av förarbetena finns på mitt bibliotek. I konstnärlig form fångar Harry Martinson här vetenskapens glädje och människotillvarons tragedi. På rymdskeppet Aniara, evigt på väg bort från en kärnvapenförödd jord, har piloten Isagel i Goptarummet gjort en stor upptäckt om Jenderkurvor. Forskningen om universum är som en lycklig födelse:

Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
den livligt sprattlande ingivelsen
som född av henne lyckligt hade avlats
i kärlek till De stora talens lag.

Jaget i Aniara kan man gärna förstå som humanist, kanske med en anstrykning av konstnär. Han sköter miman på Aniara, miman som är en tåligt sökande datorsläkting, ett förandligat internet, ett ”sanningsfilter”, en berättare om fjärran skeenden. Jaget finner att Isagels upptäckt är frisk och bär ”formelns hälsa” (vilket uttryck!), och han och Isagel delar en stund av existentiell forskarglädje:

Och där vi satt och talte med varann
om varje möjlighet som nu stod öppen
om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat.

Formelns hälsa, sprattlande ingivelser, den rena tankens lust – allt mot en tragisk fond av människans villkor. Skall de riktigt stora uppgifterna lösas krävs allt vad det breda, sociala och hälsosamma universitetet förmår.